Sista anhalten på trippen

 

Varning för långt inlägg! (Fast å andra sidan blir det ganska lite text). (Alltid något). (Hur många kursiva parenteser får man ha på raken egentligen?).

Nåja.

Vi gav oss av från Jaén.

Vi åkte en bit efter motorvägen. Ama blir alltid lika fascinerad när hon ser vindkraftverkens vingar transporteras. Hur fasen får dom upp dom på bergen sen? Ama har faktiskt åkt i en sån där manick dom använder för att serva vindkraftverken, det gjorde hon i Kalmar vilket hon berättat om tidigare HÄR. (Ooops! Texten blev längre än tänkt och ännu en kursiv parentes uppkom. Sorry!).

Efter ett tag såg vi snö på bergstopparna. Såg rätt skönt ut.

Sen blev det mer ökenlandskap. I dom trakterna har många spagetti-westerns spelats in och det finns platser med underhållning av westernkaraktär. Vi såg inga hästar, bara fortmoppar med många hästkrafter som dock inte körde på framhjulen som skylten påbjöd.

Vi hade siktat in oss på ett äkta ställe. Platsen där Clintan lär ha spelat in ”För en handfull dollar”.

Till slut hittade vi den:

Vi blev liiite besvikna kan man säga… Men där hade han varit, Clintan. Troligtvis i alla fall.

Det här var vårt mål – Tabernas. Fast målet var själva stan, inte öknen runt omkring.

Checkade in på det enkla, men väldigt trevliga hostalet som låg mitt i stan. Ja, det mesta låg mitt i stan, den var inte särskilt stor.

Damen på hostalet rekommenderade att vi skulle äta på BP-macken.

Ett mycket gott råd, det var en typiskt genuin spansk restaurang. Han som serverade sa att om vi inte gillade vårt val av mat från ”Menú del día” så fick vi byta och om vi ville ha mer så gick det också bra. Vi var båda nöjda och ville varken byta eller ha mer.

Ama kände sig lite skuggad när vi kom till stans färgglada bibliotek.

Dom i Tabernas var stolta över sin filmhistoria…

… och Ama var såklart tvungen att testa några av resigssörstolarna. Munskyddet hade blivit till hakskydd, man kan ju ramla ur dom där stolarna också och då kan det vara bra att skydda tänderna.

Men när det kommer till dom där pang-pang-filmerna är vi lite kritiska. Så mycket våld!

Vi försökte göra vårt bästa för att förhindra det:

Anders täppte till pistolpipan för Clintan…

… medan Ama försökte sno hans piska.

Vi var lite kyrkliga också.

Jajjemensan!

Vi gick till och med in och undvek att sitta på dom förbjudna platserna.

Fast största anledningen att vi uppsökte kyrkotorget kan ni nog inte gissa er till?

Okej. Här kommer facit:

En riktigt trevlig servering.

Dagen efter så var det dags att styra bilen hemåt igen och då fick vi se detta:

En borg som vi hade missat. Men oj. Det var väl synd…

Snipp, snapp, snut – så var den trippen slut. Ho, ho! Ni kan vakna nu, inlägget är äntligen slut.

Gomorron!

Staden Jaén

 

I förra inlägget hade vi precis kört genom portalen som leder ut från paradoret i Jaén och åkte ned mot själva staden.

Där uppe på toppen tronade paradoret.

Körde in ett – som så gott som alltid – trångt och stökigt parkeringsgarage, fast en våning ned fanns det gott om plats.

Vi gick ut på torget ovanför garaget och Anders kollade sin nedladdade online-karta i mobilen.

Vi kom till en liten park, och där såg vi vårt hem längst uppe på toppen av berget igen.

Vi stötte på nån sorts demonstration av och med bussar. I fönstret på vänstra bussen syns en skylt ”Salvar el Autocar” – ”Rädda bussen”. Undrar just vem som hade skrämt den? På platsen var det en sån där folksamling som man inte vill se i dessa tider, tur det finns zoom på kameran så man slipper gå nära när man ska dokumentera. Det ser förresten ut som om polisen har en trasig framlykta. Aja baja!

På vissa ställen kan det vara svårt att hålla avståndet, men det var inte sådär jättemycket folk ute i den där gränden.

Det fanns ett trevligt litet vattendrag på ett torg.

Vi såg en fräck liten blomma.

Undrar just om det var den blomman som hade inspirerat till designen av den där fräna lyktstolpen?

I en butik fanns det ett skitsnyggt konstverk.

Det tar på krafterna att promenera i värmen, så vi satte oss och vilade på en trasig bänk. Fast den skulle nog se ut sådär, på det torget var alla bänkar spruckna på samma vis.

Från bänken kunde vi se den ståtliga – men stängda – katedralen.

Fast vi hade inte behövt ta oss ända dit faktiskt…

… uppifrån paradoret såg vi den ännu bättre.

Det gäller bara att ha dom rätta grejerna med sig och bra zoom på kameran.

Då gjorde vi det enda rätta:

Åkte hem och doppade oss i poolen…

… och såg till att hålla rätt avstånd.

Imorgon bär det av till sista anhalten på trippen – stay tuned!

Gomorron!

Paradoret i Jaén – igen

 

Frukostar på paradorer brukar vi skippa. Inte för att dom inte är bra, tvärtom! Men dom brukar kosta en sisådär 20 – 30 euro per person och dag, och det är dom inte värda.

Men på paradoret i Jaén hittade vi ett paketpris som gjorde att frullen kostade 5 euro per person och dag så då slog vi givetvis till.

En rejäl buffé i en vacker miljö. Maten såg så god ut så till och med kocken var ute och fotade den med sin mobil där på bilden.

Många nyttigheter fanns det. Ama tyckte att det kändes konstigt med en buffé i dessa tider, men dom hade löst det bra. Alla fick en personlig engångstång i bambu att plocka dom små bitarna med och den varma maten fick man beställa direkt från serveringspersonalen. Kändes tryggt och bra. Och gott var det!

Paradoret i Jaén var väldigt mäktigt invändigt…

… och utvändigt fanns det en fin trädgårdsanläggning.

Och kolla här:

En pool!

Vi hittade fina platser i skuggan. Både till restaurangen och till poolen var man tvungen att boka tid så dom hade koll på att det inte blev nån trängsel.

Sen var det väl synd att vi hade glömt badkläderna även denna gång.

Eller hade vi det?

HA! Det trodde ni väl inte? Att ni skulle få se Ama i badet? En pytteliten tjej verkade stå och klia Ama på ryggen med en pinne också, det är bra service på paradorer.

Men oj…

Glubb, blubb, blubb! Ama försvann under ytan…

… men kom upp igen och var glad och nöjd.

På kvällen satt vi på vår balkong, avnjöt lite småplock och blickade ut över dom vackra omgivningarna.

Det finns en hel drös med paradorer spridda över Spanien och det i Jaén var det 14:e i ordningen som vi bodde på. Finns många kvar att utforska.

Men vi ville inte slöa på paradoret hela tiden…

… det fanns ju en hel stad att utforska nedanför berget.

Så vi åkte ut från paradoret för att göra just det. Utforska Jaén.

Fortsättning följer…

Gomorron!

Lite mer från Almuñécar…

 

… i en salig blandning.

Bänkarna utefter stranden var hur fina som helst! Kolla bara det där motivet. Man känner faktiskt igen det när man är på plats.

Ser man bara upp från bänken och tittar bortåt…

… så ser man vyn på riktigt.

Den där höga kullen med korset högst upp, den kan man gå upp på för att titta på utsikten.

Fast tydligen inte i dessa coronatider, den var stängd hela tiden vi var där – även när det inte var San Juan-dagen. Fast katten verka ge katten i det, ni ser den väl där i trappan?

Anders blev lite olycklig, han hade gärna velat gå upp dit och kolla. Ama var inte fullt lika olycklig, hon gillar mer att gå på platten än i trappor.

Vi gick upp i stan istället.

Ama försökte komma in till den där vackra trädgården, men dörren var låst. Å andra sidan var det ett bygge där innanför och ingen trädgård. Falsk marknadsföring att måla på dörren sådär, men fint.

Fängelse eller vanliga balkonger? Man kan ju undra. En annorlunda variant av inbrottsskydd kanske.

Vi kollade såklart in områdena nere vid vattnet också:

• En strandad båt.

• En båt där dom förberedde lunch/middag med att fixa till en grill i den. Ni ser hur det brinner där bakom va?

• Några som satt bland båtarna och varken hade tid eller lust att vänta på att den där grillen skulle bli klar. Dom hade picknick istället.

Det fanns tydliga regler för vad som gällde för att sola och bada.

Och folk skötte det hela med den äran.

Ama fotade en glad polis i en glad polisbil. Frågade först såklart, och det gick så bra så. Den lokala polisen är som regel mycket mer tillmötesgående än den militära.

Vad gjorde vi mer då…

Javisstja! Vi åt, såklart.

Men oj vad Ama ser missnöjd ut? Det där var en gratistapa som vi fick till det vin vi beställde. Dom där sardinerna är i och för sig goda i smaken, men fy så många ben som killar i halsen.

Sen kom maten som Ama hade valt själv…

… och genast blev Ama mycket gladare. Sååå gott med melon och serranoskinka i värmen.

Det var dom sista bilderna från Almuñécar men resan lär fortsätta här i bloggen ändå.

Nu har halva året passerat…

… och lämpligt nog är månen halv den med. Anders tog bilden på sitt drömresmål från vår terrass i måndags. Amas dröm är att komma till Ullared. Vi lär nog inte komma till våra drömmars mål nån av oss, men vi är glada ändå.

Vad är ert drömresmål?

Gomorron!

Almuñécar – VVB!

 

VVB står för dom bevingade orden ”Våga Vägra Borgen”.

När vi gick i en fin park den första dagen i Almuñécar fick vi se detta:

En borg som tronade uppe på en stor kulle.

– Aldrig i livet! sa Ama som kände sig morsk nog för VVB.

Så vi gick in till dom gamla delarna av stan istället.

Där fanns det mysiga gränder.

Vi hälsade på byborna som verkade vara lite som främlingar. Aliens, alltså.

Bodegan var stängd. Det var väl synd.

Det arkeologiska museet var också stängt. Det var väl synd.

Vi traskade vidare i stan.

Det var ganska backigt…

… så Ama passade på att tjuvpausa med bortförklaringen att hon skulle fota dom fräna blommorna. Likaså bra att smälla av en bild, det är ju ändå Anders som har hand om fotoarkivet och Ama vill ju inte att han ska bli misstänksam över dom uteblivna bilderna och komma på Amas knep för att pausa.

Som tur var så fanns det många blommor att fota ändes vägen.

Men sen… WTF???

Ama kände sig lurad. Fintad att gå bakvägen upp till borgen, typ.

Eller var det det lutande tornet i Pisa som vi hade kommit fram till?

– Komsi, komsi gumman så går vi in och kollar, sa Anders.

Men då blev Ama räddad av gonggongen.

Ni ser lappen borta på dörren va?

HA! Eftersom det var San Juan och helgdag precis den dagen så var borgen stängd.

Men det blev inte så tokigt ändå…

… för utsikten var fin och vi sparade fem euro per person som en kombibiljett till det arkeologiska museet och borgen skulle ha kostat. Ekonomipriset närmar sig med stormsteg.

Sen gick vi ned igen, dock lugnt och sansat och inte med stormsteg.

Sista dagen på första halvan av 2020 idag… Oj vad tiden går! Tidigare verkade det som det skulle bli tvångsanslutning till ”Nya WordPress” imorgon, men nu står det att det kommer att aktiveras för alla inom en ”nära framtid”. Ama hoppas att den framtiden ligger betydligt längre fram i tiden och fortsätter att trycka på ”Avfärda”. Men om det inte blir nåt inlägg från Ama imorgon så behöver det nödvändigtvis inte bero på skolk.

Gomorron!

Hemma igen!

 

Efter fem nätter ute på vift så kom vi hem igår. (Ja, vi viftade såklart på dagarna också).

Så här såg rutten ut:

1. Almuñécar (två nätter på ett ”internationellt” hotell).
2. Benalmádena (en superkul eftermiddagsvisit hos Emma med familj).
3. Jaén (två nätter på ett fint parador).
4. Tabernas (en natt på ett trevligt hostal).

Det blev faktiskt en riktig kattresa! Jajjemensan, kolla bara:

1: I Almuñécar morsade vi på den här katten.

2: I Benalmádena morsade vi nästan på den här katten, men vildkatten Tramse kom fram först precis efter att vi hade åkt. Tror han tyckte att vi var en anings otäcka… Därför snodde Ama helt fräckt den här bilden från Emma, ska det vara en kattresa måste det såklart vara en katt med även här. Hoppas på att kunna ta en egen bild nästa gång vi träffas.

3: I Jaén fick Anders som kompensation hälsa på en bautastor Tramse.

4: I Tabernas fick han hälsa på två katter. En var mer intresserad, men tittar man noga så ser man en svart katt som ligger där och slöar på fönsterbrädan och på katters vis inte riktigt orkar bry sig.

Nu är vi som sagt var hemma igen, och lyckligtvis kom vi hem en söndag. Då kanske ni kan ana vad vi gjorde?

Jajjemensan!

Readag på 100 Montaditos. Alla skuggplatser ute var tagna, men nu får man även sitta inomhus och äta. Skönt i ett lagom svalt AC-tempererat rum. Man fick dock inte sitta vid alla bord. Ama förstod budskapet trots att det var lite oklart vad som gällde…

Det var rätt många som badade nere vid Playa del Cura, dock inte vi. Vi hade ju precis ätit och ville inte riskera att få kramp.

Vi har haft en riktigt trevlig tur, den första på fyra månader. Många bilder finns kvar i det färska arkivet så ni har nog inte sett det sista från den här svängen i Andalusien. Ja, ifall ni kommer tillbaks hit till bloggen igen och det hoppas Ama verkligen att ni gör! Alltid trevligt med sällskap på resorna.

Gomorron!

Skyltsöndag – nöt

 

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Nöt.

Den här veckan blir det en salig röra med både gamla bilder och såna som är färska från veckan som gått.

Ama inleder med nötkreatur.

Här var en tjur som hade lyckats att rymma från tjurfäktningsarenan i bakgrunden. Duktigt jobbat!

Den här tjuren var från början en reklamskylt för ett brandymärke i Spanien. Den fanns på många ställen runt och i landet och det stod ”Veterano” med stora blaffiga bokstäver på den. Sen förbjöds spritreklam ett tag och då målade dom helt sonika över texten med svart färg – alla visste ändå vad den symboliserade. Nu har tjurarna till och med blivit kulturminnesmärkta. Vi besökte destilleriet – Osborne – 2010 vilket Ama berättat om HÄR.

Det varnas rätt ofta för kossor på vägarna här, men det är inte särskilt ofta man ser dom.

Fast plötsligt händer det:

Där stod det en rackare. Kanske kunde man få ett stop mjölk där?

Ingen ko på isen kan man säga, men väl en på taket och en i dörröppningen.

Ama byter nu till dom vegetariska nötterna.

Dom kan man köpa i storpack…

… eller i mindre förpackningar. Lägg märke till plasthandskarna. Nu i coronatiderna har dom varit obligatoriska och affärerna har kört enligt principen ”one size fits all”. Det är dock inte alltid med sanningen överensstämmande.

Nutella. Gott! Massor av hasselnötter och en hel del andra E-grejsimojs och sånt.

2015 lyckades Ama klämma sig in i ett förråd för att kolla på när dom levererade mandlar från odlingarna.

Senare på kvällen såg vi hur en familj satt med mandlar upp till knäna och sorterade eller vad dom nu gjorde. Mängder av nötter var det!

Den här korren nöjde sig dock med en enda nöt. I alla fall just där och då.

Sen kommer vi till dom nötter som är svåra att knäcka.

Den här mannen var en hejare på att knäcka nötter.

Även Anders är en fena på den konsten, fast lite på ett annat plan. Pilen pekar på en av dom mandlar som Ama råkade palla när vi studerade mandelskörden lite högre upp i inlägget. Vi hade ingen nötknäckare med oss på resan, men Anders lyckades ändå knäcka den nöten med hjälp av stolsbenet.

En del svårknäckta nötter är i form av ekvationer:

Såna går ju att lösa på lite olika vis.

Igår lämnade vi som sagt paradoret i Jaén och gav oss ut för att nöta lite mer på vägarna.

Idag fortsätter det nötandet eftersom vi siktar på att åka hem igen.

Ha en fin söndag!

Gomorron! 

Paradoret i Jaén och Castillo de Santa Catalina

 

Vi checkade in på paradoret i Jaén.

Ama bara älskar paradorer. Dom är så himla fina!

Oftast är det gamla, vackra borgar eller slott som är omsorgsfullt renoverade.

Vårt rum var jättefint…

… och från terrassen hade vi en helt makalös utsikt över nejderna. (Varför heter det förresten ”nejder”? När man gillar dom så är ”jader” en mycket bättre benämning kan Ama tycka…).

Det fanns även stora, öppna allmänna ytor.

Det enda problemet Ama kunde se var detta:

Stalkern verkade vara på plats?

Vägg i vägg med paradoret låg det en borg – Castillo de Santa Catalina. Ama kände genast det där med VVB! (Våga Vägra Borgen, alltså).

Men… Ibland måste man tänka om.

Det råkade vara torsdag eftermiddag, och just den tiden på veckan var det fri entré till borgen. VVB vs Ekonomipriset? Svårt val. Om ni undrar vad Ama håller på med så stod det ”No tocar!” på en skylt just utanför bild. ”Inte röra” alltså. Svårt att motstå.

Vi kollade noga på den populära filmen som berättade om borgens historia.

Ama var nog inte tillräckligt uppmärksam…

… för hon hamnade i fängelse, utan att passera ”Gå”.

Men hon kom ut igen – tummen upp!

Från det högsta tornet i bakgrunden hade man en fantastisk utsikt.

Tyvärr var ju Stalkern där uppe…

… så Ama vågade sig inte upp.

Utsikten var som sagt helt formidabel. Ni ser det vita korset där va?

Och kors i taket!

Dit vågade sig Ama.

Har mer att visa från Jaén, men det får bli en annan gång. Idag ger vi oss av igen.

Ha en finfin lördag!

Gomorron!

Ett väldigt trevligt möte!

 

Fast ett försenat sådant.

Det skulle egentligen ha gått av stapeln redan den 19:e februari…

… men ett armbrott kom emellan så vi blev tvungna att avbryta turen och åka från Granada direkt hem till Torrevieja. Sen kom ju det där skitviruset…

Nu skulle vi göra ett försök igen och den här gången höll ett benbrott på att komma emellan:

Ett benbrott på sängen alltså. När Anders skulle vända sig om så brakade sängen ihop och han rasade i stengolvet. Som tur var höll Anders den här gången.

Ett par raska grabbar kom med en ny och stadigare säng och allt var frid och fröjd.

Dagen efter – igår alltså – checkade vi ut från hotellet och gick till bilen på gratisparkeringen en liten bit bort.

När vi körde ut från Almuñécar passerade vi en båt på torra land. Såg ut som det var ett specialbyggt hus, mycket fränt var det i alla fall.

Vi fortsatte västerut utefter kusten och kom ganska snart in på Costa del Sol.

Målet var detta:

Benalmádena.

Ännu närmare bestämt detta:

Den bland många bloggare så välkända poolvyn. Jomenvisst hade vi kommit till Emma med bloggen Sol som sol. Fantastiskt skoj att träffa henne, maken och sonen!

Här stod Emma och Ama och diskuterade livets viktigheter av alla de slag…

… och här stod grabbarna och diskuterade livets viktigheter som för deras del mest bestod av hallonpajer. Såna där datamanicker alltså. Jodå, dom diskuterade annat också.

Sen bjöd Emma på supergod mat. En serbisk rätt som hette… … … Jodå, nånting hette den.

Efterrätten bestod av en smarrig kladdchokladkaka med fresas eller fresónes eller vad det nu var. Ama brukar rätt och slätt kalla dom för ”jordgubbar”. Även hallon och glass blev det till kakan – sååå himla gott!

En fantastiskt trevlig eftermiddag, timmarna bara flög iväg som dom ju brukar göra när man har roligt. Tack så jättemycket Emma & co! Enda smolket i bägaren var att vildkatten Tramse lös med sin frånvaro, men desto större anledning för oss att återvända och stanna ännu längre.

Vi hade en sisådär 2,5 timmars körning mellan Benalmádena och vårt nuvarande boende.

Ama tänkte fota det på håll och det gjorde hon:

Det ligger precis där bakom skylten med ”omkörningsförbud upphör”. Suck… Amas foton från bilen är verkligen otroligt bra.

Vi kom fram till staden där vi nu befinner oss – Jaén.

Där checkade vi in på ännu ett av Amas favoritboendeformer här i Spanien:

Stadens parador som tronar högt över stan (fast bakom en skylt).

Dags att börja fira födelsedagsåret – det firandet har legat lågt nu i fyra månader.

Gomorron!

Var befann vi oss egentligen?

 

Vi trodde ju att vi åkt till Almuñécar, men hotellrummet påstod att vi var i Peking?

I en annan del av hotellet låg både Moskva och London…

… och mitt emot vårt Pekingrum låg San Francisco. Ett väldigt internationellt hotell alltså som dessutom tydligen hade korridorer a la Lustiga huset på Gröna Lund. Sneda och vinda. För inte kan det väl vara fotografens fel? I såna fall hävdar Ama att det förmodligen var Anders som tog bilden.

Fast vi blev ändå rätt säkra på att vi var kvar i Spanien. När vi intog rummet så fattades fjärren till AC-n. Vi sa till och en kille kom upp med den fjärr som var märkt med 109, det rumsnummer som vi hade. Fungerade inte. Han återkom med ett helt gäng fjärrkontroller och till slut funkade en. Den som var märkt ”101” passade till rum ”109”. Typiskt spanskt om ni frågar Ama.

Sen drog vi ut på stan för att få bekräftat var vi faktiskt befann oss.

Vi inledde med att gå till en fin och mycket välbesökt park.

Där fanns det lämningar från en gammal fisksaltningsfabrik.

Det fanns också härlig grönska som gav fin skugga.

Anders stämde in i statykören.

Det fanns även statyer som hånglade. Dom borde skaffa sig ett rum, kan man tycka.

Innan vi lämnade parken så morsade vi lite på lokalbefolkningen.

Lite här och var i världen börjar folk vara arga på sina statyer och vill förstöra dom.

Spanien är mer rädda om sina – den här hade till exempel fått ett munskydd.

Ama funderade på att klippa sig, men den cyklande frisören var nog och badade.

Sen blev hon nästan biten i rumpan av en haj…

… och då behövde hon självklart nåt stärkande, frågan är bara vad? Alla dessa beslut.

Till slut hittade vi det bevis vi hade letat efter:

Vi befann oss helt klart i Almuñécar. Phu! Skönt att få det bekräftat.

Men idag lämnar vi stan efter två nätter i Peking och åker vidare.

Gomorron!