Det stället besökte vi igår, då vi fortfarande var kvar i New Mexico.
Här är beviset.
Vi inledde som vanligt med att gå på den populära filmvisningen som alltid brukar finnas. En kort, 15-20 minuters introduktion som berättar om det man ska titta på. Perfekt! Nu vet Ama ”allt” om detta ställe. Om ni undrar nåt, så googla…
Vi gav oss ut i snön. Här hade dom tydligen saltat vägen, för den var snöfri?
Fast här tog saltet slut. Snö över hela vägen…
Nejdå, nu busar Ama igen. Det är sand. Vit sand. Mycket sand som är mycket vit, över hela området.
Som tur var hade dom på sina ställen byggt spångar. Bra för oss som inte gillar att få sand mellan tårna.
Plogvallarna efter vägen påminde mycket om nyplogad snö.
Skojiga växter fanns det också. Den där yuccapalmartade grejen har rötter som sträcker sig längre och längre ned i sanden vartefter som sanddynerna växer. Sen flyttar dom på sig, dynerna, på grund av vinden. Långsamt, men dom flyttar på sig. Då kraschar till slut den där växten och dör under hemska plågor (möjligen en aning överdrivet, dom har det säkert inte värre än växterna på vår terrass när Anders får tag i sekatören…) Men ändå – naturen kan vara såååå grym!
Det var så läckert, och till slut gick det helt enkelt inte att låta bli!
Ama tog av sig skorna…
… ähum… Ama försökte ta av sig skorna, och fick sand mellan tårna.
Det kändes helt okej faktiskt!
Härligt att vandra runt där på sanddynerna – även om Anders inte fick sand mellan tårna.
Jodå. Vi gick runt där och hade det jättebra!
Men det fanns dom som tog det till helt andra nivåer och rumlade runt ordentligt.
Rätt åt dom när dom kom hem med sand överallt…
Gomorron!
Publicerat av Ama de casa 
Ama de casa 