Dubbla budskap…

Det kan väl säga om det här. Eller möjligen trippla budskap – är stället verkligen öppet?

Det var allt som Ama hade att säga denna lördagsmorgon. Ibland är hon mer kortfattad än andra gånger.

Gomorron!

En hektisk onsdag

Det blev det häromdagen.

Starten började här:

Hos vårt juridiska ombud, där vi hade ett möte med Erik Stattin.

Mötet gick som vanligt väldigt bra. Han har svar på alla frågor som vi har och om han inte har koll på vad som gäller så tar han reda på det. Vi är väldigt nöjda med den hjälp vi får där.

Det är egentligen bara ett enda fel med Erik som Ama komma på.

Som varandes västerbottning håller han på helt fel lag.

Ama fnissade lite när vi kom hem och Anders berättade en story från när han jobbade på Rönnskärsverken i forntiden. Då sa dom inför säsongspremiären:

– Hösten är här och nu ska löven falla!

Haha!

Efter besöket hos Erik blev det typ ett kinderägg.

Lucköppning igen och tre överraskningar i en.

Vad blev då resultatet av det hela?

Tja… Inte vet väl Ama, men dom där grejerna är säkert bra att ha till nåt.

Gomorron!

En farlig stad!

Ja, inte helt ofarlig i alla fall, vår hemstad Torrevieja.

Ofta har barerna sina serveringar ute på gatorna.

När man ser sånt här så känns det inte så bra. Visst händer det att bilar kör in på serveringarna, men det är tack och lov väldigt sällan.

Sen händer det även att överförfriskade chaufförer kör in i husen också.

Men det behöver inte vara bilar som ställer till det. Ibland rasar husen alldeles av sig själva.

Om man bara är ute och strosar runt så vore det verkligen inte kul att få en sån där stenbumling i skallen…

Vi har studerat byggen på många ställen här och utan att vara nån som helst byggexpert så tycker Ama att det slarvas en hel del. Exempelvis när dom sätter kakel på fasaderna så kluttas det ofta bara dit en cementskvätt på mitten av plattan innan den trycks fast lite nonchalant mot väggen. Dom plattorna brukar lossna rätt snart.

Det nya Mercadona i närheten av oss växer upp mer och mer. Ama hoppas innerligt att dom jobbar mer noggrant med byggnationerna där.

Gomorron!

Det börjar bli varmt i Torrevieja nu

Temperaturen i skuggan kryper upp till – och över – 30-strecket om dagarna.

Så det var dags att ta ur täckena för sommarförvaring i sina ”dammsugarpåsar”. Påslakanen räcker nu för att hålla värmen på natten.

Folk söker sig ned till stranden för att hitta svalka i havet.

Man ser många försäljare på strandpromenaden som säljer handväskor, skor, kläder, frukt och annat smått och gott. Men att se en som säljer fisk hör mer till ovanligheterna.

Vi traskade vidare och det här var målet:

Restaurangen El Gambeo.

Där hade vi stämt träff med Janette och Peter och vi fick en väldigt trevlig eftermiddag.

Anders fick en ”liten” tallrik med potatis och två såser. Vi var alla med och norpade av den.

Peter och Ama skålade glatt medan alla andra besökare skrålade glatt. På såna där typiska spanska ställen är det ofta en rysligt hög ljudnivå, men även väldans genuint och trevligt.

Vi beställde in lite blandade rätter och allt var väldigt gott. Det var vårt första besök på den restaurangen, men definitivt inte det sista.

Att vi satt inomhus och åt berodde på att det inte fanns nåt ledigt bord ute i skuggan, men det var rätt varmt inomhus också.

Det börjar som rubriken säger bli varmt i Torrevieja nu…

… så Ama funderar på att gå tillbaks och tipsa dom på El Gambeo att det kan vara dags att montera fast fläktbladen på takfläkten. Det vore inte alls dumt.

Gomorron!

Ama sprang halvmaran!

Eller ja, hon hade tänkt att springa den i söndags när den gick av stapeln här i Torrevieja.

Tyvärr var rejset över när Ama kom till starten…

… och dom flesta gick i lugnt mak iväg utefter strandpromenaden. Utom Ama då, hon stod still.

Som tur var pågick en annan mara – ”krokett-maran”. 11 restauranger deltog med en varsin krokettvariant. Tillsammans med tillhörande dryck (vin/öl/vatten) var priset 3 euro vilket väl får anses vara överkomligt.

Som oftast så sätter restaurangerna ut ett demoex av vad dom serverar.

Vi slog oss ned på Aura (fd Casa Juaní) och fick jättegoda kroketter.

Ama var glad och nöjd i Hackebackeskogen.

Ja, vi var båda glada och nöjda.

På Bahía fick vi två kroketter var. Det ”kompenserade” dom med att servera vinet i det vi brukar benämna som ”snik-vinglas”. Dom små glasen plockas oftast fram till tapasmaror och dylika matrundor. Till restaurangens försvar kan man säga att dom åtminstone fyllde på glasen rätt rejält, ibland serveras det bara typ bottenskyla i dom.

Jodå, det är trevligare att äta sig runt en mara än att springa den om ni frågar Ama. Å andra sidan har hon aldrig sprungit en mara – varken en hel eller halv – så vad vet hon egentligen om det?

På kartan som syns på tredje bilden i inlägget fanns ett litet facit över vad som serverades på dom olika ställena.

Vissa kände vi för att hoppa över, som den här till exempel:

Kändes likaså bra att hoppa över den, annars hade den kanske hoppat över oss?

Det är i alla fall väldigt trevligt med allt som arrangeras här i stan, sen kan man ju välja att vara med på det som man tycker verkar passa bäst.

Gomorron!

Tiderna förändras

Nuförtiden kan man typ hålla hela världen (och lite till) i sin hand. Som i det här fallet The New York Times. All information ryms i den lilla telefonen.

Om man vill kan man hålla den under armen också, fast då blir det inte så lättläst.

Annat var det förr i tiden.

Här hade Anders varit ut en lördagskväll 1988 i New York och köpt söndagsupplagan av The New York Times. Inte fullt så lätthanterlig som nätupplagan är idag. På söndagen tog vi med oss blaskan till Central Park där vi hade picknick och försökte att hålla reda på alla delar så att dom inte blåste bort.

Lite marigare, men mysigt även det.

Jodå. Tiderna förändras, men minnena är inte dumma dom heller. Det är faktiskt roligt att få ha varit med om den fantastiskt snabba och spännande utveckling som tekniken har genomgått på en tämligen kort tid trots allt. Visst håller ni med om det?

Gomorron!

Skyltsöndag – bila i Kalifornien

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och denna veckas röda tråd är Bila i Kalifornien.

När vi åkte mot kryssningsstarten häromsistens så inledde vi med ett lååångt hemskeflyg till Los Angeles. Sen hade vi några dagar på oss att ta oss upp till San Francisco där båten utgick ifrån.

Vi hyrde en bil som vi båda var jättenöjda med. Det kändes lite väl dyrt att köpa en bil för bara några dagar, fast i och för sig hade man kanske kunnat slå till på en halv bil som den uppe på taket där? Tänk vad lugnt och skönt Anders skulle ha haft det utan ett passagerarsäte med en ”hjälpchaufför”.

En del vägar var väldigt stillsamma att åka på. Lastbilen till höger som säkert var proppfull med matvaror fick Ama att bli en anings nostalgisk. När hon var liten kom det en lastbil (av något mindre modell) och stannade i kvarteret. Där kunde man köpa glass (och andra matvaror, men glassen var intressantast). ”Rulles rullande snabbköp” hette den. Hade ni något liknande där ni växte upp?

På andra ställen var trafiken ”något” mer intensiv. Den inringade skylten säger att där ska man stanna när trafikljuset visar rött, ett sätt att försöka underlätta och få spridning på bilarna när dom ska in på motorvägen från en påfart.

Det finns ”snabbkörningsfiler” också, så kallade HOV lanes. Det står för ”High-occupancy vehicle lane” och oftast krävs det minst två personer i bilen för att få åka där. Två personer anses alltså vara en hög beläggning i bilen??? Ja, ni får betänka att vi var i USA där dom flesta bilarna bara åker runt med en enda person i varje.

Här försöker dom underlätta för trafiken genom att vända på körfälten åt olika håll beroende på hur mycket trafik det är. Oftast ska ju folk antingen iväg eller hem beroende på tidpunkt på dygnet.

En bra regel som dom har i bland annat Kalifornien är att man får köra mot rött vid en högersväng om det är fritt från bilar. Undantaget är när det finns en sån där skylt som Ama har ringat in, då får man snällt stå och vänta på grönt ljus även om det inte finns en enda bil i närheten när man ska svänga höger. Sen syns det var man ska stoppa också på skylten bredvid. Det gäller tydligen inte cyklar men den tilläggskylten var helt onödig kan Ama tycka – sen när har väl cyklister brytt sig om rödljus?

Se där! Det finns faktiskt en förklaring till det mesta. Haha!

När man har åkt runt mest hela dan så blir bilen törstig.

Men jösses vad dyr bensinen hade blivit! Precis som det mesta i USA nu faktiskt.

Anders såg till att bilen blev otörstig…

… medan ett helt gäng andra putsade och fejade så bilarna blev rena och fina. Vi struntade dock i att få vår bil tvättad, det kändes rätt onödigt.

Sen var det bara att leta upp motellet som vi valt för natten. Kan tänkas att vi också blev otörstiga efter att ha landat där.

Att man bilar runt i USA är svårt att missa, dom är inte direkt diskreta med sina flaggor.

Kaliforniens flagga skyltar med en björn. Ama har alltid drömt om att få se en björn ute i naturen – men på ett säkert sätt såklart, från bilen till exempel.

Och se på tusan! Drömmen gick i uppfyllelse!!!

Taadaaa!!! Fast det var lite oväntat att björnen själv var i bilen… Det var ändå ett bra val han hade gjort, en fräsig, sportig och läckert röd Mustang minsann.

Gomorron!

Duscha duschen?

Det borde man kanske göra oftare.

För inte så länge sen så bytte vi duschskärmar här hemma. Fast när Ama kollade efter i bloggen så var det där ”inte så länge sen” ganska precis 11 år sen. Vart tar tiden vägen?

Visst städar vi och skrubbar med jämna mellanrum, men till slut krävs det lite större insatser.

Det kalkhaltiga vattnet gör att det blir avlagringar.

Så det var dags för en mer rejäl genomgång av duschen.

Den fick således en egen dusch med både vatten, KH-7 (ett fantastiskt rengöringsmedel som säkert Greta inte skulle tycka om), koncentrerad citron (mer Greta-vänlig) och fönsterputs.

Där stod dörrarna rena och fina. Amas finger kom också med i bild, men det var också rent.

Sen gick vi iväg och träffade A-K på Paramount. Himla kul att vi hann träffas, hon skulle åka hem till Sverige dagen efter.

Igår gick vi på El Tapeo. Såg ut som om Ama skulle ha behövt duscha ur håret, men silikonet i duschen hade inte hunnit torka ännu. Fast det är smällar man får ta.

Gomorron!

Far och flyg!

Och om ni inte är intresserade av flygplan så kan ni ju flyga nån annanstans i cyberrymden nu på en gång.

När vi bilade runt i Kalifornien innan kryssningen började så hade Anders sett ut några sevärdheter som han tyckte var väldigt intressanta.

Bland annat detta som syns till vänster i bild.

Ett flygmuseum.

Anders blev lite irriterad när vi kom dit och det var stängt. Han hade sett på nätet att det var öppet på lördagar och söndagar och vi kom dit på en lördag. Trodde vi ja! Det visade sig att det var på en fredag som vi anlände… Rätt enkelt att tappa både tid och rum när man åker runt.

Nåja. Man såg flygplanen rätt bra ändå även om man stod utanför staketet.

Häftiga flygplan, det måste även Ama tillstå.

Dom såg lite hajliknande ut.

Motorerna var rätt imponerande dom också.

Fina flygplan…

… med tufft målade dekaler.

Den där skulpturen i silver var en modell av ett stelth-plan. I alla fall tror Ama att det var så,

Men det bästa av allt tyckte Anders var att NASA var involverat. Rymden är hans favoritmiljö.

Det där jumbojetet såg lite märkligt ut, det tyckte vi båda.

Men det var faktiskt Ama (applåder tack!) som löste gåtan snabbast.

Det var den där typen av flygplan som kunde frakta hem rymdfärjorna oppanpå taket till Florida när dom hade blivit tvungna att landa på fel ställe. Intressant konstruktion!

Gomorron!

Att spara pengar

Det är det ju alltid bra att kunna göra.

Ibland lyckas man glömma nåt på hotellrummet där man bott även fast man tycker att man är supernoga med att kolla att man packat ned och fått med alla grejer. Vissa gånger kan man skylla på stress, som då när vi flydde efter orkanen Odile i Cabo San Lucas i Mexiko 2014. Då blev det väldigt bråttom iväg och det blev flera saker kvarglömda, som flappatofflor och en del annat.

Andra gånger handlar det mer om slarv och klumpighet. När vi lämnade ett hotellrum i Kalifornien den här gången blev det kvar en liten rackarns grej i ett vägguttag. Liten, men ack så nödvändig. En adapter för att få internetet att funka till alla våra enheter. Man kan skylla på att den var väldigt lömskt kamouflerad i samma färg som vägguttaget, men det var fortfarande väldigt snopet när vi många mil senare skulle koppla upp datorerna på nästa hotell.

Fast i vanlig ordning hade Anders både hängslen och livrem med sig:

Den högra mojängen hade fel vinkel på kontakterna. Det hade även den vänstra till en början, men med hjälp av en tång löste Anders snabbt problemet.

Taadaaa!!! Funkade hur bra som helst! Vi såg senare på flygplatsen i Miami att den mojängen som finns kvar på ett hotell i Kalifornien kostade 6,99 dollar. WOW!!! Enkelt insparade pengar där.

Igår sparade vi ännu mer pengar genom att gå på 100 Montaditos – readagar på onsdagar (och söndagar), ni vet.

Ostbollarna och salladen sparade vi in 2,40 euro på mot en vanlig dag. Vilket klipp!

Okej. Drycken är det aldrig rea på, men en stor öl kostade fortfarande 1,50 euro. Att dom höjt vinpriset till 2 euro per glas är smällar man får ta. Det går faktiskt inte att vara hur sparsam som helst.

Fortsätter vi på det här sättet så har vi nog råd att åka på en kryssning snart igen.

Gomorron!