Ama visade i det HÄR inlägget förödelsen som ett kortvarigt och väldigt häftigt regn hade ställt till med i Lepe, men det fanns mer ogeggiga områden också.
På eftermiddagen gick vi och tittade till vår bil. Den stod torrt och bra, om än lite smutsigt till.
Men det syntes tydligt att regnovädret hade dragit fram även här. Slitit med sig trottoaren och vält en skylt.
Vi gick uppåt i stan. På vår väg mötte vi Super Mario som verkade ha varit på semester i Miami?
På dom lite högre höjderna hade inte regnet ställt till det lika mycket.
Det stora torget såg rätt opåverkat ut.
I ett skyltfönster såg vi två bekanta figurer. Ama menar inte palmerna, utan dom som syns i speglingen.
Vi såg en staty med en oproportionerligt stor hand.
När vi gick över en bro såg vi en gångväg som verkade fin.
Den var fin åt andra hållet med och det fanns ett ställe där man kunde trappa ned om man ville. Det ville inte vi.
Vårt sikte var inställt på det här. Nej inte på den kärleksfulla muralmålningen eller bänken, men ni ser där bakom va?
Ja, just det. Ett vattenhål där det serverades mat också.
När vi gick hemåt igen sken solen så fint och vattnet kom nedifrån och var helt under kontroll.
Så dagen på det stora hela…
… blev helt kanon!
Fast vi tyckte synnerligen synd om alla dom stackarna som drabbats av det otrevliga ovädret. Själva kunde vi lämna eländet bakom oss och resa vidare mot utlandet dagen efter.
Efter regnovädret i Lepe så vattnade dom gatorna rejält med vatten från källare och garage.
Den här mannen vattnade sina grejer som hade varit hur leriga som helst.
Mannen i dörren till höger vattnade sina fötter för att få bort geggan från skorna.
Även damen till vänster nere på Playa del Cura vattnade sina fötter, men det var sanden hon var ute efter att bli av med. Vi tyckte förresten att det var ovanligt mycket folk på Cura i torsdags för att vara en vanlig torsdag i mitten av oktober. Kanske folk hade passat på att ta extra semester när det var en röd dag på nationaldagen i tisdags?
Att uppsöka ett vattenhål är bra, det är viktigt att hålla vätskebalansen på rätt nivå. Den där baren har varit till salu så länge vi kan minnas, men det tycks vara ont om spekulanter. En av skyltarna låter meddela att dom bara tar kontanter när man ska betala, lite tvärtom mot Sverige kan man säga. Fast när ett glas vin kostar 1 euro så ser vi inte det som nåt stort problem.
Ska man vattna mycket så kan det vara bra att ha ett vattentorn i närheten, men just det där verkar inte fungera så bra för just det syftet.
Man kan också samla ihop regnvatten att vattna med och det är ju till och med gratis.
Blommor behöver vattnas. Fast kanske inte just dom där, det är torkade växter. Den blomsteraffären har alltid så himla fint dekorerat i och runt skyltfönstret.
Dessa blommor behöver definitivt vattnas emellanåt.
Det finns ett gäng olika hjälpmedel för att vattna:
1: Man kan använda vattenkannor.
2: Slangar funkar också bra för bevattning.
3: Eller så tar man helt enkelt nåt kärl som finns nära till hands. Varför inte en vinkylare?
Här vattnade Anders Amas storebror när han fyllde 30, så det var… några år sen. Ingen direkt skylt på bilden, men Ama skyltar med hur prydlig trädgård vi hade på den tiden. Ja, ja. Gräset skulle nog ha behövt klippas.
Och apropå fylla år:
Här vattnades det verkligen i munnarna på oss när löjromstoasten var serverad. Till det fick vi minsann riktig champagne som Ama hade fått i födelsedagspresent av Susan och Jörgen. Det passade ju synnerligen bra eftersom det här var i fredags och då var det champagnens dag.
Nu fortsätter återblickarna på vår 16-dagarstripp som vi gjorde häromsistens. Vi hade nu hamnat i Lepe, nummer 3 på kartan HÄR.
Ibland ska man som sagt var ha tur på turen. Vi kom en dag ”för sent” för att få uppleva det häftiga regn som varade runt en timme i Lepe.
Såhär hade det sett ut i stan dagen innan vår ankomst. (Bilden är googlad).
När vi kom till stan hade det mesta vattnet runnit undan, förutom i garage och källare där pumparna gick varma.
Det var en faslig massa gegga utanför vårt hotell.
Hoppas ingen satt i den där stolen när leran anföll.
Att ta sig fram utan att skita ned skorna var inte det lättaste.
Fast att få leriga skor kändes inte som ett jättestort problem trots allt när man såg förödelsen runt om i stan. Folk där kom nog inte undan möbelshopping kan tro… Synd på det gamla fina pianot som Ama pekat ut på första bilden och på den sista pekar pilen på vattnet som fortfarande forsade ut från en källare typ ett dygn efter regnet.
Många bilar var väldigt skitiga efter ett ofrivilligt lerbad.
Andra bilar behövde assistans. Även ambulanser behöver hjälp ibland.
Den sista bilen med all geggamoja inuti…
… den såg ut såhär från utsidan.
Den här bilen hade också fått vindrutan intryckt.
Hur det kan tänkas ha gått till fattade vi när vi gick vidare:
Det låg nämligen stora stenar och delar av murar på vägarna.
Ett stort antal hus var mer eller mindre raserade.
Stackars människor att drabbas av nåt sånt här… Förfärligt!
Verkligen hemska syner på många håll.
Upprensningsarbeten pågick för fullt.
Ojsan! Den här traktorn såg ut att ha ett par palmer i skopan?
När vi gick ut igen senare på kvällen så höll dom på att städa upp utanför hotellets entré.
Ja, nog hade dom mycket att stå i, dom som sanerade gatorna och sina hus. Vilken katastrof för många! Moder natur kan verkligen ställa till det när hon ryar i.
Vi tackade vår lyckliga stjärna att vi hade tur på turen och kom en dag ”för sent” till stan. Att det skulle regna lite dagen innan vår ankomst det hade vi sett på vädersajterna, men ingen kunde förutse att det skulle bli ett sånt förödande oväder som det blev. Tänk vad en timmes regn kan ställa till med.
Det fanns mer ogeggiga delar i Lepe också, det får Ama be att återkomma om.
Sen åkte alla tygstycken in i tvättmaskinen (fast inte allt på samma gång, skulle nog ha blivit lite tungt för maskinen).
Finns ingen bild på hur dom snurrade runt där…
… men det såg inte ut såhär. Sen Ama började med tvättmedelspluttar är det där med överdosering ett minne blott.
Själva stommen fick inte plats i maskinen så den fick sig en släng med vanish istället.
Därefter blev den avsköljd med vatten.
Tygstyckena hängdes ut för att torka.
Själva gjorde vi tvärt om:
Vi gick till Bar Carlos för att inte torka ut alldeles.
När vi kom hem igen var det dags att montera ihop soffan.
Armstödet var krångligast.
Stoppningen spjärnade emot en hel del och ville inte vara där den skulle.
Men till slut var soffan färdigmonterad och Anders var väldigt nöjd. Jodå, Ama var också nöjd.
Så nu har vi fått en ny soffa! Eller soffan är åtminstone som ny.
Möbelshopping hör inte alls till vår favoritsyssla. Vi letade land och rike runt (nåja, ganska långt runt om i närområdet i alla fall) när vi skulle köpa den vi har nu. Till slut – efter att ha kollat i typ en miljon möbelaffärer – så hittade vi en som vi tyckte skulle passa oss. Var hittade vi den då? Jo, i möbelaffären som finns i bottenvåningen på vårt hus. Snacka om att gå över ån efter vatten…
Nu har Ama ett par frågor:
Gillar ni att shoppa nya möbler?
Brukar ni tvätta era soffor emellanåt?
Idag har det redan hunnit bli fredag och dagen har inletts på ett väldigt vackert sätt:
Bilden är tagen klockan 07:56 av Anders nu på morgonen. Vilket underbart ljus!
Undrar just om det blir ett marknadsbesök för oss… Nej, vi hittar nog på nåt annat istället. Har ni några planer för denna dag? (Ooops! Det blev visst en tredje fråga, värst vad Ama var frågvis i det här inlägget).
Nu fortsätter återblickarna på vår 16-dagarstripp som vi gjorde häromsistens. Vi hade nu hamnat i Osuna, nummer 2 på kartan HÄR.
Hotellet som vi bodde på var ”cykelvänligt” som det står på skylten på väggen. Dessa cykelreparationsgrejer stod i frukostrummet.
Nu hade vi inga cyklar med oss så vi fick förlita oss till apostlahästarna. Vi gick ut genom en av stadens portaler. Här behövde vi inte slåss med bilarna om utrymmet utan vi kunde ta den smala vägen på trottoaren bredvid. Vi väntade tills det blev folkfritt.
Polisstationen låg i huset till höger, men den utpekade skylten hänvisade alla till vänster. Polisen ville förmodligen inte ha för mycket att göra.
Intressant att man får köra 10 meter in på denna enkelriktade gata. Ama gissar att det är dom med garaget på vänster sida som har störst nytta av det.
Ännu en rolig spansk rondellinstallation. Två björnar som var fastkedjade vid ett torn… Man kan undra varför?
Vid en liten park fanns det en karta. Ama älskar kartor! En hänvisning om var man befann sig fanns det också, sånt är ju trevligt. Fast vi fick leta länge innan vi hittade markeringen på själva kartan. Ama är snäll och har ringat in den åt er så ni slipper leta. Den var verkligen inte sådär jättetydlig.
Inne i parken fanns ännu en självtömmande papperskorg. Dom är rätt vanliga här i Spanien.
Det fanns gator med vackra hus och dom där pelarna var väl fina och annorlunda?
Mat fick vi förstås. Man behöver bränsle för att orka traska runt.
På vår fortsatta rundtur i stan såg vi kyrkor…
… fler kyrkor…
… och ännu fler kyrkor.
Vi gick till och med in och kollade i en och det var vi som synes inte ensamma om att göra.
En vackert dekorerad födelsedagstårta till Ama fanns det i ett skyltfönster. Fast den hade nog inte klarat den resterande rundturen så den köpte vi inte.
Här hade dom försökt kamouflera elledningarna genom att måla dom i samma färg som huset. Bra försök, men Ama genomskådade det hela genom att dom inte målat dom blåa mot himlen.
Vi hade en väldigt vacker dag i Osuna, fast vi såg på vädersajterna att det tydligen hade regnat lite på vårt nästa mål som var Lepe, men regnet skulle upphöra i god tid innan vi kom dit nästa dag.
När vi kom fram till Lepe såg vi att det hade regnat…
… men att det regnat ”lite” var en klar underdrift.
Kvällen innan den stora dagen var den vackra månen nästan lika ny som Ama. Fast i ärlighetens namn är nog månen några år äldre trots allt.
När kulmen på födelsedagsmånaden äntligen kom fick Ama en födelsedags-tapa på eftermiddagen. Inte för att hon behövde lugnas på något vis, utan helt enkelt ”because she was worth it!”.
Sen gick vi hem och möblerade om. Det där blev väl bra?
Det där blev nästan ännu bättre.
Precis på utsatt tid – klockan 17 – anlände dom första gästerna och dom hade med sig en mycket vacker ros till Ama.
Strax efter droppade det in fler som också hade med sig presenter. Ama gillar att fylla år!
Vi samlades runt runda bordet. (Okej, det var två ovala bord, men principen blev densamma). Dom som skålade var Lasse, Jörgen, Bosse, A-K, Ami, Fia och Susan. Ja, åsså Stalkern såklart.
Sen kom Jörgen och Susan in med en tårta och alla stämde upp i en vacker skönsång för Ama. Hon blev så rörd så det kom några tårar nedför kinderna.
Tårtan bestod av Jörgens sanslöst goda hembakade biskvier och det fanns så det räckte till alla. Ama har till och med ett gäng kvar – mums!
Ljusen visade att Ama fyllde 16 år i måndags.
Ooops! Det är fult att ljuga. Sådär skulle den visst vändas.
Som ni kan se så ljuger inte rubriken heller – vi hade verkligen ett fantastiskt roligt födelsedagsfirande!
Efter att vi hade snacksat, snackat och garvat hemma hos oss så gick vi ned till en favoritkinarestaurang med god och prisvärd mat. Där finns det ett par stora bord som är runda på riktigt, såna är perfekta när man är många som vill umgås.
Tyvärr lyckades varken Anders eller Ama få med hela sällskapet på bild…
… därför har Ama ”ärligen” (utan att fråga) snott den här bilden av Susan, där kom alla med. Utom Susan själv då, men hon fick ju vara med på förra bilden.
Det blev som sagt var ett fantastiskt roligt födelsedagsfirande – tack så jättemycket allihopa!
Först och främst – ett stoooort TACK för alla härliga fyllårshälsningar som kommit in från alla håll och kanter! Ni är så goa – stor KRAM till er alla!
Nu börjar återblickarna på vår 16-dagarstripp som vi gjorde häromsistens. Vi startar i Santa Fe, nummer 1 på kartan HÄR.
När man får upp ett sånt här meddelande så finns det bara en sak att göra.
Man måste helt enkelt pallra sig ut och kolla hur det ser ut där ute i verkliga världen…
… och det såg väl inte så tokigt ut. Macken var rätt pluttig, men av rätt modell för att ge pengar tillbaks på Carrefourkortet. På muralmålningen kan man se att även Santa Fe propagerade mot sexistiskt våld. Bra så!
Där stod Ama och funderade om hon skulle våga gå in genom en av portalerna in till den gamla delen av stan. Det kom bilar…
… och se på tusan! Hon vågade.
Där kunde hon ha smitit ut genom en annan portal om hon hade velat, men det ville hon inte.
Hon ville äta, och det ville även Anders.
Sen tittade vi runt lite och såg en kyrka…
… och ett stort torg.
Bakom statygubben och Amagumman fanns en alldeles utmärkt plats för att spela boll, cykla eller varför inte åka skateboard?
Men det fick man tyvärr inte göra. Så himla synd! Anders stod beredd för att filma Amas bravader, men hon lyder alltid skyltar (utom möjligen fotoförbudskyltar) så det blev ingenting av med det.
Papperspåsen… Var är den när man behöver den? Som ni kanske ser så var det stoppförbud på hela gatan, men det stod flera bilar parkerade där.
I brist på papperspåse fick Ama lite lugnande medel på en av barerna på gatan istället.
Sen gick vi hem till hotellet för att vila en stund, från vår balkong mötte oss denna syn:
Parkeringsförbud, parkerade bilar och allmänt trassligt i trafiken.
Denna gång fick Ama lite lugnande medel uppe i baren på hotellets tak. Hmm… Ama ska nog fortsätta att ”glömma” papperspåsen.
Från takterrassen hade vi en trevlig utsikt över stan.
När Ama hade lugnat sig ännu en gång så gick vi ut igen.
Då fick vi se en hjort som ylade mot månen. Eller om den ylade mot molnen? Vilket det än var så var det en rätt ovanlig syn.
Ama har grävt runt i bildarkivet för att visa vad hon hade för sig på den tiden. Bilderna kommer lite huller om buller när det gäller exakt årtal, men alla är från det glada sextiotalet.
Precis i starten av det decenniet gjorde inte lilla, rultiga Ama mycket mer än att flina mot fotografen.
Senare blev flinet bredare, Ama sitter tvåa från höger och garvar tillsammans med glada barndomsvänner i Byske.
Det här kan vara Amas första passfoto. Hon har alltid gillat att resa!
Här var hela familjen på väg över till USA och Västindien i slutet av sextiotalet. Ama antar att passet var utbytt vid det laget.
Ama var smart redan i unga år. Här försökte hon blåsa ut en elljusstake…
… och när hon såg det här fotot så kunde hon inte för sitt liv begripa hur den var tagen. Kameran var ju med på bilden? Hon grunnar fortfarande en aning över det fenomenet.
En sak som ni nog inte visste om Ama är att hon har varit ett riktigt modelejon. Åtminstone var klänningen av ett snyggt snitt med mycket rysch-pysch och dessutom hade hon ett ”riktigt” lejon vid sidan av. Vad grisen gör där, det vete tusan.
Strumporna var väl kanske inte så moderiktiga…
… men dom syntes inte när hon satte på sig sina tjusiga boots.
En annan sak angående Ama har ni säkert koll på – hon är ett riktigt matvrak. Jajjemensan, bakom dörren hon var ute efter att öppna, där fanns skafferiet. Hmm… Hon borde kanske ha haft på sig sina tjusiga boots, för stuket på strumporna var väl kanske inte det snyggaste.
Nu avslutas sextiotalsinlägget med en bild från Amas femårsdag.
Den sista bilden borde vara tämligen exakt 56 år gammal, för idag är det dags igen. Både inlägget och Ama lämnar sextiotalet bakom sig, nu när Ama hälsar sextioettalet välkommet!
Undrar just vad som hände och vart alla år tog vägen…
Precis som förra veckan är alla bilder från den gångna veckan, utom den sista filmen. Den är både gammal och en repris.
Jamen då startar vi väl stoppen då! Fast om ni känner för det så kan ni lika gärna stoppa redan här i starten.
Det första som slog Ama när det kom till veckans ord var den gamla klassikern:
”Ahlgrens bilar, det finns bara ett sätt att stoppa dom – i munnen!” Jäpp! Så var det. Den där påsen fanns med på hela rundturen och hem till Torrevieja igen, men precis på upploppet stoppades dom sista bilarna in i munnen. Bra tajming där! (Det kaaan tänkas att det fanns annat godis med på färden också, men ni skvallrar väl inte för Ahlgrens?).
Fast det finns även andra sätt att stoppa bilar. Med rödljus, till exempel.
Ett annat sätt att stoppa bilar är att se till att det blir bensinstopp. Tur för oss att det till slut dök upp en mack när Google maps hade ljugit för oss.
På ett av våra hotell stoppade Anders in frukost (och vin) i ett gemensamhetskök. Till höger fanns även en mikro där vi kunde stoppa in poppisar så dom poppade.
Tur var väl det, för mitt emot hotellet var det tydligen ”foodstop” och vem vill väl bli utan mat?
På paradoret i Zamora kunde man stoppa ned sina brev och vykort i lejonets gap. Det gjorde inte vi och vi såg ingen annan som gjorde det heller. Vem vill väl ha sina brev uppätna?
”Låt bli att röra grejer som inte är nödvändiga och rör inget som du inte har tänkt köpa”. Här var det klara, stoppande besked.
Dom här såg ut som att dom ville stoppa jorden att snurra. Det vill inte Ama, även om världen är lite väl snurrig ibland.
Nu till mer allvarliga saker…
Så onödigt många bränder det är runt om i världen. Tur det finns brandkårer som kan stoppa dom. Fast just den där stoppar nog bara mindre bränder.
Ett par viktiga uppmaningar! Stoppa kvinnovåldet…
… och stoppa det sexistiska våldet.
Fast frågar ni Ama så är allt våld onödigt och bör stoppas!
Sen kommer en annan grej som Ama fick association till direkt hon såg veckans ord.
Kanske inte helt solklart för många och det krävs två bilder:
1: Dom här slevarna på IKEA.
2: Den här nålen som är ett urklipp från en muralmålning på vår resa, fast tråden borde ha varit tjockare.
Ja, ni fattar väl?
Okej, en förklaring kan vara på sin plats.
När Ama var en liten flicka så lärde farmor henne att stoppa strumpor. Man stoppade in träsleven i strumpan som var trasig, sen använde man stoppnålen för att sy igen hålet. Man skulle liksom trä den fram och tillbaks över hålet och laga det.
Ama gav sig hän med stor glädje för att kunna hjälpa farfar att få hela strumpor. Tyvärr drog hon åt det hela på tok för hårt så det blev en stor klump under strumpan och säkerligen inte ett dugg bekvämt. Farfar spelade glad och nöjd, och förmodligen gjorde farmor om lagningen när lilla Ama hade åkt hem.
Minnen… Dom ploppar upp med jämna mellanrum!
Förresten… Har ni stoppat strumpor nån gång och blev i såna fall resultatet bra?
Till sist kommer den utlovade filmreprisen:
Om det är några som är duktiga på att stoppa både bilar och folk så är det poliser. Om alla vore lika glada och trevliga som den här på Grand Cayman, då skulle nog värden se annorlunda ut.
I Albacete blev Ama förvirrad när det på hotellet fanns 4 sängar att välja mellan i rummet, men det ordnade sig.
Anders hade faktiskt hittat ett annat centralt boende med 5 sängar, 3 sovrum, 1 vardagsrum och 2 badrum. Med tanke på allt det var 73 euro för en natt inte alls så fasligt dyrt.
Fast det var en detalj som väckte vår misstänksamhet och som gjorde att vi ändå avstod:
Hur sjutton fick dom in allt det på 12 kvadratmeter? Nu ångrar sig Ama lite, hade trots allt varit intressant att se hur dom löst det hela.
Nåja. Efter en natt i en av dom fyra sängarna checkade vi ut från hotellet och började gå mot garaget. Målningen på restaurangens jalusi hintade om att vi befann oss i Don Quijote-trakter, i regionen Castilla-La Mancha.
Vi packade in grejerna i bilen för sista gången under denna tripp. Inte gratis att parkera i centrala garage i större städer, men 13,50 euro för ett dygn var ändå rätt prisvärt.
Vi åkte in i dimman igen (rutorna skulle verkligen inte ha mått dåligt av en rengöring innan avfärd).
Rena rama vintergatan! Ja, ”the milky way” – det är väl vintergatan det?
Fyra minuter senare hade vi passerat hela vintergatan, vår bil är verkligen supersnabb!
Vi lämnade Castilla-La Mancha och åkte in i Murciaregionen…
… och lite senare in till vår egen region – Valencia…
… och slutligen nådde vi vår hemstad, Torrevieja.
Den här lilla trippen på 16 dagar var den längsta vi har gjort på länge. Fast den vi gjorde 2019 som inbegrep rundresor med bil i USA och Australien samt två kryssningar var längre. 75 dagar blev det den gången. Ama siktar på att slå det, men det lär nog dröja.
Så här åkte vi denna gång:
Santa Fe
Osuna
Lepe
Grandola, Portugal
Lissabon, Portugal
Nazaré, Portugal
Praia da Barra, Portugal
Guarda, Portugal
Zamora
Valladolid
Fuenlabrada
Albacete
Som ni ser så vann Spanien knappt över Portugal med 7 – 5 när det gäller antalet ställen där vi stannat över. Grattis, Spanien! Fast räknar man antalet övernattningar så blev det 8 – 8. Okej, det blev väl mer rättvist så.
Ja, nu är resan över för denna gång och livet går tillbaks till vardagslunken.
På Anders ganska sena morgonpromenad i morse (bilden är tagen 08:25) så var det bara en person nere på Playa del Cura, så högsäsongen är definitivt över nu.
Resan är över irl, alltså. Fast som ni kanske redan har räknat ut så kommer den att vara lääänge än här på bloggen.
Publicerat av Ama de casa 
