Hemresan

 

Igår morse checkade vi ut från vårt boende på Ibiza efter två nätter i San Antonio.

Vi hade hittat en perfekt gratisparkering preciiis utanför en parkeringsförbudszon nära hotellet. (Den där triangeln på trottoaren berättade för en annan bilägare att bilen blivit bortforslad och var den kunde lösas ut).

Vi körde mot Eivissa på andra sidan av ön.

Efter en sisådär 25 minuters körning var vi framme vid incheckningen till båten.

Som synes var det en väldig trängsel och lååång kö till ombordkörningen.

Där bakom gallret kom vår skuta. Den här var av en snabbare modell än den vi kom till Ibiza med och till skillnad från den båten så kunde den här ta sig in för egen maskin till kajen utan att behöva putt- eller draghjälp från bogserbåtar. Det kändes tryggt.

Att köra ombord vid dom där ramperna känns dock aldrig särskilt tryggt om ni frågar Ama, men vi grejade det även denna gång.

Som vanligt när vi är ute och åker så är det en väldig trängsel överallt, men efter en stunds letande så hittade vi en plats där vi kunde slå läger.

Vi vinkade adjö till Ibiza. Som synes så kunde vi ha flugit också, men vi valde båtskam istället för flygskam den här gången.

Efter två timmar till sjöss och på precis utsatt tid så vinkade vi hejsan till Dénia.

Anders pekade på en grej han tyckte vi kunde ta en ”favorit i repris” av där i Dénia. Ama vågade vägra – man blir så himla tuff och vågad på havets vågade våg!

Den här gången körde vi iland på silverplats. På ditresan blev det ju brons, nästa gång då siktar vi på en förstaplats och guldmedalj!

Hemvägen på landbacken betalade vi för. Tog nästan en timme kortare tid än gratisvägen enligt GPS-en.

Efter ganska precis två timmar var vi hemma igen. Ytterligare en halvtimme senare hade vi packat upp och gett oss ut på en promenad för att se hur mycket Torrevieja hade förändrats på dom tre dagar vi varit borta.

Playa del Cura var sig lik. Lite glesare med folk då klockan var 15:35 och andra sittningen pågick.

Se där! Restaurang Columnas har fått tillbaks sin uteservering vid vattnet ute på udden. Det var dock fortfarande avstängt bortanför äldreboendet, men dom såg inte ut att ha sådär jättemycket kvar innan dom är klara.

Sen kunde vi konstatera att sommaren nästan är här:

Hombre del Mar hade nämligen nästan öppnat.

Ja, nu är vi hemma igen, men bildarkivet är påfyllt så det kommer nog mer från den här tredagarstrippen framöver.

Gomorron!

Annonser

Kryssning igen!

 

Det började med en tidig avfärd från Albaida i lördags. Redan 08:22 var vi redo för avfärd.

Efter en dryg timmes körning var vi framme vid vägs ände. Dénia.

Där letade vi upp vårt kryssningsfartyg, dags att byta färdmedel.

Vi åt vår medhavda frukost medan vi studerade den trasiga fören på skeppet…

… och den vackra vyn över staden. Borgen som syns där har vi redan besökt, så den slapp Ama. HA! Behövde inte ens våga vägra.

Sen blev det dags att köra ombord. Tydligen skulle vi köra på mitt på skutan?

Nej, vi gjorde entré via slukhålet i näbben. Sånt där är alltid otäckt tycker Ama.

Vi lämnade Dénia bakom oss.

Fartyget hade ett mycket vackert namn med inte mindre än två ”AMA” i sig.

Vi tillbringade en del av dagen uppe vid poolen. Tyvärr hade vi glömt badkläderna i bilen och den fick vi inte uppsöka under tiden som båten var ute och guppade på vågorna. Vilken otur va… (Är det inte Stalkern som syns där i bakgrunden förresten?)

När vi närmade oss land fick Ama en liten aning varför Anders hade valt just det resmålet:

Jodå. Bara så att… Det blev alltså dags att börja våga vägra igen då, trots allt.

Sen fick vi både draghjälp…

… och putthjälp så vi kom iland.

Den här kryssningen (som är en av dom kortare vi gjort) skulle ha tagit 3,5 timmar men den tog 5 timmar. Ama tyckte att dom ropade ut nåt om ”tekniskt fel” under resans gång, men ljudet var dåligt så hon var inte säker på att hon hört rätt. Undrar om det där puttandet och dragandet var normala procedurer eller om det berodde på nåt annat?

Men strunt samma:

Det var skönt att se ljuset i tunneln. Vi kom iland som tredje bil (Weehooo!!! Brons är inte alls så dumt!) och dessutom fick vi kryssa mer för pengarna. Tänk positivt!

Vart gick kryssningen då?

Jo hit:

Till Ibiza.

Sen är det bara att erkänna… När vi satte fötterna (okej, bildäcken) på torra land så höjde vi medelåldern här på ön rätt rejält.

Efter två dagars party-party på Ibiza – man måste ju ta seden dit man kommer – så bär det idag av på en ny kryssning.

Vi åker alltså tillbaks till fastlandet igen, förhoppningsvis lite snabbare än när vi åkte hit.

Gomorron!

Skyltsöndag – fodral

 

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Fodral.

Ama blandar som vanligt bilder från veckan som gått med bilder från arkivet.

Det första som Ama tänkte på var den gamla slagdängan med Lill-Babs:

♫ ♫♪♪ Jag är en tuff brud i lyxförpackning.
♫ ♫♪♪ En tuff brud i snyggt fodral.
♫ ♫♪♪ Jag är ett liten stycke dynamit maskerad till sockerbit.

Så Ama tänkte att hon kanske borde ge sig ut och hitta ett snyggt fodral?

Men hon var för sent ute, dom snygga fodralen var tydligen sålda allihopa.

Man kan också köpa ett snyggt skyddsfodral till sin telefon…

… annars kanske det kan sluta på detta viset.

Glasögonfodral är en annan bra grej att ha. Här blev för övrigt Ama för typ tusende gången i ordningen tillsagd att man inte får fota i affärerna. Attans också! Hur kunde hon glömma det igen? Ska aldrig hända mer…

I Madrid såg vi det här kattfodralet. (Ooops! Var inte bilderna från Madrid slut?). Egentligen var det nog det blåa håret som Ama fotade, men det kom med ett grant fodral på bilden också.

Ett grant fodral, alltså…

… och här var det ett helt gäng med granfodral. Fast dom luktar inget vidare dom där granarna. (Hur var det nu igen… Fick man fotografera i affärerna eller inte? Ama minns inte riktigt…)

I Benidorm höll Ama upp sitt kombinerade nyckelfodral/plånbok. Oklart varför hon gjorde det, för hon hade i alla fall inte den minstaste lilla tanke på att betala för kalaset. Nycklarna hem kändes inte heller som dom var aktuella att använda just då.

På affärerna finns det ofta paraplyfodral innanför entrén. Himla bra så det inte blir så blött och halkigt på golven.

Dom där två sista bilderna på skylten fick Ama att tänka på nån annan sorts fodral av nån anledning:

Nämligen dom här – penisfodral. Det sägs att storleken inte har nån betydelse, men den enda storleksangivelsen som Ama såg var den där inringade. XS skulle säkert inte sälja lika bra.

Sen for Amas tankar iväg och hon begav sig långt ner i arkivet, närmare bestämt till Irian Jaya (indonesiska delen av Nya Guinea) år 1993:

Där hade dom en annan och något stelare variant av penisfodral.

Kanske inga direkt ”riktiga” skyltar, men Ama gissar att det ändå är en tämligen överdriven skyltning.

Man kan ju undra hur det såg ut när dom tog av sig dom där fodralen?

Kanske nåt åt det här hållet?

Eller möjligen…

Äsch. Det är nog lika bra att Ama slutar nu. Den här bloggen ska ju föreställas vara barntillåten.

Gomorron!

Vart tog vi vägen igår?

 

Vi började som vanligt här:

I garaget. När man åker ganska ofta blir man till slut lite nonchalant och glömmer bort vissa detaljer. I det här fallet glömde Anders att det är bäst att öppna bagageluckan innan man stoppar in bagaget. Nåja. Bättre än att glömma pass, pengar och piljetter i alla fall.

Vi brukar alltid kolla väderprognosen innan vi ger oss ut på våra turer så det är hyfsat väder.

Tyvärr så stämmer inte prognosen med verkligheten alla gånger.

Men vädret skärpte till sig efter vägen, det kändes bra.

Aj då… Hade Ama blivit lurad? Var vi på väg mot en borg? Nej, det där var borgen i Cocentaina, och den har vi besökt tidigare. Phu!

Efter en sisådär en timme och fyrtio minuter kom vi fram till vårt mål.

Men? Var det en trappa upp till en borg ändå?

Nej. Tack och lov så var det bara ingången och trappan inne på vårt boende.

Här var Anders sovrum. Han hade många sängar att välja på.

Ama hade lite luftigare och något högre i tak.

Okej. Efter lite övertalning så gick Ama med på att dela rum.

Vi hade en vardagsrumsdel också.

Ett riktigt läckert boende…

… med många roliga detaljer. Den här radion hade tillhört ägarens farmor/mormor. (Ägaren pratade bara spanska och abuela på spanska motsvarar grandma på engelska/amerikanska).

Men en sak ska man säga… Om man tar in på det här boendet så är det nog bra om man känner varann rätt väl.

Ja, med tanke på badrumsdörren då, vill säga. Men vad kan man väl förvänta sig för 60 euro natten?

För att återkoppla till rubriken, vart tog vi vägen igår?

Jo, hit:

Till Albaida.

Nu är det strax dax att ge sig ut på vägarna igen.

Gomorron!

Madrid – upploppet

 

Nej, det var inget upplopp i Madrid när vi var där i februari, men det här är upploppet av det som Ama tänkte visa därifrån. (Ama hör ända hit hur ni pustar ut!).

Vi fortsatte att vandra runt uti vårsolens sken.

Kikade in på den härligt grönskande tågstationen.

Såg en häftig rondelldekoration.

Ama fick med oss båda och rondelldekorationen i samma bild, ganska imponerande va! Fast hur gick det där egentligen till? Vi sticker ju ut på kanterna där också båda två, och kunde klockan verkligen vara 21? Ama minns inte… Det är vådan med att vänta alltför länge innan man skriver inläggen. Skärpning!

Vi såg även det inte helt okända Pradomuseet. Eller såg och såg… Dom hade gömt det bakom ett skynke. Vi gick inte in där.

Hittade ett annat museum som dessutom var gratis. Vi gick inte in där heller. Onödigt att vara inomhus när vädret var så soligt och fint.

Några hade fixat till en egen takterrass. En väldigt smal sådan men ändock en takterrass.

En oerhört stel gatsopare försökte sopa undan gatuförsäljarna, men han lyckades inte med det.

Dom drog dock iväg lika snabbt som avlöningar då polisen kom.

Här intervjuades tydligen nån väldigt intressant person. Ama lyckades inte armbåga sig fram för att kunna se vem det var. Hon hade nog inte fattat vem det var även om hon lyckats kämpa sig fram, men hon stod i alla fall i bakgrunden och vinkade. Kanske kunde man se Ama på TV den kvällen?

Jodå. Madrid var en mycket fängslande stad.

Till slut blev det kväller…

… och det blev dags att nanna kudden. Den där kuddservicen behövde vi dock inte anlita eftersom vi hade med oss våra egna kuddar.

Snipp, snapp, snut så var bilderna (äntligen) slut! Eller ja, det finns fler men dom ska ni slippa få se.

Hmm… Vad ska Ama blogga om nu då? Kanske dags att pausa bloggen ett tag?

Eller nej, Ama har en mycket bättre idé!

♫ ♫♪♪ Det är dags att ge sig av ♫ ♫♪♪

Ama bara älskar när väskan står packad och glad vid dörren.

Gomorron!

En massa trevligheter

 

Medan bloggen har varit på vift i Madrid nu på sistone så har vi roat oss på hemmaplan.

I lördags sprang vi på Ami och Patrik nere på paseon, gick en promenad och bestämde oss för att ta en tapa på baren vid vita kyrkan. Där satt redan Göran och Lena. En trevlig spontanträff alltså.

I söndags gick vi helt ospontant ner till 100 Montaditos – det var ju readag.

Tog sen en promenad ut på piren. Ami tycks ha anammat Anders vurm för det där med kanter.

Nere i gamla marinan mötte vi upp med Lena och Göran igen. Det var precis lika trevligt fast det var planerat denna gång.

Efter några glada timmar så vandrade vi hemåt igen.

Vid sjutiden på kvällen var det kvar en del folk på Playa del Cura. Tredje sittningen pågick alltså fortfarande.

Vid halv ettiden dagen därpå – i måndags alltså – så var det fler människor på stranden. Första sittningen brukar vara den mest välbesökta.

Nere vid piren kunde vi se att tivolit hade börjat ta form ordentligt igen. Men där hade vi inte tid att stå och glo…

… för vi hade stämt träff med Ingrid (en före detta arbetskollega till Ama) och hennes syster Eva. Vi åt gott och hade det trevligt på Alinghi.

Sen gick vi hem och förberedde oss för den kommande dagens evenemang.

Då träffade vi det här glada gänget i Jardin de las Naciones (eller Europaparken som den kallas i folkmun). Här ser vi Dan, Anders, Ami, Patrik, Micke, Lena, Carita och Göran.

Patrik tycks ha tagit ut segern i förskott?

Men trots djup koncentration…

… och noggrann mätning…

… så var det tjejgänget (förstärkt med Göran) som tog hem segern – GRATTIS!

Tjejerna vann med en ynka liten poäng. Egentligen ska man enligt regelboken vinna med minst två poäng, men vi hade inte tid att spela längre…

… för vi var hungriga. Anspänningen under den mycket nervkittlande matchen hade framkallat en mycket god aptit hos samtliga. Eller ja, vi hade nog haft det aptiten ändå när Ama tänker efter.

Härligt med både spontana och ospontana träffar – tack alla!

Gomorron!

Några sevärdheter i Madrid

 

(Den där återfunna Madridmappen från februari i år verkar aldrig ta slut…).

Det vimlar av vackra och historiska platser och byggnader i Madrid. Ama tänkte visa några av dom på bilder, historien får ni googla på själva om ni är intresserade.

Vi börjar med Plaza Mayor. Ett härligt stort torg som ser en anings böjt ut?

Det är det inte, men om man inte panorerar med kameran så får man bara med en bråkdel av torget. Och en Stalker.

Just utanför en av portarna till torget ligger Mercado de San Miguel.

Där inne finns det massor av godsaker. Man kan köpa med sig, eller äta där inne på nåt av serveringsställena.

Men det var ”en aning” stökigt när vi var där och Ama föredrar lugn och ro när hon ska äta…

… så vi gick tillbaks till Plaza Mayor och satte oss på en av uteserveringarna. En trerättersmeny inklusive bröd och ett glas vin gick loss på 12 euro. God mat och ett helt okej pris med tanke på läget. Ama tog ett extra glas vin och höll på att ramla av stolen när notan kom. 4 euro kostade ett glas vin! En tredjedel av hela menyns pris inklusive en dryck… Nåja. Ama överlevde chocken.

Vi passerade Puerta del Sol…

… och stannade till vid Palacio Real de Madrid, Det storslagna kungliga slottet alltså. Där kostade det pengar att gå in och dessutom var det kö, så det fick vara.

Mitt emot ligger Catedral de la Almudena. Även det en pampig byggnad.

Där gick vi faktiskt in. (Jo, ni gissade nog rätt – inga köer och fritt inträde).

Mitt emellan katedralen och slottet låg det här:

Men OJ vad nyfikna människor är! Sådär skulle Ama aldrig göra!

Det var för övrigt inte värst mycket att se där innanför.

Ama kunde inte riktigt släppa tanken på att besöka kungen. Det borde finnas nån annan ingång till den där stora kåken?

Och se där – en smitväg!

Den var i och för sig ganska bevakad, men det borde gå smita in nånstans där mitt emellan hästarna och vakterna vid kurerna.

Men nej. Det sket sig.

Dom hade nämligen satt upp en skylt att man inte fick gå in där. Ama har stor respekt för skyltar och det gäller inte bara på söndagar. (Eller så var det den militära polisen i bakgrunden som fick Ama att hejda sig där precis på gränsen…).

Som sagt – det vimlar av vackra och historiska platser och byggnader i Madrid. Stan är absolut värd ett (eller flera) besök (eller inlägg).

Gomorron!