Navajo Bridge

 

Vi hann lite mer på bröllopsdan än vad Ama hann berätta om i förra inlägget.

Bland annat åkte vi hit:

Till Navajo Bridge.

Den högra bron är originalet, byggd 1928. Den till vänster bygges i samma stil 1995, fast ”lite” starkare.

Med tanke på hur dom amerikanska fordonen ser ut nuförtiden så var det nog ingen dum idé. Originalbron är nu enbart för gångtrafikanter.

Båda broarna ligger bredvid varandra i en helt fantastiskt vacker omgivning.

Dom har säkrat gångbron på mitten med både kättingar och hänglås…

Hela bron är som gjord för att presenteras på en Skyltsöndag. Man får inte vara på bron när det åskar. Man får inte kasta sten eller papperssuddar heller för den delen. Mååånga förbudsskyltar finns det.

Men den viktigaste måste nog ändå vara denna:

Undrar vilket straffet skulle bli? Förmodligen dödsstraff…

Vi åkte vidare mot nästa mål…

… och denna skylt den lydde vi. Vi tittade på stenar mest hela tiden. Fantastiska formationer överallt! Fast det var kanske inte så dom menade?

Gomorron!

Annons

Firande av bröllopsdagen

 

Vi inledde med att lämna Utah och åka in i Arizona. Enligt Tomtom skulle vi få tillbaks en timme. Arizona ligger egentligen i samma tidszon som Utah, men dom i Arizona vågar vägra sommartid (all heder åt dom!). Utom en del – Navajo Reservation – och dit skulle tydligen vi? Fast inte hela tiden… Det där med vad klockan egentligen var slagen, det var mycket oklart hela dagen. (La ni märke till rimmet där på slutet av allt det förvirrade?)

Nåväl. Solen sken och vi med den.

Men sen…

Oooo… Kommer vi att klara oss från ovädret? Det fanns en liten lucka där i slutet av vägen som vi siktade på, men det såg kärvt ut där på sista bilden.

Nope. Vi klarade oss inte undan. Men snart såg vi ljuset i tunneln där igen. Temperaturen sjönk till 12 grader när det regnade som mest, när solen kom tillbaka gick den snart upp till 30 igen. Ombyte förnöjer.

Vi stannade till och kollade ut över dom till synes oändliga slätterna. Någon måste tydligen alltid upp på nånting…

Det var mäktigt att studera hur regnovädret drog fram där i fjärran.

Vi hittade också några roliga stenformationer nedanför Vermilion Cliffs.

Många stenar fanns det. Om man ser där på näst sista bilden så siktar någon med bestämda steg, och på sista bilden… Jäpp. Likt en surikat är han där uppe igen.

Vi körde vidare.

Tittade på en damm…

… på en molnfabrik…

… och på lite mer klippor.

Till slut nådde vi vårt mål:

Vårt motell i Kayenta.

Jaha, hann dom inte med mer på hela dan? kanske ni tänker.

Jodå, det gjorde vi. Mer om det nån annan gång, kanske.

Men nu ska vi faktiskt avnjuta vår bröllopsmiddag.

Och det gör vi här på motellet. En ”trerätters”. En mikrovärmd burrito, en makaronisallad och en thaivariant av cole slaw (allt på en gång). Till det en öl, värmd hela dagen i bagageluckan och sen nedkyld med isbitar. Lyxigt värre!

Kan man ha det bättre? Tror inte det.