Slut på bilandet nu…

 

Men vad gööör Anders? Aj, aj, aj… Skyltar är till för att lydas!

Men oj vilket sött och coolt litet plan!

Aha! Anders var tydligen inte publik, han var deltagare. Då gjorde han rätt där vid skylten alltså. Ja, igår på självaste vilodagen fick han vila från chaufförsjobbet. Det var slut på bilandet – dags att flyga!

Först stuvade vi in bagaget.

Sen skulle vi knö oss in i planet. Haha! TUR att Anders gick först, alltså finns det ingen bild på Ama’s ”smidiga” ombordstigning.

Till slut var vi båda på plats. Dom där pedalerna fick man inte trampa på. Dom styrde planet. Liiite frestande var det allt ändå…

Sen bar det av!

Och vinden fläktade i håret! Det fläktade väldigt mycket faktiskt…

Kolla här bara på Anders arma arm. Nog fläktade det alltid. Carolafläkten kan slänga sig i väggen!

Vi såg stora flygplatsen, golfbanor, stan och broarna från förra inlägget (inte med i bild – dumt motljus) och sen var det dags för landning efter en halvtimmes flygning. Vi bara älskade flygturen!

Väl nere var det dags att försöka trassla sig ut från det där planet… Ama gick tack och lov av först.

Om ni vill känna lite av känslan av att åka med ett sånt där dubbelvingat flygplan, så kan ni kolla på den här knappt minutlånga videosnutten:

Ama låter kanske lite nervös där i början, men det var helt klart en fantastisk upplevelse. Fast att gå ut på vingarna och göra en massa tricks? Tur att man inte fick göra det…

Gomorron!

En vilodag i Louisville

 

Man ska ju helga vilodagen, och det har vi gjort idag, här i Louisville. Vi fick reda på att dom har ”The Big Four”-broarna här, och nåt sånt går inte bara att missa!

WOW!!! Fyra stora broar bredvid varandra!

Sen visade det sig att det var den här gamla järnvägsbron som bar namnet ”The Big Four Bridge”. Det var fyra stora järnvägsbolag som gav bron namnet. Den gjordes om till gångbro år 2013, och det var allt himla bra att man var tvungen att gå sakta där. Skyltar är till för att lydas!

Sen kom avtryckarfingret igång hos brofetischisten…

När man passerat över den cirka en mile (1,6 km) långa bron så hade man lämnat Louisville, Kentucky, och kommit in i Jeffersonville, Indiana. Och detta utan en endaste liten markering om detta på bron! Hur kan dom bara? Tänk på alla skyltdiggare som finns här i världen…

Men ni kan vara helt lugna. Ama fixar!

Sådärja! Precis där gick gränsen. Åtminstone enligt kartan i telefonen. Denna gången iddes inte Ama utföra statehopping – betänk att det ändå var vilodag! – utan nöjde sig med statestanding.

Lite lustigt är det att floden som är gräns här mellan Kentucky och Indiana heter Ohio River. Lite rättvist neutralt, kanske?

Tillbaka i Kentucky igen vilade vi oss i skuggan och tittade på när den här lilla tjejen med massor av spring i benen roade sig i vattenplasket.

En del hus i stan var lite slarvigt byggda.

Vi tog en liten stroll i en park. Anders hittade och gillade ett träd som var beskuret enligt hans principer.

Vi såg en jättestor bat.

Men vad var det där som stack upp bakom huset?

Vi gick närmare för att kolla.

Ooops! Vi kom lite för nära.

Backade igen…

… och ser man på – det var också en jättestor bat.

Det var dessutom ett baseballmuseum, men vi vägrade. Vilodag, ni vet.

Huset till vänster var ett husmuseum. Uppe till höger hade Muhammad Ali ett museum (fast det såg mer ut som ett parkeringsgarage). Basketlagets hemmaarena hade ett ganska passande namn.

Inget av ovanstående fick besök av oss. Är det vilodag så är det!

Hur helgade ni vilodagen?