Blev det nåt fika på utflykten?

07 april 2021

Förra inlägget slutade med en rysligt spännande klipphängare. I Formentera del Segura hade dom spärrat bron över till picknickarean och långfredagens tilltänkta fika låg kvar i fikapåsen. Skulle vi bli tvungna att åka hem på fastande magar?

Vi återvände till bilen.

Ooops! Vi hade visst råka parkera där det var parkeringsförbud. Ama blev mycket lättad när hon såg att det bara gällde på måndagar på grund av marknaden och vi var på en långfredagsutflykt. Såna gör man inte på måndagar. Phu!

Efter en kort biltur passerade vi det fina arkeologiska museet i… i… i… Vi var inte helt säkra på var vi befann oss, men vi gissade på Rojales.

När vi hade parkerat bilen på en garanterat tillåten gratisparkering gick vi på en promenad.

Det fanns flera läckert målade husfasader i stan.

Det fanns också en… en… en… grej. (Ama verkade osäker på det mesta, men betänk då att hon gick runt på fastande mage).

Floden Segura igen.

Anders fotade från en bro.

Vad fotade han för nåt tro?

Jo, han fotade en annan bro.

Längst till vänster kan man skymta det som Anders hade tyckt vi kunde kolla närmare på.

Ännu ett vattenhjul. Fast det här var torrlagt… Då kanske det snarare var ett torrhjul?

Ser man på gaveln där så ser man att konstruktionsåret var 1798. Det var förmodligen så att det hade gått sönder på grund av åldern och garantin hade gått ut för länge sen.

En liten bit bort såg vi att dom var väldigt förtjusta i väggmålningar i stan och där fick vi också det ultimata beviset på att vi faktiskt befann oss i…

Rojales. Rojales i färg till och med och det var ju bara att instämma med det.

Men nu ska ni inte behöva grunna mer huruvida det blev nåt fika på utflykten:

Självklart fick vi vårt fika!

Långfredagen till ära var det förstärkt med supersmarriga magdalenas (muffins) med chokladbitar i.

Slutet gott – allting gott!

Gomorron!


Formentera del Segura

06 april 2021

I slutet av förra inlägget hade vi kommit fram till Formentera del Segura.

Efter att ha parkerat bilen tog vi en kort promenad utefter floden som heter Segura. Sherlock Ama räknade ut att det var därför som staden hade fått sitt ”efternamn”.

Anders hade sett att på andra sidan floden fanns ett litet område där det var picknickbord utplacerade och det var ju himla praktiskt med tanke på att fikapåsen var med på färden.

Det var bara ett liiitet smärre problem:

I och för sig hade vi ingen hund med, men grinden till bron var både stängd och låst. Snopet!

Vi såg ett intressant vattenhjul, men det var på andra sidan floden och för att titta närmare på det måste vi ta oss över vattendraget. Att simma hade vi dock ingen lust att göra.

Men skam den som ger sig! Efter att ha konsulterat Google Maps såg vi att det fanns en annan bro en bit längre bort. Skvallerspegeln skvallrar om att vi susade förbi på Calle Jose Garri på vår väg mot nästa bro.

Se där! Den bron var inte avstängd.

Ser ni Ama där mitt på bron? Det var väldigt modigt av henne att stå där.

Varför var det modigt kanske ni undrar?

Jo förstår ni…

… bron höll på att rosta sönder. Jäpp. Det är floden man ser genom hålen i plåten och Ama hade redan konstaterat att hon inte ville simma.

Vi kom tack och lov över floden utan att bron brakade ihop under oss.

Vi studerade som oftast på våra utfärder både faunan…

… och floran.

Ama hittade ett helt gäng med… nej, inte lavendel den här gången, hon tror faktiskt att det är spanska tussilagosar.

Man kunde ha kört bil ända hit ned till floden, men det kände inte mesen Ama för. Fiskaren däremot hade tagit med sig bilen ända fram till flodkanten.

Till slut kom vi fram till vattenhjulet som vi hade siktat på.

En himla smart uppfinning som lyfter upp vattnet av sig självt – en evighetsmaskin kan man säga. (En förklaring hur det funkar finns HÄR. Det är inte Ama som förklarar för hon fattar inte hur tusan det funkar, men det finns en pedagogisk skylt i inlägget som förklarar hur det går till).

Ama antog att vattnet som lyftes upp hamnade i den förmodade vattenrännan under plattorna och leddes ut till odlingarna. Fiffigt!

Vi var så in i vassen nöjda med promenaden och kom dessutom helskinnade tillbaks över bron.

Ama har verkligen gått och blivit en riktigt mesig mes på äldre dar. Några små hål i en bro är väl ingen fara? Så här modig var hon 1993 på Irian Jaya (indonesiska delen av Nya Guinea):

Jäpp. Det är Ama där mitt på bron, vill ni se precis hur läskig den var så kan ni kolla HÄR. Sen kan man ju undra var gränsen går mellan ”modig” och ”dumdristig”.

Det fanns såklart ett smolk i bägaren på vår utflykt på långfredagen så här långt. Fikat var kvar i fikapåsen… Skulle vi bli tvungna att åka hem på fastande magar?

Spännande fortsättning följer…

Gomorron!


En långfredagsutflykt

05 april 2021

På långfredagen möttes Ama av denna syn:

Fikapåsen hängde på dörren. Ja, Amas lilla svarta som hängde till vänster i bild fick också hänga med på utflykten.

I och för sig gillar Ama mer när resväskan åker in i bagageluckan istället för plaståtervinningspåsen, men man får vara glad för det lilla nuförtiden.

Anders var jättetuff som åkte iväg i bara shorts och kortärmat. Ama hade i och för sig högvattensbyxor på sig, men vågade inte åka utan en kofta.

Fast när klockan var 12:12 (weehooo – rolig tid!) och det var 22 grader ute så bestämde sig Ama för att koftan skulle få stanna i bagageluckan när vi klev ur bilen. På sitt vis hade det varit fränare ifall även gradantalet stått på 12, men 22 grader i skuggan kändes ändå bättre än triss i 12-or.

Vi körde ut från Torrevieja. Fejk-mimosan blommade vackert utmed vägen.

Det här huset med dom fina solrosorna har Ama tänkt fota många gånger men inte lyckats. Ama börjar kanske bli kompis med mobilkameran nu?

Eller kanske inte… Mobilen filmade även Amas knän och la på lite käck musik, men den filmen slipper ni se.

I Spanien är dom väldigt förtjusta i att bygga rondeller…

… och Ama är väldigt förtjust i att fota dom.

I den här rondellen bråkade kameran med Ama igen. Precis när hon skulle ta bilden så la den ut en besserwisser-text med budskapet ”En ren lins ger skarpare bilder”. Den texten kom mitt i bildrutan och störde Amas fotografering. Det innebar att Anders fick köra runt i rondellen, vända i en annan och sen köra tillbaks igen för att Ama skulle få bevis på att vi passerade Benijófar. Är man gift med en bloggare får man stå ut med en hel del.

Efter ungefär en halvtimmes biltur kom vi fram till första målet – Formentera del Segura. Hade kunnat gå fortare om det inte blivit extravarv i rondellerna och dessutom ingått sopsortering på vägen. Men det var ju lååångfredag och då har man väl inte så bråttom.

Gomorron!


Skyltsöndag – vakna

04 april 2021

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där temat för den kommande veckan är Vakna.

Ama fokuserar på vad det är som kan få oss att vakna och det första hon tänker på är då:

Tuppar. Dom passar ju extra bra så här i påsktider också. Den här tuppen på Tahiti såg lite svettig ut och det med all rätt för han fanns nog även med som en rätt på menyn.

Denna tupp i Key West levde farligt 2016. Inte så smart att spatsera omkring utanför restaurangköket kan man tycka.

Året efter återvände vi till samma ställe för att kolla upp hur det hade gått:

Då hade han blivit ännu morskare. Han hade förmodligen aldrig hört talas om Coq au vin. Helt klart ett galet val att placera sig där, men sen är det väl det som tuppar gör mest hela tiden? Gal, alltså. Till och med på bilden kuckelikuar han. Allt för att väcka uppmärksamhet.

Men det finns annat än tuppar som kan få oss att vakna.

I Cáceres 2018 satt en liten fågel av obestämd art på fingret bakom lite växtlighet och ropade ut ett wake-up-call.

Sen har vi väl det vanligaste hjälpmedlet för att vakna:

Väckarklockan. Kusin Nikki låg och vilade på tågstationen i Hannover 1979 i väntan på att våra tågluffarkort skulle börja gälla efter klockan 24. Vi hade kommit dit via färja från Göteborg till Amsterdam, sovit några nätter där och sen liftat till Hannover när vi hade ledsnat på Holland. Tanken var att vi skulle till München, men vi råkade lifta åt fel håll. Strax efter klockan 24 gick ett tåg som skulle till rätt ställe och allt. Himla bra! För att inte missa tåget så hade vi ställt väckarklockan som ni kan se där i bild. Haha! Ama hade alltså tagit med sig sitt ”lilla reseväckarur” i ryggan. Det måste erkännas att det är något smidigare med mobilen, plus att den går att använda till mer saker än det gamla hederliga väckaruret.

Men hur man än väcks så är det ju nåt som är ett måste när man väl vaknat:

Frukost. Fast Ama måste vakna till ordentligt innan det ska ätas, kan liksom inte kasta i sig frukosten direkt efter att hon kommit ur sängen.

Sen när man tycker att man varit vaken tillräckligt länge även om klockan inte är så mycket, ja då kan man ju alltid…

… ta en siesta och varför inte ta den i La Siesta en bit ut från stan? Fast Ama skulle i såna fall undvika saluden, hon gillar varken att sova eller att vakna i sjukhusmiljöer.

Hoho? Ifall ni somnade under inläggets gång så kan ni vakna nu, för inlägget är slut.

Gomorron!


El Recorral – floran och faunan

03 april 2021

För knappt en vecka sen besökte vi parken El Recorral i Rojales. Nu tänkte Ama att vi skulle titta liten närmare på floran och faunan i den parken.

Vi börjar med att titta på faunan.

I parken finns det flera små sjöar.

I dom fanns det en himla massa fiskar. Ännu en anledning till att det inte gjorde nåt att det var badförbud, för fiskarna såg väldigt attackartade ut.

Ankorna trivdes även dom i sjön och dom struntade fullständigt i badförbudet.

Rovfåglar fanns det också, fast dom såg lite stela ut.

Den här tuppen var inte ett dugg stel utan han sprang med full fart in och gömde sig bland några konstiga, blålila blommor.

Då passar det väl bra att övergå till floran i parken.

Det fanns lila lavendel…

… vit lavendel…

… och lavendel som hade flyt.

Här hade nån förbarmat sig över en liten lavendel och försökte förmodligen rädda den…

… från detta öde. Snacka om att den där hade behövt stöd under sin uppväxt, krokig är bara förnamnet.

Men allra mest förekommande var dom där konstiga blommorna som tuppen försökte gömma sig bland när Amabloggen övergick till att presentera floran i parken.

Såna här roliga lavendlar fanns det rätt gott om också, speciellt där vi hade parkerat bilen.

Ama skulle ta en bättre bild än den ovanstående när vi skulle åka hemåt.

Det gick väl sådär…

Kameran fick sitt eget liv igen och detta blev resultatet (knappt 30 sekunder, hopklippt av Anders):

Musiken i början har kameran fixat dit själv och i slutscenen kan man nästan ana Amas desperation över att kameran aldrig tog nån bild hur mycket hon än sa ”smile” till den. Nejdå, den roade sig med att filma och lägga på musik istället. Fast att den hade gjort det, det märkte inte Ama förrän hon efter hemkomsten hade framkallat bilderna och filmerna.

Det var det sista för El Recorral. För denna gången i alla fall.

Gomorron!


Dymmelonsdagen…

02 april 2021

… då gick vi ut på en promenad.

Det var soligt och fint, men det blåste en hel del.

Vi såg att campingsäsongen tydligen hade dragit igång.

Stegen styrde vi hit:

Till vattenfallet/blå bänkarna. En inte alltför ovanlig mötesplats här i Torrevieja.

Där mötte vi upp med Susan och Jörgen

… och hittade en skön plats i lä på El Muelle bara några steg bort från mötesplatsen. Ser ni att Ama har lyckats få med oss alla fyra i bild, samtidigt som hon vinkar? Imponerande va!

Ama åt bara en god tapa som serverades på en vackert röd tallrik.

Eller nej förresten, det är fult att ljuga…

… det kaaan tänkas att Ama tjuvade lite av Anders pizza också.

När vi hade ätit upp maten så gick vi vidare upp till torget vid vita kyrkan. Där kunde vi konstatera att El Faro hade investerat i nya möbler. Dom var fina, men vi undrade hur varma dom kommer att bli till sommaren…

Det blev en väldigt trevlig dymmelonsdag!

Igår var det skärtorsdag.

Då trotsade Ama reserestriktionerna och åkte iväg till Blåkulla.

Därifrån får ni inga bilder, för ni vet väl: ”What happens in Blåkulla stays in Blåkulla”. Eller om det kanske var ”Vegas” som det talesättet gällde? Strunt samma, Ama tänker ändå inte skvallra om vad vi kärringar hade för oss.

Idag har det gått och blivit långfredag…

… och det här är den längsta fredagen som finns i bildarkivet. Den är från den tiden som vi hade fredagsmarknaden på gatan nedanför vår terrass.

Ha en fortsatt fin påskhelg!

Gomorron!


Ni kanske minns…

01 april 2021

… när vi nattade Rulle inför sommaren. Om inte så kan ni titta HÄR.

När vi kom ner i garaget igår fick vi syn på detta:

-Jag är en Påsk(h)älg!!!

Okej… Snyggt försök där, Rulle.

Till er alla från oss båda (och Rulle), ha en riktigt…

Och alla ni tjejer… Vi ses väl på Blåkulla? Ibland är det läge att trotsa reserestriktionerna.

Gomorron!


El Recorral

31 mars 2021

I söndags åkte vi på en liten dagsutflykt till El Recorral i Rojales.

Det fanns många förhållningsorder, bland annat var maxhastigheten 20 kilometer i timmen.

Man vill ju inte åka dit för fortgåning, så vi gick i lugnt mak in i parken.

Och tur var väl det!

Polisen åkte runt och kollade att ingen gick för fort.

Det fanns några fina små sjöar.

Det fanns även träd som stirrade på oss.

Många glo-träd fanns det. Till slut kom Ama på att det var en tipsrunda. Såna är kniviga nog på svenska så Ama brydde inte lillhjärnan med dom frågorna.

Den inringade skylten på bilden längst ned till vänster talade om att det var badförbud…

… men det gjorde ingenting, vi kände ändå inte för att bada där.

Stora träfigurer fanns utställda på några ställen.

Tittar man noga på bilden så syns det att Ama var på väg att fånga en fisk.

Här var det enda lilla motlutet i parken. Ser inte särskilt svårforcerat ut, men Ama behövde draghjälp ändå – hon är inte alls förtjust i rullgrus.

Ama var på väg att grotta ned sig, men kom på bättre tankar.

Nämligen detta:

I parken fanns det många picknickbord utställda och nån hade tänkt till i förväg för det var verkligen Coronasäkra avstånd mellan dom. Det satt familjer och käkade i nästan varenda buske, men på säkert avstånd.

Även vi hade självklart en picknickpåse med oss…

… och valde ett bord i en behaglig halvskugga för att inmundiga vårt fika.

Nöjda och glada letade vi därefter upp vår bil på parkeringen. Hemvägen körde vi en omväg så det tog längre tid än 20 minuter och vi fick se lite andra vyer.

Väl hemma satte vi oss på terrassen och avnjöt en smarrig sallad.

Det blev onekligen en väldigt skön söndag, Ama gillar verkligen att göra små utflykter. Man behöver faktiskt inte åka runt hela halva jorden för att vidga sina vyer och uppleva trevliga saker.

Gomorron!


En söndagsutflykt

30 mars 2021

Ama gillar bäst när den röda resväskan (eller ännu hellre dom röda resväskorna) står framför dörren, men en handväska får duga i dessa tider. Undrar förresten varför handväskan inte är röd?

Vi åkte iväg och lät oss vägledas av plattan. Ama var glad att det inte var telefonen, för då skulle hon inte ha kunnat hjälpa till lika bra eftersom skärmen på den är så liten.

Som ni kan se så kom vi iväg ganska tidigt (ni kan väl vara snälla och bortse från dammet?).

Fast ibland går tiden väldigt snabbt. Det är bara en sekund mellan att bilderna är tagna och det hade redan gått en timme. Hur kunde det ske? En ledtråd kan vara att utflykten gjordes i söndags. Ja, just det – omställning till sommartid. Bra att vi gjorde den där utflykten så vi inte blev lurade av klockan i bilen, det har vi blivit många gånger när bilen inte har kommit ut förrän nån vecka efter tidsomställningen.

Vi åkte ut på landet.

Där pågår det många nybyggnationer. Ama tyckte att dom byggde väldans snett.

Efter en lååång bilfärd på knappt 20 minuter kom vi fram till vårt mål.

Det var överraskande många bilar på parkeringen…

… men det såg ändå ut som att vi skulle kunna lyckas klämma in bilen på en ledig plats.

När vi hade gjort det så gick vi ut för att ta en promenad.

Var hade vi hamnat då?

Jo här:

I rekreationsområdet El Recorral i Rojales.

Rojales besökte vi för en dryg månad sen också. Ifall ni missat den utflykten (och är intresserade) så har Ama skrivit om det HÄR, HÄR och HÄR.

Det kan tänkas att det dyker upp mer från El Recorral här på bloggen framöver.

Gomorron!


När Ama har ett finger med i spelet…

29 mars 2021

… då kan det även komma med i bild längst upp till vänster.

Så det bästa är väl att hon håller sig på mattan, då har fingret inte skuggan av en chans att komma med.

Mattan är förövrigt ny (till skillnad mot Ama). Den köpte vi samtidigt som vi köpte den färgglada slangen på kinaaffären förra veckan, så våra shoppaholic-tendenser tycks ha lugnat ned sig en aning – det var ju flera dagar sen trots allt.

Den gamla mattan åkte ut tillsammans med den gamla slangen. Förutom att mattan var väldigt nött så hade den gått och blivit halkig också trots att det var anti-halkskydd under den. Ama är inte så smidig nuförtiden och att gå ned i spagat det har hon aldrig kunnat, det fanns risk för det när hon skulle gå in från terrassen… Nobelkommittén kan inte klaga över investeringen på 2,50 – sjukhusvistelser kan bli kostsamma med tanke på bensinåtgången.

Nu känns det betydligt säkrare när det är dags att gå in efter en härlig stund i solen.

Gomorron!