Sprutur Markur

22 juli 2017

 

Vi lämnade Avestaforsens  Gullfossens brus bakom oss och åkte vidare mot nästa mål på Island.

1

Där pyste det lite ur marken.

2

Eller det pyste rätt mycket ur marken.

3

Okej. Jättemycket småmysigt pysigt kom det upp ur marken. Är det möjligen där dom tillverkar alla molnen? En molnfabrik, typ?

4

Vi såg även den blå lagunen. Den här fick man dock inte bada i. Likaså bra det – Ama hade glömt badkläderna även denna gång.

Men varför man åker till det där området och kollar är främst för att kolla in gejsrar.

Dom kommer i flera storlekar.

5

Från lill-gejsern Litli Geysir. Halledussingen så söt!

6

Till den stooora gejsern som rätt och slätt heter Geysir.

Men det är den här dom flesta kommer hit för att se:

7

Sprutur Markur! (Strokkur heter den egentligen, den där gejsern)

8

Den får rejäla utbrott var femte till tionde minut. Maffigt att se! (Man ser även hur små islänningarna är där på bilden…)

9

Den lämnar efter sig ett dimmoln som ser ut som… som… Äsch, nu kom Ama av sig.

När Ama var här för 30 år sen stod hon och väntade lääänge på att den stora gejsern Geysir skulle kasta upp vatten i luften. Hon väntade och väntade. Inget hände. Hon väntade lite till. Inte det minsta lilla stänk kom från den. Strokkur däremot fanns bakom ryggen och spottade och fräste upp sitt vatten med jämna mellanrum. På toaletterna fanns det skyltar som sa att man inte fick ta tvål därifrån och kasta ned i gejsrarna. Hmmm… En ganska uppviglande skylt, men Ama lydde snällt. Dom skyltarna fanns inte kvar idag – men å andra sidan var det bra mycket mer folk nu, vi var själva där den gången jag och väninnan. (Ännu mer uppviglande – inga vittnen!). Till slut gav vi upp väntandet och hemma på hotellet fick vi höra att den stora gejsern inte hade haft nåt utbrott på 30 år eller nåt. Lika bra att vi gav upp.

Åter till nutid.

Efter att ha studerat Sprutur Markur och omgivningarna ett tag så kom vi till den eviga frågan.

Ska vi äta, eller ska vi…

10

Vi valde att äta.

Gomorron!


Gullfoss

21 juli 2017

 

1

Vi lämnade Tingvalla och åkte vidare på Island. Ett fascinerande landskap.

2

Vi passerade ett flertal mindre forsar innan vi gjorde nästa stopp.

3

Där fanns det en större fors…

4

… som mynnade ut i ett mäktigt vattenfall – Gullfoss.

5

En himla massa vatten som kastade sig utför ett par branter.

6

Ama har alltid gillat vattenfall. Man kan titta på dom väldigt länge. (Ett litet problem är dock att det är lätt att bli kissnödig av allt det där forsande vattnet…)

7

Ama skänkte även en tacksamhetens tanke till islänningarna som – likt norrmännen – hade satt upp avspärrningar för att förhindra balansakter.

Men hittar man en klippa som ser extra spännande ut…

8

… då kan vissa liksom inte hejda sig.

Så här är ett tips från Ama till islännigarna: Kravallstaket. Det vore bättre med kravallstaket.

Det var väldigt fint där vid Gullfoss, men om man måste välja bland två vackra fall så gillade nog Ama Godafoss ännu mer.

Som tur var så behövde vi inte välja, utan fick se båda.

Gomorron!


Tingvalla nationalpark

20 juli 2017

 

När vi seglade iväg (fast utan segel) från Akureyri på Island så lämnade vi en hel opera bakom oss.

0

Aida. Så hette det där skeppet, alltså.

Väl framme i Reykjavik satte vi oss genast på en buss och åkte…

1

… hit. Till Tingvalla nationalpark, eller Thingvellir som den heter på isländska (fast med en märklig inledande bokstav istället för ”Th”).

2

Parken ligger vid Islands största – och kanske snedaste? – naturliga sjö.

3

Men vad som är mest slående här är nog den långa förkastningsbrant som uppstått mellan den nordamerikanska och euroasiatiska kontinentalplattan. Väldigt vackert och mäktigt att se.

4

Man kan gå i delar av den där långa sprickan, och som synes så var vi inte dom enda som ville göra det. Rena rama folkstockningen på sina ställen. Men det kommer nog att ordna sig framöver eftersom den där sprickan blir bredare och bredare med tiden. Till slut kan dom bygga en motorväg där. Fast det dröjer nog ett tag eftersom den bara vidgas med ungefär en centimeter per år.

Vi fick syn på nåt mycket oväntat. Nån som gömde sig där bland klipporna:

5

Musse Pigg! Kanske hade han flytt från nån av dom stora Disneyfartyg som numera härjar på världshaven?

6

Man måste beundra växtligheten som kan slå rot och växa där på klippväggarna. Smart att placera sig högt upp också – dom hade väl hört att Sekatör-Anders var på väg?

7

Det fanns även vackra vattenfall. Tro sjutton det – nånstans måste väl allt regnvatten ta vägen?

8

Sen sökte vi upp vår buss igen för att åka vidare. Stay tuned! Ja, ifall ni vill se lite mer av Island, vill säga.

(Okej. Det där var inte vår buss, vi åkte en vanlig rackare. Men Ama önskade att det där var vår buss – sååå cool!)


Ama on the edge!

20 juli 2017

 

Vi kom tillbaka till Husavik efter vår valtur.

1

Där lämnade vi vår båt vid kajen.

2

På vägen tillbaks mot Akureyri kan vi ha sett världens minsta bilmuseum.

3

Vi stannade också till vid ett litet vattenfall.

4

Eller var det verkligen så litet?

5

Nej, det var det nog inte.

6

Godafoss var faktiskt gigantiskt, och makalöst vackert.

Men vart tog Anders vägen?

Ja gissa…

7

Där stod han och balanserade på kanten. Suck.

8

Här balanserade han också på kanten. Ama väntade på att han skulle ramla ned – just där hade det faktiskt varit riktigt kul ifall han gjort det. Han fick skylla sig själv, liksom. Men han höll balansen och klarade sig torrskodd från det äventyret.

Ama var också väldigt äventyrlig av sig.

Johodå! Se bara hur nära hon stod den där kanten:

9

Ama on the edge!

Gomorron!


Att göra rätt val

19 juli 2017

 

Vi hade många val igår och det var inte helt lätt att bestämma vart vi skulle styra kosan.

1

Först var vi tvungna att vänta på att vårt skepp skulle lägga till i Akureyri på – just det – Island.

2

Sen gav vi oss tämligen omgående iväg med en buss och såg då vår skuta från andra sidan fjorden. Vår är den som ligger där till vänster med näbben hitåt.

3

Vi körde förbi många natursköna platser igen.

Till slut hamnade vi här:

4

Anders var nästan i valfiskens buk. Om ni tycker den ser lite konstig ut så beror det på att den ligger på rygg, precis som dom hittade den.

5

På den här bilden ser man när dom gjorde fyndet av den strandade blåvalen. Dom är verkligen gigantiskt stora! (Ama fotade av ett foto på museet, så just denna gång var inte den något taskiga bildkvalitén hennes fel. Inte helt och hållet i alla fall)

6

Sen letade vi upp vår båt i hamnen. Det var den som låg där till höger längst bak. Gardar hette den.

7

Nåt sånt här såg det ut när vi gav oss ut på havet. Det där är dock inte vår båt, det är jättesvårt att fota den båt som man själv befinner sig på. Undrar om det är dags att skaffa en superlång selfiepinne? Eller kanske en drönare vore bättre?

Som tur var så var det lugnt och stilla där ute.

8

Vi såg ett flertal knölvalar. Hur häftigt som helst!

9

Ibland kom dom i par. Dom hade säkert en massa att snacka om.

Det var inte helt lätt att fota dom, för tyvärr hade det dragit in moln och så småningom lite småregn, så ljuset blev dåligt. Anders lyckades ändå rätt bra med dom ovanstående bilderna.

Ama är stolt över dom bilder hon själv ”lyckades” med:

10

Det här är en delfin, ifall ni undrar. Det var den bästa bilden av alla dom som Ama tog. Anders lär ha en hel del rensning att göra när vi kommer hem…

11

Sen vinkade dom adjö, och vi begav oss in mot landbacken igen.

Vi var nöjda och glada över att vi gjort rätt val som valde valskådning och fick se många mäktiga valar, men lite trötta av att vara ute i friska luften i flera timmar och försöka lista ut var valarna skulle dyka upp nästa gång.

Jo vi var lite trötta…

12

… men inte helt utslagna, som den här grabben.

Gomorron!


Var hamnade vi nu då?

18 juli 2017

 

Efter två dagar till sjöss och två plustimmar på kontot så hamnade vi här:

1

Ser ni var? Jomen det syns ju på flaggan. Det som kan bekymra Ama lite när hon ser på den här bilden är att båten tycks ha krympt?

Mer om dagens strapatser imorgon, nu måste vi vila. Alltför mycket frisk luft tar på krafterna.


Botaniska trädgården i Tromsö

18 juli 2017

 

Vi tog en promenad upp till trädgården där i Tromsö. Fritt inträde – man tackar!

1

Som ni ser så fick vi gå en lååång bit från båten, men det var det värt.

Dom var helt klart efter sin tid där uppe, för trots att vi var där i mitten av juli…

2

… så blommade tulpanerna…

3

… och rodo… rhod… dom där rosa lavendlarna…

4

… och syrenerna var precis på väg att slå ut.

4b

Det var en arktisk trädgård. Dom arktiska växterna är synnerligen små och vissa syns knappt. Men det fanns en massa skyltar som talade om att dom faktiskt fanns där, även om man inte såg alla.

5

Det fanns stentrappor där man kunde trappa upp.

6

Då såg vi att vi kommit ännu längre från båten.

7

Vissa av dom små växterna syntes mer än andra, som den här röd- och gulprickiga mosslavendeln.

8

Högre blommor fanns det också.

9

Dom var företrädesvis blåa.

10

När man tittade på den här blåa blomman så kunde man undra över en sak:

11

Var det verkligen nödvändigt att vattna?

12

Här såg vi ett himla bra jobb! Man lär väl vara ledig en sisådär 9 månader om året när parken är täckt med snö?

Anders blev lite avis och ville gärna hjälpa till:

13

Men dom hade nog anat att han var på väg. Fanns inga sekatörer ”lediga”, bara grävmojänger. Och att gräva bort växter tyckte han inte alls var lika skoj som att klippa dom jäms med marken. Så det blev inget trädgårdsarbete för honom där. Stackarn…

15

Men blommorna blev lättade och pustade ut.

Idag är det landkänning igen efter två dagar till havs, ska bli skoj att få fast mark under fötterna och se sig omkring lite grann.

Gomorron!