En busstur på Amerikanska Samoa

 

Vi hade promenerat till fots i Pago Pago på ön och återvänt till båten för att åka iväg på en busstur (vilket Ama berättade om HÄR).

Som tur var så åkte vi inte med det här bolaget. (Hur kan man välja ett sånt namn? Känns inte helt pålitligt…)

Det här var vår buss.

Den var byggd mestadels i trä och var väl inte den bekvämaste buss vi åkt i.

Men vi var glada ändå – bussen var charmig och vi skulle inte så jättelångt.

Vägen gick väldigt nära vattenbrynet…

… och det gjorde växtligheten också.

Även på Samoa fanns den färgglada tvätten. Amas de casas har det slitigt överallt, helt klart.

Vi kom fram till en sevärdhet – Camel Rock. Jaha? Skulle detta likna en kamel? Ama har jobbat med såna djur och dom såg inte riktigt ut sådär?

Vi kollade likheten från andra hållet också:

Nja… I och för sig var det en vacker vy, men Camel Rock? Fast ändå bättre än att ge formationen namnet Cameltoe kan Ama tycka…

Anders var i vanlig ordning mest intresserad av själva kanten.

Vi såg en liten strand mellan klippan mitt i bild och baren till vänster.

Där stannade vi till, för vår buss hade gått sönder. Ja, dom där palmbladen hade alltså blåst ned. Chauffören grejade till den så den blev som ny.

Under tiden besökte vi den lilla tvådollars-stranden där det nuförtiden kostade fem dollar att bada. Ama kom att tänka på 70-kortet i Stockholm som till slut kostade flera hundra kronor utan att Ama uppdaterade kortnamnet i sin skalle. (Det var tydligen 50-kort från början och det var utlovat att det aldrig skulle kosta mer än femtio spänn per månad att åka med lokaltrafiken i Storstockholm…).

Vi kostade inte på oss nåt bad, men tog en öl och skuttade (nåja) runt på stranden ett tag.

Sen visade Anders hur duktig han är på sopsortering.

Till slut åkte vi hem till båten igen och lättade ankar.

Efter att ha varit till sjöss i tre dagar och blivit bestulna på söndagen den 13:e oktober så är det – förhoppningsvis! – snart dags att få fast mark under fötterna igen.

Stilla havet är inte riktigt så stilla längre:

Såhär såg det ut nu ikväll, och kaptenen meddelade att vi kanske inte kan anlägga  hamnen i morgon bitti på grund av vinden.

Vi får väl se hur det går.

Annonser

Ännu en försvunnen dag

 

Vi har varit ute och guppat på havet rätt länge nu.

Sett många soluppgångar…

… och ännu fler solnedgångar. Egentligen har dom nog varit lika många som soluppgångarna, men nedgångarna är lättare att fånga på bild av nån anledning. Just denna solnedgång var vid en konstig tid – sju och femhundratre? Nåja. Solen gick ned i alla fall.

Det har under resans gång bjussats på ett helt gäng med sovmornar.

Ama är sååå tacksam för det, men till slut straffar det sig:

För nu har vi korsat datumlinjen, vilket gjorde att vi – hux flux! – förlorade en hel dag.

När vi gick och la oss igår kväll var det lördag, och efter att ha sovit en helt vanlig nattsömn vaknade vi upp på en måndagsmorgon.

Söndagen den 13:e oktober 2019 fick vi aldrig uppleva.

Datumlinjen är den där något förvirrade linjen som går rakt (nåja) ned genom Stilla Havet. Ama tog bilden på ett föredrag som Dr Tom höll 2017, förra gången som vi slarvade bort en dag. Föredraget skulle ge svar på ”Vad är datumlinjen och varför finns den”.

Tyvärr hade han en väldigt monoton stämma, så Ama somnade oftast på föredragen, men ett par saker hann hon i alla fall uppfatta.

Att linjen inte är rak beror på att vissa länder vill ha samma datum som sina kompisländer även om dom råkar befinna sig där datumlinjen egentligen borde ha varit, och andra vill ha samma datum som dom länder som dom har mest handelsutbyte med.

Den icke-raka linjen orsakar också att det ett par timmar varje dag finns tre datum samtidigt här på vår jord.

Jodå.

Här är förklaringen till detta:

Komplicerat? Ja. Ama har funderat mycket på detta och ändå inte blivit särskilt mycket klokare trots att två år av eftertanke har gått.

Den här gången hittade hon en något mindre krånglig version, så här kommer den populärvetenskapliga förklaringen:

Något enklare att förstå, även om den är på utrikiska så är det inte rena rama grekiskan,

Men man kan säga som så: Före vi passerade datumlinjen låg vi 13 timmar efter er i Sverige. När vi åt frukost var ni redo för kvällsmaten samma dag. Nu ligger vi 11 timmar före er. Så när vi snart ska äta frukost så intar ni ert kvällsmål igår.

Vi har alltså måndag nu, medan ni fortfarande har söndag.

Trots den tappade söndagen så lyckades Ama klämma in en Skyltsöndag i förra inlägget. Om Ama får säga det själv så är det inte illa att lyckas med en skyltsöndag trots att den dagen inte fanns för vår del.

Men visst var det klantigt av oss ändå! Att tappa bort en dag i självaste födelsedagsmånaden? Snacka om dålig planering att åka västerut över datumlinjen just i oktober! Eller när Ama tänker efter så var det kanske en synnerligen bra planering från Anders sida…

Nåja. Det var väl ändå en himla tur att det var den 13:e oktober som försvann och inte den 11:e, för då firade Ama rejält…

… och fick till och med skumpa av kaptenen. Jajjemensan! (Egentligen vann vi den på vårt hyttnummer på en kaptenstillställning, men Ama är övertygad om att den lottningen var riggad av kaptenen på grund av Amas fyllårsdag).

Gomorron!

Skyltsöndag – orange

 

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Orange.

Alla bilder kommer även denna vecka från vår pågående resa. Att hitta orange i kombination med skyltar på dessa paradisöar som vi besökt var inte ett dugg svårt. Att välja bland dom var desto svårare… Men här kommer ett urval av dom orangea skyltar som Ama spanat in:

På båten har vi gått på flera föreläsningar. USA hade tydligen en krigsplan ”Orange” som gick ut på att besegra Japan. (Det är bra att fota skyltar ibland, för minnets skull om inte annat. Ama satt och halvsov, men vaknade till när ordet Orange poppade upp).

Hamnen på Tahiti hade riktigt färgglada kranar och en av dom var orange. Containrarna skyltade med vilket företag dom tillhörde. Ama gissar att detta är en vy som tilltalar Skyltföreståndaren BP.

När man kliver iland blir man oftast välkomnad med trevliga skyltar, som här på Amerikanska Samoa.

Vid rundvandringar i städerna kan man också hitta färgglada skyltar med inslag av orange. Tuppen såg lite svettig ut, med all rätt för han fanns nog som en rätt på menyn också.

Det här var både en bar, en restaurang och en nattklubb. Mer behöver man väl inte? Anders ser ut som han kommer ut därifrån.

Många sjalar i vackra färger fanns det att köpa, bland annat orangea. Hyfsat snyggt arrangerade klädnypor också, bara några felsorterade. Men det som är mest intressant på den här bilden är ändå det där spegelvända hund- OCH kattförbudet som syns i skyltfönstret. Hundar kommer ju ofta i koppel med sina hussar och/eller mattar, men Ama undrar om katter fattar det där förbudet? Undrar också ifall man får ta med sig exempelvis ett får in, eller en älg?

Många saronger i vackra färger fanns det också, men 15 dollar? Dyrt. Finns billigare varianter på hemmaplan.

Här fanns det färska kokosnötter att köpa. Försäljarna öppnade dom till och med, men vi köpte ingen.

Det enda vi shoppade var typ såna däringa. Fast inte just den sorten, dom fastnade bara på bild på grund av dom fina färgerna. Ama tror att hon fick med alla BPs favvofärger. Utom rosa då.

Vi såg även en fin väggmålning som passade till både Skyltsöndagen och temat. En fin solnedgång i gul-orange som även speglade sig i en val.

Och apropå val och orange:

Om ett drygt år är det dags för val i USA igen och då lär väl den här token med det orangea håret vara med. Just nu ser vi honom på TV dagligdags där det tjatas om ”impeachment” hela tiden. Som tur är så finns det annat än TV-tittande att roa sig med på båten.

Men man behöver inte gå runt till fots hela tiden. Man kan åka ut på en tur istället.

Vid alla stopp försöker lokalbefolkningen sälja på en turer. Dom är lite som flugor, säljarna. Ni ser väl hur mannen till höger om skylten vill lämna över en broschyr till oss? Men såna turer köper inte vi. Vi väljer såna som arrangeras av båten – då lovar dom dyrt och heligt att invänta vår återkomst även om vi blir försenade. Då kan Ama njuta av turen och inte sitta som på nålar hela tiden av nervositet för att missa båten.

En del turer går i stora turistbussar. (Vilket braigt namn förresten! Havs-Ama tolkar Ama det som, kan ju inte ha nåt med ”Mara” att göra? Ja, om det inte är tapas på gång vill säga).

Andra turer går i mindre – men mycket charmiga! – bussar.

Vår buss hade en mysig och ombonad inredning med en läcker orange belysning.

Och när turen är slut, ja då…

… välkomnas man tillbaks ombord. Ifall man skulle ramla av landgången och plumsa i vattnet så har dom ett flertal attiraljer i orange som dom kan fiska upp en med. Perfekt ju!

Gomorron!

Att tjuvstarta sin födelsedag…

 

… det kan man passa på att göra när man är såhär långt västerut som vi är nu. Trots att vi bara hade den 10:e oktober så startade Ama med firandet redan då när det blev den 11:e oktober i Sverige och Spanien. Man får ju inte vara dum!

Tack för alla fina grattishälsningar, hurrarop och skönsång som ni har kommit med – ni är bara bäst!

Puss på er alla!

Hur passade Ama på att fira den förlängda födelsedagen då? Jo, med underhållning.

Efter att ha varit ute på en tur på Samoa (som Ama ber att få återkomma om framöver nån gång) så satte vi oss med en drink på vår balkong och njöt av den underhållning som en hamn och en avgång med skeppet kan erbjuda.

Ama älskar att studera allt det som händer i en hamn, som det här till exempel:

Kolla hur den där jättemanicken hanterar bautacontainern? En fröjd för ögat.

Undrar om den där lilla gula manicken kände sig lite… liten?

Den verkade inte stor nog att kunna hantera dom där färgglada containrarna i alla fall.

Sen var det dags för avgång.

Vi blev bordade! Fast Ama tror att det bara var piloten (lotsen) som klev ombord för att hjälpa oss ut ur hamnen.

”Vi” fick båten åt rätt håll (den hade legat med näbben in mot viken) och började segla ut från ön. Ama undrade hur dom där uppe på berget kom hem till sina hus? Såg inte till några vägar dit upp och dessutom var byggnaderna nere vid vattnet en tonfiskfabrik. Det luktade inte hallon direkt, det märkte vi tydligt när vi åkte förbi tidigare på dan. Ama skulle inte vilja ha ett hus där uppe, trots att dom låg fint till i grönskan.

Sen undrade Ama ifall dom i ett av husen vid vattnet hade betalt extra för att alltid ha sol?

Vi kom ut ur viken och seglade vidare…

… ♫ ♫♪♪ I Samoamånens sken ♫ ♫♪♪

Ja, det var så Ama förfirade sin födelsedag. Ett riktigt bra – och kanske ett lite annorlunda – firande.

Sen kom själva fyllårsdagen enligt den tideräkning vi var inne i…

… och den inledde Ama med det mest tårtliknande hon kunde hitta på frukostbuffén. En nyttig ”liten” kaka med nutellafyllning.

Starten kunde inte ha blivit bättre!

Gomorron!

Ännu en grön ö – och en stor dag!

 

Vi lämnade som sagt Moorea och tillbringade två dagar till sjöss.

Vi upplevde ett par fina soluppgångar, men eftersom vi seglade västerut så gömde sig solen bakom aktern och vid den tiden som solen går upp begränsar sig Amas promenader så långt som till ut på balkongen.

Vi slappade vid – och i – poolerna.

En hel del mat och snacks hann vi också peta i oss.

Till slut siktade vi land igen.

Märkligt att så mycket grönt kan få fotfäste på en sån där brant liten klippa?

Alltid lika spännande när skeppet ska lägga till. Tittar ni noga på bilden så ser ni att det inte bara är Ama som är nyfiken av sig.

Det kan vara den grönaste av alla gröna öar vi har sett spå sistone.

Vi klev av båten.

Trots att det fanns många färgglada bussar att välja mellan så valde vi att promenera.

Lokalbefolkningen såg lite loja ut.

Det var verkligen precis huuur mycket grönska som helst.

Undrar just om picknickarean var ute i vattnet?

Vi gick tillbaks till båten för vi hade en tur att passa.

Var hade vi hamnat nu då? På den där marknaden som dom så påpassligt satt upp utanför skutan fanns svaret:

Vi var på Amerikanska Samua.

Men det allra viktigaste med det här inlägget är en helt annan sak, det där med att det är en stor dag, som rubriken hintade om:

När det här inlägget nu går i tryck så fyller tanten på bilden – som tycktes vara i blåsväder? – år! Stort GRATTIS till Ama!

Hon har varit mindre:

Här är beviset på det.

I och för sig är födelsedagen några timmar bort där vi befinner oss nu när Ama trycker på ”publicera”. Vi är 13 timmar efter både Sverige och Spanien. Men vet ni vad? Ama har ingenting alls emot att tjuvstarta.

Gomorron!

En rundtur på Moorea

 

Vi startade i Papetoai och skulle åka runt hela ön, fast först upp på en utsiktsplats som man nådde via den där tarmen som gick upp mitt på ön.

Det började bra med fina vyer och fina vägar nere vid kusten. Tyvärr var inte vädret det bästa, kusten var inte klar kan man säga.

Den där ”tarmen” som gick upp mitt på ön var inte bred, den var mer av en tunntarm. Dom var i färd med att bredda den, därav alla fällda träd utmed vägen. Inget lätt jobb att få till det där, kan nog ta sin tid.

Som sagt. Smaaala vägar och vi åkte i en fullstor buss. Ama blundade emellanåt, tur ändå att det inte var stup vid sidan av vägen.

Här lyckades vi preja en annan fullstor buss av vägen. Haha! Nejdå. Men den var helt klart tvungen att köra åt sidan för att vi skulle komma förbi varandra.

Vi kom fram till utsiktsplatsen:

Där hade man en fin vy över dom två vikarna som man ser på den översta kartbilden. Vår båt låg ankrad i den vänstra, skymd bakom berget. Vädret kunde onekligen ha varit bättre… Här fick vi vårt första regn sen vi var i Sydney, Kanada den 22:a augusti, så egentligen kan vi nog inte klaga på vädret.

När vi lämnade utsiktspunkten så stannade vi till vid ett tempel. Jo. Det där var ett tempel för den ursprungliga religionen dom hade på ön. Sen kom det såklart missionärer och tvingade på öborna sina religioner. Som guiden sa: ”Förr hade vi tre gudar och en religion, nu har vi en gud och tjugo religioner…”. Ser ni Stalkern på bilden, förresten?

Inne i templet fanns det en tupp.

På den här bilden ser man två tuppar.

När vi kom ner till havet igen såg vi ett lyxboende där det kostade många tusenlappar per natt att bo. Man kan se att revet där ute stoppar vågorna rätt effektivt så det är betydligt lugnare innanför.

Tur för kanotisterna att det där revet fanns där.

Vi fortsatte runt ön och såg vackra sandstränder.

Det fanns mängder av tjusiga, tropiska växter…

… och en helt vanlig tagetes.

Anders var inte så intresserad av blommorna, något annat hade fångat hans intresse:

Jodå. Han hade lite shopping på gång. Där hade vi faktiskt en matchande outfit att slå till på. (Kan hända att Ama fortsatte att jobba på ekonomipriset och sparade in på dom pengarna).

Sen fick vi se nåt otäckt:

En gul ödla var på väg att anfalla ön – läskigt! Men vi borde inte vara förvånade, Moorea betyder just ”gul ödla” på polynesiska.

Hur som helst så tog vi det säkra före det osäkra, slutförde varvet på ön och seglade iväg därifrån.

Idag – efter två sjödagar – så är det dags att kliva iland igen.

Gomorron!

Nästa stopp på resan…

 

… kom ovanligt snabbt.

Båten avgick klockan 05:00 från Tahiti (enligt uppgift, Ama sov)…

… och redan i soluppgången samma morgon klockan 05:51 (enligt fotodatumet, Ama var vaken och fotade) så siktade vi land. Det låg ett lock av moln där uppe på berget.

När vi la ankar i viken var det molnlock över bergen föröver också.

Det var dags att ta såna där tendrar igen. Fanns ingen kaj som var stor nog för vår båt.

När vi åkte mot land såg vi vår lilla skuta där vid berget.

Den hade väl rymts där inne vid land kan Ama tycka?

Var hade vi hamnat nu då?

Jo här:

I Papetoai på Moorea. (Kan hända att Ama har paintat bort ett ”A” där, men visst låter väl ”Team Ama” bättre än ”Teamaama”?)

Man skulle vara försiktig när man gick iland. Det fanns en skylt som sa ”Watch your step”.

Anders gjorde precis det:

Jodå. Det gjorde han. Eller så var det Silly walks?

Dom hade en fräck kyrka.

Men klockstapeln?

Ama tycker nog att det hade varit smartare att ha ett snöre i kläppen istället för att bygga en stege för att kunna få klockan att klonga?

Sen hade dom hängt den där skylten upp-och-ned också. Dom kunde ha behövt en skyltexpert till hjälp på den ön, faktiskt.

Vi gick iväg på en promenad.

En fantastiskt grön och fin ö – igen!

En av våra medpassagerare lyckades med stor möda och besvär att få hål på en kokosnöt. Han erbjöd oss att smaka. Kokosnöten såg inte helt färsk ut så Ama avstod. Anders testade och han lever än i alla fall.

Det fanns många som sålde frukt och grönt utefter vägen (är det inte Stalkern som man ser där, förresten?).

Men man kan väl inte leva på bara grönsaker, eller?

Nej det kan man nog inte. Dom odlade chicken nuggets också.

Sen konstaterade Ama än en gång att det det finns Ama de casas överallt här i världen. Tvätten måste skötas vart man än kommer.

Vi gick tillbaks till piren, för det var dags för ännu en tur runt en ö. Ni hänger väl med?

Gomorron!