Dagen som igår…

24 november 2020

… gick vi som vanligt ut på en promenad.

Himlen var oskyldigt blå och havet likaså (poesi på hög nivå).

Det såg ut som om dom höll på att jobba där borta vid den nedrivna restaurangen, det fanns gula gubbar där. Nej, inte Simpsons, utan människor i gula arbetsvästar. Men det hade vi inte tid att kolla närmare på, vi hade en dejt åt andra hållet.

Vid paseon inne i stan hade dom kommit en liten bit längre med målningen av trästockarna, med betoning på lite längre. Det går inte fort om man så säger. Nu hade dom i alla fall kommit så pass långt så att Ama kunde ta ett kort utan att bli utskälld av målaren som inte ville vara med i bild. Dom målar i flera nyanser av blått och i nederkanten vitt. Det matchar himlen väldigt fint.

Det var hit vi var på väg, till restaurangen Los Granainos.

En trevlig spansk restaurang med skinkor och krus i taket och tjurskallar på väggarna. Utöver att man kan äta där så säljer dom även skinkor och korvar av allehanda slag.

Vi satte oss ute med vår dejt för dagen, Lotta och Calle.

Det ser kanske lite snålt ut att dela på en liten öl…

… men vi fick mer mat och dryck.

… och sen ytterligare mer att trycka i oss. Ama bad om en doggybag till delar av maten och fick det också. Liiite dumt att hon sen lämnade påsen på bordet när vi gick därifrån… Men det var det enda som var dumt med gårdagen, i övrigt var det väldans trevligt och bra på alla sätt och vis.

När vi gick hemåt var himlen fortfarande oskyldigt blå…

… och solglasögonen var på. Se där! Den poetiska ådran slog till igen.

Ama funderar på att ge ut en diktsamling. Det är kanske lättare att få litteraturpriset än ekonomipriset, eller vad tror ni?

Gomorron!


Saker och ting förändras…

23 november 2020

… men livet går ändå sin gilla gång.

Ama har ju tidigare berättat att kinarestaurangen Luna som ”alltid” har funnits nu har klappat igen.

Vissa tar det steget längre.

En annan restaurang som också ”alltid” har funnits nere vid Playa del Cura har varit stängd en längre tid. Vi har nästan ätit där en gång, men då var vi hungriga för tidigt, lunchen hade inte börjat än.

Såhär såg den ut i juni i år. Det blåvita lilla huset var köket och till vänster fanns det en uteservering precis vid stranden.

Såhär såg det ut igår. POFF! Borta…

Från andra hållet såg den ut såhär på årets första dag. Folk satt vid murkanten nedanför köket och solade.

Nu:

POFF! Borta…

Jodå. Vissa tar det steget längre. Huset där Luna fanns står åtminstone kvar.

Fast det blev kanske lite mer luftigt där på strandpromenaden trots allt?

Ja, saker och ting förändras…

… men livet går ändå sin gilla gång. (Ser man på skuggan så ser det ut som Anders har en sko på handen. Haha! Ama hade inte mycket annat att fundera över eftersom han hade snott hennes telefon… Som ”tur” var så kunde hon fota den där foten med hans telefon istället.)

Gomorron!


Skyltsöndag – åker

22 november 2020

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Åker.

Ama åberopar ännu en gång den fria tolkningen i båda utmaningarna och blandar hejvilt med gammalt och nytt.

Då åker vi!

På denna åker får man inte kasta sopor eller trädgårdsavfall. Okej. Ama instämmer med er, det är inte mycket till åker det där men man skulle kunna odla där och tolkningen är som sagt var fri.

En annan åker där man bland annat odlar morötter.

Ytterligare en tveksam åker, men här åker vi i alla fall bil. Ama gillar budskapet på den orangea skylten.

I veckan åkte vi bil och tog en ”enkel” promenad.

När man åker bil måste man vara uppmärksam på vägskyltar. Jodå, även när man åker som passagerare så kan man hjälpa den som kör (fast det är inte alltid som föraren är tacksam över den hjälpen). Denna tilläggsskylt som vi såg i Auckland i fjol kändes lite överdriven tyckte Ama. Om det är en tillfällig hastighetsbegränsning så är det väl bara att ta bort skylten när det blir som vanligt igen?

Om man åker på en tvåhjulig fortmoppe så är det bra att inte köra för fort. Då kan man helt plötsligt åka på en enhjuling.

Kommer man till en rondell så åker man runt. Eller runt, runt, runt, runt beroende på hur snabb Ama är med att ta bilden.

Apropå åka runt:

Det gjorde vi i Düsseldorf där vi på sommaren 1989 besökte ett par tyska vänner som vi träffat på en tidigare resa. Dom tog oss med till ett tivoli som hade byggts upp för fyra dagars festligheter. Ama åkte i den där berg-och-dalbanan som hade inte mindre än fyra loopar. Vete tusan om hon hade åkt där idag.

Vi åkte även i vattensplash-stockbanan. Hmm… Undrar just ifall Ama tog den där bilden från nån av looparna i berg-och-dalbanan? Nja, från ett pariserhjul verkar mer troligt.

Vi åker gärna buss, fast tyvärr var den där avstängd nu i veckan. Vi bröt inte avspärrningen utan vi fick gå hem.

Vi åker gärna tåg också, men när det kommer till tåg…

… så åker Ama allra helst Lilla Tåget. Fast ifjol i Úbeda fick hon nöja sig med att klappa på det.

Båt är inte fel det heller.

Första gången vi åkte kanalbåt var i England 1986. Vi hade hyrt en narrowboat tillsammans med ett par kompisar och åkte bland annat på Oxford Canal. Här hade Ama hoppat av båten innan bron för att ta kort när vår båt åkte under den. Det gick ju bra, men att komma ombord igen var värre… Ama hade hamnat i en fårhage och det var taggtråd mot kanalen. Men med ett ”smidigt skutt” kom hon ombord igen och fick applåder av passagerarna på den efterföljande båten.

Senaste gången vi åkte kanalbåt var med skid- och båtgänget på Canal du Midi i Frankrike 2011, en betydligt mer bekväm båt. Åh! Tänk om vi kunde åka kanalbåt tillsammans snart igen! Men det lär väl dröja… Ama gissar att det kan anses vara en ”onödig resa” även om hon inte tycker det själv.

Nuförtiden åker vi även på väldigt stora båtar, som här på en av våra kryssningar förra sommaren. Den var lite lurig den båten för som man kan se i näbben på fartyget så hette den Caribbean Princess trots att den tog oss från New York till Grönland. Åh! Tänk om vi kunde åka på kryssning snart igen! Men det lär väl dröja… Ama gissar att det kan anses vara en ”onödig resa” även om hon inte tycker det själv.

Ama åker också gärna i rulltrappor, men det verkar vara det svåraste av alla grejer:

Det är väldigt många regler och förordningar att hålla reda på innan man åker i en sån.

Finns det nåt färdmedel som ni själva föredrar när ni åker nånstans?

Gomorron!


Ännu mer lyckad shopping

21 november 2020

På sistone har vi köpt flera grejer som vi varit mycket nöjda med och vi verkar vara inne i ett stim, så vi gav oss ut på ännu en shoppingtur igår.

Vi gick iväg till Carrefour.

Där fick Ama för första gången se en bil som tankade el. Kanske ni ser det dagligdags, men Ama tyckte att det var spännande. Det var en lampa som blinkade, månntro om det var tanklampan?

Sen blev det shopping.

Först shoppade vi en teknikpryl inne på Carrefour. Det lustiga här var att det faktiskt var Ama som hittade den. Applåder tack!

På vägen hem gick vi in på Kinaaffären på Valencianas. Där köpte vi en mojäng som Ama begriper sig betydligt mycket bättre på.

Väl hemma installerades teknikprylen på Anders sängbord. En trådlös laddplatta som man lägger telefonen oppanpå för laddning och som visade sig fungera alldeles utmärkt. (Att Ama hittade den på Carrefour berodde på att vi redan har en sån, så hon kände igen bilden på utsidan av förpackningen). (Hmm… Egentligen är det rätt onödigt att förklara allt och avslöja sig själv).

Till mojängen vi köpte på Kinaaffären fanns det en manual som Anders läste med stort intresse. Ni kanske förstår att Ama fattade mer vad det där var? En kaffebryggare är inte lika svår att känna igen som tekniska pryttlar.

Kriteriet för kaffebryggaren var att den inte fick vara för stor. När man har ett litet kök får man väga allt på guldvåg innan man slår till. Nu står den bredvid Nespressobryggaren på mikron och har inte stört utrymmet ett dugg. Perfekt när man vill ha en balja med bryggkaffe istället för Nespresso.

Vi är väldigt nöjda med gårdagens shopping!

Har ni köpt nåt på sistone som ni är riktigt nöjda med?

Gomorron!


Vad fotar Anders?

20 november 2020

Vad fotar Anders här?

Jo, han fotar Ama som fotar Anders.

Vad fotar Anders här?

Ja, den var kanske inte så svår. Han fotade några välnärda katter som låg och mös på trappan upp till piren.

Vad fotar Anders här?

Den bilden blev en sneak peak över julkrubban som är under uppbyggnad vid gamla kyrktorget nere i stan. Det blir nog snart dags att gå och leta efter bajsande gubben. Om dom nu lyckas ordna till det så man kan undvika trängsel där.

Vad fotar Ama här på bilden under? (Ja, nån rättvisa får det faktiskt vara!):

Sanningen är att hon faktiskt filmar. Just innan vi åkte till Sri Lanka 1982 införskaffade hon en super-8 filmkamera. Anders avrådde å det bestämdaste eftersom videokamerorna var på starkt intåg, men Ama kan vara rätt envis ibland. Observera hur fint Ama böjer på linsskyddet, hon har länge varit en mästare på att ta sönder kameror av allehanda slag.

Filmen får ni ”tyvärr” inte se, för dom fåtaliga filmer som togs är försvunna. Kanske i flytten till Spanien? Vet inte… Men ni kan i alla fall få veta att det var en sån där växt ”rör-mig-ej”. En sån som drar ihop bladen när man givetvis inte kan låta bli att peta på den när man får veta vad den heter.

Gomorron!

PS: Det är kanske inte så underligt att Ama sen många, många år tillbaks har överlåtit det där med inköp av tekniska prylar till Anders.


En enkel promenad

19 november 2020

Jodå. För 75% av deltagarna i alla fall.

I slutet av förra inlägget studerade vi kartan inför promenaden.

Den här alltså. Ama tyckte att hon var supersmart som fotade av den så att vi inte skulle gå vilse.

Ännu så länge var det plättlätt. Ama var lite på efterkälken. Annica låg i täten och Christer hade häng på haren. Lite senare skulle det visa sig att Ama var den harigaste av oss alla, fast på ett helt annat sätt.

Dom andra körde off-pist, men Ama höll sig på banan. En riktigt fin stig att gå på.

Tur med vädret hade vi också, men det är inte direkt nån ovanlighet här i Spanien.

Vi hittade små intressanta konstverk lite här och där utefter leden.

So far so good.

Sen körde det ihop sig en aning. För Amas del alltså.

Det blev lite krångligare att gå. Ama har verkligen inte blivit smidigare sen hon passerade den senaste nollan i åldern för en dryg månad sen. Som tur var så fick hon hjälp på traven av sin nya hjälte – Christer. Eller trav och trav… Ama hasade sig fram över stenarna,

Sen kom vi till ett riktigt läbbigt ställe. En smal stig bredvid en brant. Inte Amas favoritvandringsställe om man så säger. Det ser kanske ynkligt ut, men det var en väldigt läskig passage.

Christer tyckte tydligen att man lika gärna kunde hoppa på ett ben förbi det där stället…

… men axlade sin hjälteroll med den äran och hjälpte Ama att passera på ett säkert sätt.

När vi väl hade passerat där så kom det en cyklist och cyklade förbi där som om det inte fanns nåt problem alls. Ama blev lite sur över att han stajlade på det viset. Jäkla sätt alltså!

Vi kom fram till ett ställe där vi såg själva ravinen lite tydligare. Här sa Anders att det fanns en genväg tillbaks mot bilen så vi skulle slippa gå tillbaks förbi dom ”otäcka” passagerna. Bra så! (Dom andra tre hade studsat fram helt obehindrat hela vägen, det var bara osmidiga Ama som hade haft problem).

Den genvägen var både bred och lätt att gå på. Jaaaa!

Men säg den glädje som varar för evigt…

Där tog det stopp, privat mark och jaktområde. Vi blev tvungna att gå tillbaks samma väg som vi kommit.

Ama var ändå glad för hon hade sin hjälpande hjälte med och ibland fick hon även både putt- och draghjälp av dom övriga i sällskapet.

♫ ♫♪♪ With a little help from my friends ♫ ♫♪♪ – Ja då funkar det mesta och det blev en riktigt fin promenad.

Till och med mobilkameran skötte sig exemplariskt och lyssnade väldigt bra på vad Ama sa.

Nåja. Nästan hela tiden i alla fall.

När vi kommit helskinnade tillbaks till bilen så åkte vi hem till oss och intog en lååång, god och väldigt trevlig lunch på terrassen:

Vi hade kämpat hårt för att få till den goda maten. Ja, det är faktiskt hela två kvarter ner till kinarestaurangen där vi hade inhandlat maten i förväg. Att mikra upp maten kräver sin kvinna man.

Gomorron!


På vift

18 november 2020

Igår packade vi in i bilen igen, fast den röda väskan fick inte följa med. Inte så mycket annat heller, bara en flaska vatten.

Sen åkte vi och hämtade upp Christer och Annica.

Vi åkte iväg. Ama bråkade med mobilen för den vägrade lyda när hon sa ”Smajl!”. Hon sa det flera gånger i olika volymer men inte tog den nån bild. Den lyssnade inte alls och inte brydde den sig om svordomar heller. Till slut blev Ama tvungen att använda avtryckarknappen.

Hon försökte prata telefonen tillrätta när vi kom till en frän rondell, men nejdå. När bilden väl togs så var väl vinkeln ”sådär”.

På nästa bild kom ett finger med i bildens vänsterkant.

Vid nästa varv i rondellen blev resultatet i alla fall hyfsat.

Efter att ha snurrat i rondellen kom vi fram till vårt mål:

Här skulle vi promenera i en ravin. En enkel promenad sa Anders som var den som hade hittat leden.

När vi väl kommit ut ur bilen blev kameran lydigare och lyssnade på Amas begäran om att ta en bild med röstkommando. Ni hänger väl med på prommisen? Fast det blir nån annan dag.

Gomorron!


Säg smajl!

17 november 2020

Häromdan tvättade vi fönstren. Se bara hur rena dom blev och vilken fantastisk utsikt vi har från köket!

Okej. Anders plockar ned fönstren till Ama så hon slipper klänga uppe på diskbänken. Vi har inte tvättat fönstren på väldigt länge då Anders bröt armen och arma Ama inte klarade av att lyfta ned fönstren. Skönt att hans arm är bra igen!

I sovrummet och på kontoret räcker det med att han tar ned det ena fönstret. Det andra går enkelt att tvätta på plats då när det som går omlott inte är ivägen längre och Ama kan tvätta dom nedtagna fönstren i lugn och ro i sängen.

Det var här som vi upptäckte en ny finess med den nya telefonen/kameran:

Det gick att säga till kameran att ta en bild. Perfekt ju! Ama har skitsvårt att träffa av avtryckargrejen utan att komma åt en himla massa andra knappar och appar.

Såhär blev bilden i den förra – 18 sekunders ”långa” – filmen ifall ni undrade.

Ama är jättenöjd över den funktionen. Förutom att hon inte lika lätt tappar telefonen när hon ska träffa av avfyrningen så vet folk när dom kanske borde flina upp sig. Smajl! Mari, Bosse och Anders fattade direkt.

Men det kanske finns vissa barnsjukdomar i funktionaliteten?

När Ama sa ”dammsugare” (av nån outgrundlig anledning) så valde kameran att ta den här bilden. Eller så kom hon i vanlig ordning åt nån knapp eller app.

Hur är det med er? Brukar ni prata med era kameror och/eller brukar ni putsa era fönster i sängen?

Gomorron!


Nu var det klippt igen!

16 november 2020

Sen pandemin startade har vi inte vågat gå till våra frisörer. Känns liiite för nära.

Vi har båda två under många år gått till spanska frisörsalonger och därigenom fått lära oss lite spanska på köpet. ”Kallprat” hos frisörer hör ju till vanligheterna.

Amas frisörska har flyttat en bit längre hemifrån oss och Ama blev mäkta förvånad när frissan kom utspringandes och hälsade (på ett säkert sätt) när vi råkade passera det nya stället, trots att Ama var maskerad och allt.

Vill man inte försöka förklara hur man vill ha frisyren på spanska så finns det även många skandinaviska frisörer.

Som här.

Men nej. Såna fegisar är inte vi.

Först gick vi hem och samlade lite mod. Passade på att lyssna på en dokumentär samtidigt.

Anders var först ut. Bra karl reder sig själv.

Fast han klarar sig inte utan sin Ama. Även om han är lång, så är han inte lång nog att klippa håret där högst uppe på toppen. Frugan fick rycka in.

Ooops! Man kanske inte ska ”samla mod” alltför mycket?

Det funkar betydligt bättre att samla upp avklippt hår i sopskyffeln än i nackspegeln.

Sen var det Amas tur.

Hon kände sig både lugn och trygg…

Slutresultatet?

Jodå. Hår växer ju ut igen och vi tyckte dessutom väldigt mycket om våra nya frisörer.

Har ni vågat er till frissan nu under pandemin?

Gomorron!


Skyltsöndag – volt

15 november 2020

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Volt.

Som oftast så blir det en blandning av bilder från arkivet och nya bilder från veckan som varit.

Det första Ama kom att tänka på var en sån volt man gör själv. Ja, om man är lite smidig vill säga.

Ååååhej…

… ååååhå…

… sen var det bara landningen kvar.

Om Ama skulle göra sådär så skulle hon slå ihjäl sig, eller åtminstone bryta några ben både i armar och ben. Anders är däremot ganska duktig på att volta, Ama ber att få återkomma till det i sista bilden i det här inlägget. Men nej! Gå nu inte händelserna i förväg utan kolla hela inlägget först. Ni läser väl inte sista sidan av en bok innan ni kollar mitten?

Här är ett ställe där man får hjälp att göra volter. Fast det hade såklart underlättat ifall det funnits studsmattor och gummisnoddar där hos spindelmännen.

En volt som på den där övre skylten i skylten vill man helst inte göra. Ama har försökt lära Anders att lyda den undre av dom två.

Nu övergår Ama till den elektriska varianten av volt: spänning. I dom där ledningarna finns det säkert en massa spänning. Åtminstone är det spännande att se när dom håller på att grejsa med kabelhärvorna. Vill man ha ännu mer spänning kan man alltid gå under stegen.

Här var en självdriven laddare till mobiler och andra datamanicker. Cykla igång dom, typ.

Aj, aj, aj… Att göra en volt för att man får en massa volt i sig känns väl inte bra kan tro. Fast det kanske är amperen man ska vara rädd för? Ama är ingen fysiker så hon är inte säker på vad som gäller.

Här var det en massa saker man inte fick göra, men att få en elchock var tydligen helt okej.

Den här tolkade Ama lite som ”Rör du så dör du”, alternativt ”Inte peta!”. Att göra sina egendomar strömförande kan vara ett bra knep. Elstaket kanske är grejen?

Läser man det finstilta så passar lamporna till 12-voltsbatterier.

Här blev det lite nostalgi, vi var på väg över med bilfärjan från Barcelona till Civv.. Civ… Roms hamnstad (helt omöjlig att stava till och ännu svårare att uttala). Den blåa boxen till vänster var vår campingkyl som gick både på vårt 12 volts bilbatteri och på vanlig 220/230 volts elström. Problemet var att alla eluttag i hytten var på 110 volt. Hur skulle det gå med all vår mat???

Ja, alla uttag utom ett gick på 110 volt. Men Anders hittade ett till TV-n som gick på 220 och som den sladdfetischist han är så räddade han både maten och våra andra manicker som behövde laddas. Det är alltid bra att ha ett grenuttag med i packningen så man kan göra flera eluttag av ett.

Nu avslutar Ama med det som hon utlovade i starten av inlägget. Det där med att Anders är duktig på att volta.

Med den här bilden bevisar hon det:

Att volta är ett slangord för att sitta en tid i fängelse och det har Anders faktiskt lyckats med vid ett flertal tillfällen. Fast straffen har varit väldigt korta, bara Ama har tagit kort så har han fått komma ut igen.

Sen knöt Ama dessutom ihop den här veckans skyltsöndag med förra veckans ord också som var just ”slang”. Simultanförmåga? Jajjemensan!

Gomorron!