Att packa rätt…

29 juli 2021

… det är inte alltid så lätt. (Lägg märke till poesin här!)

Vi tycker oss själva ha bra packningsprinciper som räcker väldigt långt och passar med dom flesta saker som kan uppstå.

Men den här gången…

… dom stora ringduvorna kan minst sagt ho-ho-hooo-a precis lika högljutt som våra mindre turkduvor i Torrevieja. Att komplettera packlistan med ”duvskrämmare” vore nog inte fel.

Ama gick ut på en morgonpromenad igen. Ja, bilden kanske är en anings arrangerad för hon drog inte runt på väskorna, men hon var i alla fall ute och gick på en promenad klockan 08:32 igår.

Anders packade ihop badlakanen som vi lämnat i bilen efter gårdagens premiärdopp i den kommunala poolen.

Under tiden testade Ama huruvida hon skulle kunna ha koll på både GPS-en i Anders telefon, sin egen telefon och dessutom ha ordning på nåt sommarprat? Anders GPS-platta hade ju halkat ner om ni minns. Övning ger färdighet, och på den fortsatta resan klarade Ama det hur bra som helst! Mest beroende på att hon hade glömt att sommarpratarna ”bodde” i hennes telefon samtidigt som hon fotade med den både hit och dit.

Vi letade efter en sån där tankstation, en Cepsa alltså, där tankar vi inte bara på bilen utan även bonusen på Carrefour-kortet fylls på. Fast den på bilden var alldeles för nära, vi hade ju knappt lämnat stan.

Vi åkte vidare och kom in i Madrid-regionen.

Även fast det ser lugnt ut så var det väldigt mycket trafik. Kanske inte så konstigt då vi var precis i utkanten av Spaniens huvudstad.

Ama var lite impad över hur dom hade lyckats med att klottra ovanför ingångarna till tunnlarna.

Efter att ha befunnit oss en stund i Madridregionen så kom vi in i Castilla – La Mancha igen.

Där stannade vi och tankade. Inte på en sån mack som vi ville, för alla Cepsa-mackar lös tyvärr med sin frånvaro. Ama var väldigt tuff som vågade stå mitt i vägen och inta sin medhavda frukost! Om det skulle ha kört ihop sig så hade hon en dörr att fly ut igenom.

Vi kom fram till vårt boende…

… och tog in på rummet.

Inatt har vi bott i Villahermosa. Ett litet, men väldigt charmigt ställe.

Nu bär det av hemåt igen.

Gomorron!


En chillardag i Guadalajara

28 juli 2021

Någon inledde gårdagen med en morgonpromenad när solen steg upp…

… medan någon annan stillsamt vaknade till den ”ljuva” musiken av en betongblandare som arbetade för fullt. Ni får själva gissa vem ”någon” respektive ”någon annan” var. (Det ska man ge hotellet – en mer ljuddämpande balkongdörr har Ama nog aldrig varit med om. Att stänga dörren och sen sätta igång AC-n och sova vidare var inga som helst problem. Ooops! Där kanske Ama försa sig lite när det kom till gissningstävlingen…)

Men även Ama kom ut på en morgonpromenad, här var klockan bara strax efter nio.

Vi såg ett roligt träd som var i behov av att raka benet. Troligtvis ett herr-träd, orakade ben verkar vara förbjudet för kvinnor. Konstigt det där…

Vad hade då lockat ut Ama i arla morgonstund?

Inte så svårt att gissa, kanske.

Frukost, såklart. En himla tur att Ama är gift så att hon kan få fru-kost. Fast fröken-kost funkar kanske lika bra.

Igår skulle det vara en lugn och fin chill-dag, men det kan inträffa grejer som ställer saker och ting på sin ände:

Det kommer aldrig att gå! Den här gången var till och med Anders inställd på att långtradaren inte skulle greja den där kurvan, men det gjorde den. Phu!

Lättade och glada gick vi ned till vårt mål för dagen, den kommunala poolen. Olympiska mått minsann, och det passar ju bra nu när det pågår ett OS och allt. Det fanns även två andra pooler för dom som bara ville plaska runt, ett väldigt fint område.

Inrutat badliv även där och vi hade svårt att bestämma oss för i vilken av alla rutorna vi skulle parkera.

Till slut hittade vi en jättebra plats där det till största delen var skugga.

Från vår plats kunde vi studera bladverken ovanför våra huvuden utan att bli söndergrillade. Gräset medförde även att vi slapp att få sand mellan tårna eller på nåt annat ställe där den brukar leta sig in.

Andra hade helt klart en annan prioritering när det gällde val av ruta. Ingen sand i och för sig, men en himla massa brännande sol.

Självklart hade vi inte glömt att ta med badkläderna, det gör vi nästan aldrig. Här badade Anders.

Sen var det Amas tur.

Det värsta var nog att gå igenom den obligatoriska duschen. Svinkallt! Ama tror att dom flesta ”låtsasduschar” och försöker komma igenom så snabbt som möjligt.

Efter den köldchocken kändes inte själva badet så kallt alls. Ama simmade säkert… tre meter eller nåt. Men nu är i alla fall årets premiärdopp avklarat.

Den hjältemodiga insatsen i poolen resulterade såklart i att Ama var värd en belöning.

Det blev en riktigt bra chill-dag.

Jodå. Riktigt bra – och lååång!

Idag är det slut på chillandet – vi åker vidare mot ett nytt mål.

Gomorron!


Från en Jara till en annan jara

27 juli 2021

Igår morse när vi vaknade i Villanueva de la Jara inledde vi dagen med att möblera om. Det kom nämligen en liten regnskur, så vi tog in dynorna och dom tygklädda stolarna från terrassen som saknade tak. Onödigt att dom skulle bli blöta tyckte vi. Efter bara ett litet tag kunde vi ställa ut dom igen så att inte hon som hade hand om pensionen skulle misstänka oss för att vara tjuvar om hon tittade ut på terrassen från frukostrummet.

Sen blev det frukostdags. En riklig frukost hade dukats fram till oss båda.

Efter en stunds vila på rummet checkade vi ut. Ama gillade receptionsdisken men kunde inte för sitt liv förstå hur lådorna fungerade. Vågade inte testa att dra i dom heller, en halvstöld av terrassmöblemanget fick räcka för den morgonen.

Vi hade en lång väg att gå till bilen eftersom Anders hade blivit avrådd att parkera precis mitt utanför pensionen. Där löpte bilen nämligen en stor risk att bli prickig av målarfärg, så han hade flyttat bilen till motsatta sidan av gatan.

Den hade blivit prickig i alla fall på grund av den lilla regnskuren på morgonen. Anders putsade rutorna medan Ama dokumenterade. Bilderna från bilen blir åtminstone liiite bättre när rutorna är rena.

När vi åkte iväg var det behagliga 20 grader ute och Amas nya favorit-GPS satt stadigt på plats. En ganska lång körning låg framför oss igen och vi klarade av ett par sommarpratare till under resans gång.

Helt klart var vi ute på landsbygden ännu en gång…

… och körde även igenom små pittoreska byar.

Vi passerade vackert gula rapsfält som fanns på båda sidor om vägen. Det visade sig sen vara solrosor, men vad sjutton – gult som gult? Vad Ama anbelangar hade det lika gärna kunnat ha varit tussilago, fast dom var nog en anings för höga för att kunna vara såna.

Vi stannade till vid en damm utanför Sacedón där vi varit en gång tidigare. Vi resonerade om huruvida vi möjligen var där för två år sen, eller om det kanske var ännu längre sen? Ama konsulterade facit (bloggen, alltså) och vi var där i september 2020. Ooops… Bara tio månader sen, ibland går tiden inte alls lika fort som man tror.

På upploppet av resan fick Ama agera GPS-hållare. Plattan som hade suttit så stadigt på början av turen gled plötsligt ned. Dom tre inringade magneterna hade kommit på glid. Den dubbelhäftande tejpen som hållit fast dom på radion hade förmodligen givit upp i värmen.

Anders hade som vanligt streetviewat fram en bra gratisparkering nära hotellet.

Därifrån var det raka spåret på en trevlig gågata…

… ända fram till vårt boende. Vi var lite tidiga för incheckning, men rummet skulle vara städat och klart inom 10 minuter. Inget större problem då det var hög tid för att äta lunch och det fanns ett helt gäng med restauranger precis utanför på gågatan. Att han på pensionen dessutom bar upp vårt bagage på rummet var absolut en bonus.

Efter att ha avnjutit en god lunch kunde vi checka in på det trevliga rummet.

Vi hade dessutom turen att få en härlig terrass med vackra blomsterarrangemang. Dom senare fick oss genast att känna oss som hemma.

Vi rymdes båda två på den stora terrassen, fast kanske inte samtidigt… Det härliga sorlet från folklivet nere på gågatan var verkligen skönt att höra! Nästan som förut, då innan… Ja, ni vet vad.

Var har vi hamnat då?

Jo här:

I Guadalajara. Precis som rubriken säger så har vi åkt från en Jara till en annan jara. Från Villanueva de la Jara till Guadalajara alltså.

Trots att det är premiär för oss att besöka Guadalajara så har vi faktiskt varit i den stan förut. Eller åtminstone på flygplatsen. När vi flydde från orkanen Odile så mellanlandade vi i Guadalajara. Fast den stan låg i Mexiko till skillnad från den här spanska varianten.

Och vet ni vad? Vi kommer att stanna här en natt till och chilla lite. Man har faktiskt rätt att ta det lugnt på semestern också.

Gomorron!


På väg igen!

26 juli 2021

Äntligen!!! Länge sen sist…

Det började som vanligt i garaget, med en fullpackad resväska och en påse med kuddarna.

Det är väldigt mycket folk nere i Torrevieja nu, det märks inte minst på alla parkerade bilar, här brukar det vara tämligen tomt när det är lågsäsong. Vi är väldigt glada att ha ett garage där vi kan parkera bilen utan att behöva leta efter nån ledig plats. Att det finns en hiss upp till lägenhetsplanet är också en klar bonus.

Vi hade en ganska lång väg att åka igår, men tiden går fortare när man kan lyssna på sommarpratare. Vi hann med två pratare och sen hann vi dessutom prata med varandra också. Helt perfekt!

Vi stannade ungefär en timme hemifrån och åt en medhavd frukost. På bilden kan ni se anledningen till att vi har en så pass stor resväska även för kortare resor. Halva resväskan upptas av en kylbag för diverse mat och dryck, enklare att dra den i resväskan än att släpa på den vid sidan av. Det var förresten på det här stället som en polis ifjol upplyste oss om att man inte ska stå med bagageluckan öppen på rastplatser – det kan locka till sig tjuvar som sen följer efter och rånar en.

Lärda av visdomen tog vi med oss frullen och satte oss vid ett bord istället för att inta den från bakluckan, Man lär så länge man lever.

Vi åkte vidare på motorvägen. Många filer blir det ibland.

Frukosten hade vi intagit just när vi lämnat Valenciaregionen och åkt in i Murcia. Därefter passerade vi gränsen mot Castilla – La Mancha…

… Don Quijotes hemtrakter.

Där pågick det bränder som inte såg helt kontrollerade ut. Läskigt!

Sen närmade vi oss gårdagens mål.

Det var Villanueva de la Jara.

Anders hittade en perfekt gratisparkering just utanför vårt boende. Fast helt perfekt var det inte, för en kille just bortanför meddelade att han precis hade tänkt att börja måla med sprutfärg. Jamen det var väl snällt att säga till om detta i alla fall, Anders flyttade bilen till andra sidan av gatan. Damen som sticker upp bakom bilen i förgrunden var hon som checkade in oss på pensionen.

Rummet var väldigt trevligt och hade en härlig terrass utanför. Det enda man kanske skulle kunna klaga på var att det tydligen fanns en Stalker där ute? Han syntes i speglingen i dörren… Men det är nog smällar man får vara beredd på att ta ibland.

Nu blir det frukost snart och sen åker vi vidare.

Gomorron!


Skyltsöndag – parkera

25 juli 2021

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där temat för den kommande veckan är Parkera.

Den här gången var det väldigt svårt, fast på ett annorlunda vis. Ni anar inte hur många parkeringsbilder som finns i stora bildarkivet! Eller jo, det kanske ni anar med tanke på att Ama har gjort ”några” inlägg iklädd rollen som Trafikpolis-Ama.

För att inte drunkna i arkivet och/eller orsaka skador på era skrollarfingrar så har Ama valt att bara använda tämligen färska, icke-arkiverade bilder.

Okej, då kör vi. Eller förresten, då parkerar vi!

Här i Spanien har många en stor förkärlek för att parkera i gathörnen. Regeln om 10 meter från korsningen verkar inte existera här och ofta skymmer bilarna sikten så att det uppstår både incidenter och kollisioner. Bilen längst ned till höger hade inte ens orkat ställa sig längs trottoarkanten utan stod i princip mitt i gatan. Trafikpolis-Ama ryser…

Finns det inget sätt att få hejd på detta?

Jodå, vissa försök görs…

… men att bara måla spärrlinjer och sätta ut ett plasthinder hjälper föga. Det går bra att parkera oppanpå en sån där plastmojäng, dom är ju inte särskilt hårda.

En av dom tre killarna kom i den stora bilen och uppfann en egen snedparkering precis bredvid bordet. ”Perfecto!” utbrast dom andra grabbarna om parkeringen när han klev ur bilen.

Ofta är det lathet som orsakar dumma parkeringar. Den där kvinnan hade dubbelparkerat nära Coffee & Tapa och bilen som ville därifrån tutade vilt för att få komma ut. Kvinnan gick iväg och flyttade bilen och vi var övertygade om att hon skulle ta den lediga luckan som uppstod när den andra bilen åkte iväg.

Men nej då. Hon valde att istället dubbelparkera framför soptunnorna. På det viset fick hon ju ett snäpp närmare sitt bord också. Himla smart va?

Här ser vi ytterligare ett exempel på en ”snygg” dubbelparkering. Killen som går mot bilen skulle ”bara” in och köpa nåt på järnaffären till höger i bild och blockerade därmed gatan totalt. Hur tänker folk?

Det är inte bara bilar som kan bli drabbade av dom galna parkeringarna. Anders fick ge sig ut i gatan med sin dramat då chauffören hade tyckt att trottoaren var ett perfekt ställe att parkera bilen på. I och för sig inte så svårt för Anders att passera där men det finns andra så har det betydligt svårare att ge sig ut i gatan, som exempelvis dom som tar sig fram med hjälp av rullatorer eller rullstolar. Tänket ”det finns bara jag i hela världen” existerar ofta här, tyvärr.

Den här bilen hade parkerat mitt på övergångsstället. Fast Ama kan nästan ursäkta den lite eftersom den matchar huset så bra och dessutom är lackad i en av BPs favoritfärger och det passar ju utmärkt så här på en Skyltsöndag.

Här får man absolut parkera, fast tyvärr är dom flesta spanska parkeringsgaragen onödigt trånga och något ångestframkallande. I alla fall för Ama, så det är allt en himla tur att det inte är hon som kör.

Ett exempel på en alldeles föredömlig parkering! Vid sidan av vägen på ett tillåtet område. Att det dessutom kom en leverans av suveränt goda biskvier gör verkligen inte saken sämre.

Ama då? Parkerar hon inte alls nuförtiden?

Johodå!

Vid den här tiden på året brukar hon parkera sig framför nån fläkt i affärerna. Är hon riktig ”in the mood” så kan det tänkas att hon till och med sjunger ”Fångad av en stormvind”. Fast inte så högt, hon är ganska omtänksam mot sin omgivning trots allt.

Men den allra bästa parkeringen som Ama vet är denna:

När den röda resväskan står parkerad vid ytterdörren och bara längtar efter att få komma ut en sväng igen. Det gör den nu denna morgon och självklart är det en tillåten parkeringsplats. Fattas bara annat.

Gomorron!


Trevligheterna fortsätter…

24 juli 2021

… här i Torrevieja, dessutom med ett och annat spänningsmoment inblandat.

Anders fortsätter med sina morgonpromenader och det är alltid lika spännande att se om han har med sig några bilder hem till Ama. Här hade han fotat en kattmatare nere vid Cura, katterna sitter troget och väntar på honom varje morgon. Kan ni se hur många hungriga katter det fanns just vid detta tillfälle?

I torsdags kom Vivianne och Peter hem till oss – trevligt!

Vi gick ut på en liten tapasrunda i närområdet, starten gick av stapeln på bar/restaurang Come y Calla. Alltid lika spännande att se vad man ska få för tapas till drycken man har beställt.

Efter det gick vi till El Tapeo, även det ett väldigt trevligt ställe. Den här bilden lyckades Peter ta alldeles själv. Han sa ”smajl” och se på tusan – Amas mobilkamera lydde!

Det blev riktigt spännande när bautalastbilarna kom för att avlämna sina leveranser.

Den här skulle backa in mot enkelriktat (aja baja!) på gatan utanför restaurangen.

Det kommer aldrig att gå!

Men – precis som vanligt – det gick alldeles utmärkt.

Det var torsdagens trevligheter kryddade med en del spänningsmoment.

Idag är det lördag och vi vet ännu inte riktigt vad denna dag har att bjuda på.

Den inleddes i alla fall med att Anders tog sovmorgon och var nere vid Locos först klockan 07:20. Då hade solen hunnit en bra bit upp på himlen.

Fem minuter senare – klockan 07:25 alltså – kunde han konstatera att det redan var många som påbörjat sitt inrutade strandliv.

Vad hittar ni på en dag som denna?

Gomorron!


Grillparty!

23 juli 2021

I onsdags blev vi upphämtade av Annica och Christer.

När vi passerade rondellen just innan stora Carrefour såg vi att dom hade ställt dit ett helt gäng med flamingos. Fint!

Vi åkte hem till A och C, Anders hade lovat att ”förlänga” deras wiffi så det nådde ända upp till deras översta takterrass. Är det nåt som Anders har rätt gott om i gömmorna så är det just routrar.

Installationen genomfördes och Ama hjälpte som vanligt till genom att dokumentera. Hon kom till och med själv med på bilden. Skickligt va?

Vi gick först ut på deras terrass på mellanvåningen, där var det soligt och fint.

Fast vi valde att sätta oss i skuggan med en väldigt god och svalkande hemmagjord Sangria.

En omgång Uno tog vi också. Ama hade aldrig spelat det tidigare och trots den djupa koncentrationen räckte nybörjarskickligheten bara till en andra plats. För Anders del räckte den hela vägen.

Sen tog vi oss upp till den översta takterrassen som nu hade ett fungerande wiffi. Men vänta nu? Var hade Christers reklam på tröjan för ett visst fotbollslag tagit vägen? Den måste ha gått bort i tvätten. Ama hjälpte som vanligt till, men kunde inte komma på vilket lag det var…

… men med tanke på dom grön-vita kläderna så borde väl detta vara rätt?

Grillmästaren kollade att kolen glödde fint. För säkerhets skull fanns en brandsläckare nära till hands.

Sen är det väl nästan obligatoriskt med en öl när det grillas?

Många godsaker kom fram på bordet.

Maten var helt suveränt god!

Vi njöt i fulla drag.

Efter maten spelade vi Amas nya favoritspel Skip-bo. Det blev relativt rättvist då alla utom en fick vinna en varsin omgång. Utan att nämna några namn och hänga ut förloraren kan man säga att det var lite synd om Hammarbyfanet.

En väldigt trevligt grillparty – tack så jättemycket, det måste vi göra om! Det är nästan – men bara nästan – så att Ama hoppas att wiffi-förlängningen krånglar så att supporten måste rycka ut.

Gomorron!


Fler trevliga träffar!

22 juli 2021

I söndags mötte vi upp med Marianna, Isabel, Patrik och Hedi nere vid pirfoten i stan. Tjejerna är gamla jobbarkompisar – nej förlåt! – tjejerna har varit jobbarkompisar till Anders.

Vi gick till La Casona för att äta. Ama kanske såg lite desperat ut när hon greppade efter vinglaset och var helt utan mat framför sig.

Men det ordnade sig. Vi fick vår pizza när dom andra som tagit dagens meny fick sina varmrätter. Himla gott och trevligt!

Dagen efter – i måndags alltså – träffade vi Peter och Vivianne. Vi hade tänkt gå på La Terrazza, men dom öppnade inte förrän klockan 16 den dagen av nån outgrundlig anledning, så vi gick till Bar Rosaleda istället. Gick precis lika bra det, huvudsaken var ju att vi träffades. Det hade gått 1,5 år sen senast, det kom liksom en pandemi emellan och ställde till det.

God mat fick vi också.

På Bar Rosaleda får man bada i poolen gratis ifall man äter och/eller dricker något. Nu var vi ju inställda på La Terrazza från början så vi hade inga badkläder med oss. Otur igen…

Fast i övrigt hade vi inte ett dugg otur. Efterfesten hos Vivianne och Peter var precis hur trevlig som helst!

Sen kommer här en stor överraskning – i förrgår var Ama ute på en morgonpromenad!!!

Jajjemensan!

I och för sig hade klockan passerat ”morgon” när vi klockan 10:17 satt på 100 Montaditos och åt vår frukost. Men då hade vi varit på Suman (skattemyndigheten) innan och där var dom inte så snabba även fast det inte fanns en tillstymmelse till kö när vi kom dit.

Vi har det väldans bra och trevligt även på hemmaplan.

Gomorron!


Många godsaker…

21 juli 2021

… har det blivit även sen vi kom hem från Ibi-trippen.

I fredags gick vi till exempel hit:

Till El Sabor, Leffes favoritrestaurang som ligger ovanför Playa de los Locos.

Även vi tycker att den är jättebra, det finns väldigt många godsaker på menyn.

Där hade vi stämt träff med dom här godingarna:

Jörgen och Susan – hur kul som helst att ses igen!

Efter viss beslutsvånda valde vi indiskt från menú del día, väldans gott!

Ett par timmar senare efter en massa prat och skratt började vi traska hemåt igen.

Vi såg då att dom nu målat bänkarna i samma pastellfärger som balustraden mot Playa de los Locos. Kanske var det länge sen dom gjorde det, men vi har inte lagt märke till det tidigare i alla fall.

Såg också att det var fler än vi som tänkte på det där med vätskebalansen och försökte hålla sig undan den gassande solen.

Dagen efter kom Susan och Jörgen förbi hemma hos oss. Var dom möjligen ute på tiggarstråt?

Nejdå – tvärtom! Dom kom förbi med en riktigt bra present! (Fast kepsen ville dom ha kvar…).

Det var några av Jörgens helt fenomenalt goda hembakade biskvier. Snacka om godsaker! För att få dom att räcka längre så delade vi på dom. Dom bara smälter i munnen – godare biskvier går inte att hitta nånstans i hela världen! Hemligheten med dom är att… Nej, det kan Ama inte avslöja, för då är det ju ingen hemlighet längre.

Vi njöt av dessa biskvier hela helgen och lite till. Tack så jättemycket Jörgen! Och tack till dig Susan också, snygg leverans där.

Gomorron!


Att vara vilse

20 juli 2021

Det är ganska enkelt, speciellt om man utmanar ödet lite extra.

När vi lämnade Ibi efter att ha sovit en natt där i förra veckan så märkte vi att vi var ganska långt ute på landsbygden.

Hur vi märkte det?

Tja… det kan man verkligen undra.

Vi hade siktet (GPS-en, alltså) inställt på ett ställe som såg roligt ut.

Där fanns det bland annat fina planteringar. Ama visste att hon läst nånstans vad dom där blommorna hette och försökte värka fram ett namn på dom. Det satt långt inne, men till slut kom hon fram till att det nog var ”Afrikas lilja”. Efter hemkomsten hade LillaSyster vänligheten att lägga ut facit i sin blogg. Blomman heter ”Afrikas blålilja” och Ama blev väldans stolt över att ha kommit så nära i alla fall.

Blommorna var väldigt vackra och dessutom populära bland insekterna.

En tjusig swimmingpool fanns det också, men vi hade tyvärr glömt badkläderna hemma.

En grej som vi testade var dom där två parabolerna som stod riktade mot varandra på ett ganska långt avstånd. Om man pratade i en av dom så kom ljudet fram i den andra.

Åtminstone om man höll för ena örat. Jodå, det funkade, men det var ännu bättre effekt i en sån där parbolanläggning som fanns i VLA (Very Large Array) som vi besökte i USA 2016. Det var där dom spelade in filmen ”Contact” med Jodie Foster i huvudrollen. Parabolerna där var större och av ett annat material, det var nog det som höjde kvalitén på ljudet.

Men den största anledningen till vårt stopp på den där platsen var detta:

En labyrint.

Anders tog en bild från utsidan av labyrinten.

Så här blev den. Meningen var att man skulle ta sig in till trädet i mitten av labyrinten.

Det fanns en karta också, men det skulle väl anses vara fusk att fota av den och ta den med? Fast nu är ju Ama en skyltfetischist. Ooops…

Glada i hågen utmanade vi ödet och gav vi oss in i labyrinten utan att tjuvkika på kartan som bodde i mobilen. Många återvändsgränder fanns det.

Väldigt många återvändsgränder… En anings irriterande att komma nära mittenträdet många gånger men ändå vara så långt ifrån. Vi var allt ganska vilse där ett tag.

Här kommer en kort resumé av våra irrfärder:

Klockan 10:42 styrde vi stegen in i labyrinten. Tretton minuter senare hade vi äntligen hittat fram till cederträdet som stod i mitten. Där skulle man peta på trädet och blunda, då fick man önska sig något. Givetvis petade Ama också på trädet en minut senare – vem vill väl inte ha en önskan uppfylld? Endast fem minuter senare hade vi hittat ut ur labyrinten igen varvid Amas önskan hade infriats. Så här i efterhand ångrar hon sig lite att hon inte önskade sig nåt större, som fred på jorden eller att pandemin ska försvinna.

Efter att ha krånglat oss ut ur labyrinten gick vi upp till en fin trädgård som låg bara en liten bit bort.

Den var också labyrintartad på sina håll.

Vi såg en massa vackra blommor…

… sen åkte vi hem igen. I den rödrandiga kylbagen låg fikat kvar, det som vi hade tänkt njuta av vid stoppet vi gjorde. Anledningen till att det fortfarande fanns kvar var att vi alla fortfarande var proppmätta efter den rejäla frukosten på hotellet i Ibi.

Nu tog den resan slut även i bloggen och ni kan andas ut.

Såhär gick turen:

  1. Sanatoriet utanför Alcoy där vi som mest kom upp till 1065 meters höjd enligt en app i mobilen.
  2. Besök i Ibi med en övernattning på Hotel Plata. Finns berättat HÄR och HÄR.
  3. Ett stopp vid labyrinten Casa Tápena (detta inlägg).

Tänk så mycket roligt och intressant man hinner uppleva på bara 26 timmar!

Gomorron!