En helt vanlig söndag i november

12 november 2018

 

Igår gick vi ut på en prommis – måste ju få upp Amas ork och kondition.

1

En hel del folk nere på Playa del Cura. Det var en fin, solig dag med en väldigt behaglig temperatur på drygt 20 grader i skuggan.

2

I bakgrunden ser man att folk badade också. Det gjorde inte Ama – skyller på att ärren inte riktigt har läkt än. Nån nytta ska man väl ha av dom ändå?

4

Det var rätt mycket folk som tydligen också var ärriga och höll sig på strandpromenaden istället för att sanda och/eller blöta ned sig på stränderna.

3

Jodå. Lite småtrångt blev det allt emellanåt där på strandpromenaden.

5

Utifrån udden mellan micro- och nano-Cura såg man också folkvimlet där på paseon.

6

Här hade vi kommit upp oss lite. Närmare bestämt hade Ama lyckats besegra första trappen upp till piren.

7

Ett par små trappor senare så låg den sen där bakom Ama. Piren. Inbjudande såhär års då solen är mer skön än gassande.

8

Men nej. Ama hävdade sin rätt till ”babysteps” och vägrade gå längre ut än sådär.

Så vi gick hem…

9

… och brassade käk ute på terrassen.

10

Hur gott som helst! Och piren? Jomen, den finns ju kvar till en annan dag. Babysteps.

Ja, det var en helt vanlig söndag i november här i Torrevieja. Av nån konstig anledning tycker Ama betydligt bättre om månaden november nuförtiden.

Hittade ni på nåt skoj?

Nu är en ny vecka här. Ny vecka – nya tag. Kanske kommer Ama åtminstone halvvägs ut på piren?

Gomorron!

Annonser

Skyltsöndag – gul

11 november 2018

 

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Gul.

Gul verkar vara något av en varningsfärg och det finns många farligheter man måste undvika här i livet.

Här kommer några exempel på varningsskyltar för farligheter som Ama hittade i sitt arkiv:

Man måste se upp så man inte får verktyg i skallen när man passerar denna arbetsplats.

Men det gäller inte bara att se upp…

1

… man måste se ned också. Annars kan man snubbla…

2

… och falla framåt.

3

I värsta fall kan man snubbla, falla framåt och dessutom landa på en… liten kanin? Den verkar till råga på allt vara elektrifierad?

4

Att falla framåt är inget som kan inträffa enbart på torra land.

Sen är inte ”framåt” den riktning som alltid gäller.

Nejdå.

5

Man kan falla bakåt också.

6

Det kan man tydligen även göra ifall man snubblar på mattkanten.

7

En variation till att falla framåt eller bakåt är väl fritt fall. Men då måste man tydligen vara en tuff grabb. Eller varnar möjligen den där skylten för att det ramlar ned tuffa grabbar från skyn?

Jodå. Det är viktigt att både se upp och ned…

8

… men man får inte heller glömma mitten. Gör man det finns risken att man slår i skallen.

9

Den här varningsskylten är väldigt befogad – trappor ska man passa sig för!

10

Läskigast av alla är nog ändå denna – vem vill väl bli sprejad med DNA? Huvvaligen…

Sen finns det ställen där man måste akta sig väldigt noga:

11

Här kan man både slå i skallen, ramla bakåt nedför en trapp och ramla framåt över grejer på marken. Allt på en gång, liksom. Dock verkar det som om man inte behöver riskera att bli DNA-sprejad. Alltid något.

Ja, det gäller verkligen att se upp, ned, åt sidorna och rakt fram ifall man inte vill råka ut för en massa obehagligheter.

12

Annars kan man ju alltid ta sig genom livet med glada hoppsa-steg och hoppas på det bästa.

Det sista där är lite av Amas filosofi, men då har hon å andra sidan Anders som brukar styra henne runt diverse faror som råkar komma ivägen.

Gomorron!


En bild säger mer än tusen ord

10 november 2018

 

Igår förmiddag var vi upp till Quirón och Ama låter bilden tala för sig själv:

1

Weehooo!!! Lättnad, glädje och eufori. Efter att tant Kirurg hade tagit bort alla 49 stygnen (i form av häftklamrar) från Amas mage så är hon nu färdigbehandlad.

En lång resa som påbörjades redan i maj har således kommit till sitt slut. Nu återstår det bara för Ama att återfå orken, sen kommer nog en och annan borg att få se upp!

Gomorron!

PS: Ama hjälpte visst till med några ord också, men dom blev enligt räknaren till det här inlägget bara 96 stycken.


Tiderna förändras…

09 november 2018

 

På Amas tid, då för länge sen, då cyklade pappa på en tvåhjuling medan Ama kämpade sig fram på sin trehjuling. Nu har saker och ting förändrats:

1

Äsch! Det kom en stolpe ivägen.

2

Sådärja. Nuförtiden kör barnen tvåhjulingar medan pappa fräser fram på en enhjuling.

I framtiden kanske det är barnen som har enhjulingen. Då lär väl pappan sväva fram eller nåt?

På Amas tid blev det så småningom dags att uppgradera sig från tre till två hjul. Ama minns hur hon vinglade fram på sin hoj med pappa springandes efter hållandes i pakethållaren. Blev några vurpor, gråt och tandagnisslan innan hon behärskade (nåja) det där med att cykla på två hjul.

3

Här ser vi Anders i fyraårsåldern, uppflugen på den klassiska tvåhjulingen med en limpa till sadel och tramporna på framdäcket. Han ser ju faktiskt riktigt balanserad ut.

Minns ni när och/eller hur ni lärde er behärska en tvåhjulig cykel? Ja, om ni nu gör det vill säga.

Gomorron!


Fin utmärkelse och oväntat beröm

08 november 2018

 

1

På sjukhuset Quirón finns det en gästsäng i alla patientrum. (Ja, ja. Ama lovade att inte älta på om sjukhuset mer, men det här inlägget ska inte handla om sjukhuset egentligen).

Ama hade fullservice och fick sin säng bäddad med nya lakan varje dag. Anders däremot, han fick lakan av personalen, men han fick bädda själv med samma lakan hela veckan.

Ama ville gärna ge uppmuntran och berömde honom för den snygga bäddningen.

– Att bädda snyggt, det blev jag så illa tvungen att lära mig i lumpen, sa han.

2

Lumpen gjorde han som jägare på K4 i Umeå, 1978. Ama var djupt besviken att kavalleriet där hade skippat alla hästar, hade varit kul om han också hade blivit hästbiten (fast inte bokstavligen då). Här såg han lite uppgiven ut. Kanske berodde det på att det låg en person ivägen där i sängen för att han ska kunna fixa till den perfekta bäddningen?

Efter lumpen gjorde han FN-tjänst på Cypern 1979.

3

Då hade han klippt sig.

Den sommaren 1979 var Ama ute och tågluffade med kusin Nikki.

Ama hade inte klippt sig.

Den där frisyren var väldigt praktisk…

5

… för den funkade uppenbarligen även som hjälm då när det var ridturer på gång.

Var det verkligen en tågluff det där?

6

Liknade mer en hästluff, faktiskt.

Nej, nu spårade det här ur aning (vilken tur att det var nu det spårade ur och inte under själva tågluffen). Det var ju en fin utmärkelse och oväntat beröm det skulle handla om, med en svag röd tråd med en bäddad säng där i början.

Ama försöker komma på spåret igen, var var vi?

Just det. Anders hade lärt sig att bädda fint i lumpen och efter det begett sig på FN-tjänst på Cypern.

7

Även där fick han bädda och håret växte tydligen ut under tiden.

När vi var där på sjukan förra veckan och Ama hade berömt Anders för den eminenta bäddningen så fick hon höra en story som hon aldrig tidigare hört (det hör faktiskt inte till vanligheterna så här efter snart 41 år tillsammans ska ni veta).

Anders berättade att vid ett tillfälle när många FN-soldater satt på ett stort möte på en camp där på Cypern så kom ett befäl inklampandes och sa nåt i stil med:

– Barack 4, andra sängen på höger hand, vems är det?

Anders funderade på vad han kunde ha gjort, men räckte upp handen och erkände att det var hans.

Befälet utbrast:

– Det är förbanne mig den snyggast bäddade säng jag någonsin sett!

Se där! Att göra FN-tjänst kan inte bara rendera i den fina utmärkelsen ”Nobels Fredspris”, man kan få högst oväntat beröm också.

Fast Ama är lite skeptisk…

Inte till det där med Fredspriset, för det har Anders bevis på.

Men det där med ”snyggast bäddade säng”? Mer tveksamt faktiskt…

9

Det här är det enda bevis som Ama har hittat i arkivet. Hon känner klart och tydligt igen Anders gamla kameraväska där på sängen, så det är onekligen hans bädd. Men snyggt bäddad? Nja… Inte så värst, va?

Se nu till att bädda era sängar jättesnyggt idag. Ama har tur som har en sängbäddningsexpert i närheten, för själv kan hon inte bädda alls just nu – det stretar i ärren.

Gomorron!


Tacksamhet och lycka!

07 november 2018

 

Igår morse vaknade Ama, ställde sig upp, gick till fönstret och studerade utsikten från sjukrummet:

1

Inte alls så tokigt kunna kolla in duvslagen. Jättebra, faktiskt, med tanke på att dom inte syntes när sängläge gällde för Ama. Att kunna komma upp ur sängen alldeles på egen hand är en ynnest. Många av vardagens självklarheter blir sååå mycket större när man har fråntagits dom en stund. Tacksamhet och lycka är härliga känslor att inleda dagen med.

Sen vred Ama huvudet (och kameran) åt ett annat håll:

2

Men hur fasen kan dom parke… Nej. Inte ens dom kreativa parkeringarna utanför själva parkeringsområdet kunde skapa minsta lilla smolk i glädjebägaren för Amas del igår morse. (Är det förresten inte Stalkern man kan skymta där bortanför dom bilar som faktiskt hade parkerat rätt?)

Sen kom frukosten:

3

Jahaja. Den såg väl nyttig ut? En äppel- och päronkompott, ett paket Maria-kex och en sockerkaka. Bara för att det gick, så angrep Ama sockerkakan med kniv och gaffel. Bara för att det gick? Nja, det gick inte så bra, den smulades ned till molekylära delar – torr var bara förnamnet. Frukosten på Quirón har faktiskt aldrig varit nån höjdare, oavsett vilken sjukdom man råkar ha dragit på sig för att ha hamnat där.

Men då kom den där Stalkern in i bilden igen:

4

Han hämtade en favorityoghurt till Ama från bilen (jodå, doktorn hade godkänt den kosten också). Tacksamhet och lycka – igen! 

Efter det så gick det några timmar med diverse provtagningar, rengöring av sår och borttag av julgranen i halsen, och sen vid 13-tiden:

5

Äntligen! Efter sju nätter på sjukan var hon ute i det fria igen.

Ama må ha haft många påsar med sig när hon lämnade sjukhuset, men inte en enda på magen. Tacksamhet och lycka!

Ja, nu är Ama hemma igen och det är huuur skönt som helst!

Skönt för Ama i alla fall… För syster Anders kan det bli värre nu när det inte finns en hel hög med sjukhuspersonal som hjälper Ama med konvalescensen.

6

Så igår eftermiddag passade han på att vila sig i form inför kommande strapatser.

Som sagt var, Ama är hemma igen och känner en oerhörd tacksamhet och lycka över det.

Tack snälla ni för allt stöd, glada tillrop och för att ni har stått ut med Amas sjukhusblogg. Även för detta känner Ama en oerhörd tacksamhet och lycka!

Puss och kram till er alla!

Gomorron!

PS: Ama hoppas att bloggen blir lite friskare nu här framöver. Friskare rent fysiskt alltså, nåt annat går inte att hoppas på.


Hur roar man sig på ett sjukhus?

06 november 2018

 

Tja… Det finns nog många grejer att göra, men här kommer några exempel på hur vi roade oss igår.

Först och främst, för att orka roa sig så behöver man riktig näring. Och med ”riktig näring” avses inte smaklösa soppor. Ama kom på att hon hade sett en automat ute vid hissarna där det fanns mackor som såg helt okej ut (ja, Ama började bli ganska desperat!).

1

Jamen??? Snacka om typiskt. Ur funktion. (Ooops! Har dom råkat amputera en arm på Ama också?)

Besviken lommade Ama tillbaks till rummet och då kom lunchen:

2

Kolla ba’! Riktig mat som man kan tugga i sig! Kanske inte den största kulinariska upplevelsen som Ama har haft, men oj vad det satt bra!

Efterrätten var lite intressant. En Yoghurt med banansmak. Det i sig var kanske inte så intressant, men förpackningen fick oss båda att höja på ögonbrynen:

3

Visst är det en mycket lockande bild det där? Vem blir väl inte sugen på bananyoghurt när man ser den giraffen?

Nu var Ama stärkt och redo för nya äventyr! Tyvärr hade dom försett Ama med en påse med medikamenter som skulle in i blodet via en slang och hon hade alls ingen lust att ta med sig Staffan Stativ på en promenad.

Men det fanns en bra lösning på det också:

4

Ama bar runt på påsen själv. När innehållet hade bytt plats från påsen till blodomloppet så hejdade vi en sköterska som tog väck den. På så vis slapp vi släpa runt på Staffan Stativ på hela vår äventyrliga eftermiddagstur.

5

Vi kollade på utsikten och det fina aftonljuset.

6

Ama killade en madrass under fötterna.

Vi lyckades gå förbi tant Kirurg där i korridorerna. Hon blev mycket impad över att det motionerades, så hon log stort och gjorde tummen upp.

Här skulle ni ha kunnat få se en bild på henne, fast Ama vågade inte fota…

6b.JPG

… men det där är hennes blåa bil. Fräck – men dom på sidorna har en finare färg. (Ama har blivit en rätt duktig Stalker – har lärt sig av den bäste)

Åter på rummet så fortsatte Ama att fundera.

7

Det finns två lampor vid sänggaveln. En som lyser upp i taket och en annan som lyser ned mot sängen. Knappen överst (som ser ut som ett martiniglas som möjligen innehåller en Tequila Sunrise?) borde väl gå till den övre lampan som lyser upp i taket? Men nej. Självklart är det den undre knappen som tänder den övre lampan. Lite typiskt spanskt, va?

Trycker man på den röda knappen får man prata med väggen.

Hmm… Tequila Sunrise? Undrar om Ama inte blev lite sugen på en god drink?

Tyvärr är det bara typ såna här varianter som erbjuds på det här stället.

Fast med lite god fantasi och en släng med paint:

9

Taada… … …. Nej. Inte ens Ama går på det där.

Ja, det var lite av det vi roade oss med igår på sjukhuset. Som ni ser så har vi jättekul! Visst är ni är avis? Erkänn!!! (Ja, ja. Just idag får ni dispens, det ÄR tillåtet att ljuga när ni svara på den frågan).

Gomorron!