En lyckad shopping och ett tips!

21 september 2020

För tre veckor sen hade vi ett ganska tråkigt väder en dag och tyckte att det skulle passa med en shoppingtur.

Så vi åkte till Zenia Boulevard. Ett ganska stort shoppingcenter, men vi besökte bara tre affärer som ligger bredvid varandra i en liten hörna av området och samtliga syns på den ovanstående bilden. På Alcampo finns det mat och en massa andra grejer, på Inside var Anders ute efter likadana shorts som han redan har och på Deichmann var han ute efter samma sorts skor som han redan har. Ja ni märker ju, vi är duktiga på att variera oss.

På Inside blev det inget napp. Det är som förgjort att få tag i shorts med rätt fickor och som dessutom är hela.

På Deichmann fanns det mängder av skor…

… och till och med helt rätt sort! Synd bara att dom inte fanns i rätt storlek. Det fanns knappt ett enda par skor att uppbringa i storlek 44, oavsett modell.

På Alcampo gick det bättre och här kommer då tipset som utlovades i rubriken:

Samla alla dom dumma brunpengarna i en burk och ta med dom när ni åker till Alcampo. (Ja, det kan tänkas att vi hamstrade en hel del te där, men när man väl hittar det man är ute efter så gäller det att passa på. Den där tesorten är typ hårdvaluta här i Torrevieja).

När du väl har blippat in alla varor så häller du ner hela innehållet i burken i myntinkastet.

Häll i allihopa tills burken är tom. Det tar en stund innan maskinen har tuggat i sig alla småmynt, men under tiden kan du till exempel kolla på internet på telefonen då det finns gratis wiffi på hela Zenia B.

Sen är det smart att betala restbeloppet med kort. Det gjorde inte Anders denna gången utan han använde en sedel…

… och vips spottade maskinen ur sig ett par bruna små en-petare i växel. Nåja. Vi kommer väl tillbaks med den där burken igen när den är mer påfylld så det gjorde kanske inte så mycket.

Nöjda med vårt funna te tog vi rulltrappan ned till garaget igen. Vi valde den som ligger mellan Diechmann och Alcampo på första bilden, så vi rörde oss verkligen inte särskilt långt.

Men skam den som ger sig. Vi ställde in plattan på ett annat mål som vi sett ut.

San Pedro del Pinatar. Eller ”Sån Pedro del Pinåååtar” som Tomtomen brukar kalla den. Åh… Tomtomen. Han fick inte ens följa med den här gången.

Det halvtaskiga vädret såg ut att börja ordna upp sig.

I utkanten av den stan finns det här shoppingcentret som vi aldrig besökt tidigare. Ni ser den gröna skylten va? (Nej, Leffe, Inte ”Leroy”. Den andra, ”D”).

En till Diechmann! Och där fick Anders napp.

Visserligen var det inte precis dom skorna han var ute efter och dessutom var dom en storlek för stora.

Men så sent som igår fungerade dom utmärkt att promenera i och som en bonus förhindrade dom att det kom en massa otäck sand mellan tårna.

Jomen det blev ju en rätt lyckad shopping på det hela stora taget och Ama hoppas att ni kan få nytta av det eminenta tipset.

Gomorron!


Skyltsöndag – panna

20 september 2020

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Panna.

Den här veckan blir det – som oftast – en salig blandning från nu och då.

Men då kör vi väl nu då.

När det kommer till ”panna” så är Amas första tanke såklart matrelaterad. Som här, en grillpanna.

Eftersom vi befinner oss i Spanien så ligger kanske en paellapanna närmast i åtanke. Maten längst till vänster på den undre skylten (till höger om drinkarna) ligger i en sån. (Den förra meningen skulle gott ha platsat i ”Fem myror”).

Ännu en paellapanna längst ned på skylten…

… och ytterligare en. Och en Stalker.

Hmm… Vi borde kanske själva köpa oss en liten paellapanna?

Eller nån annan sorts panna som man kan skymta bakom glaset.

Efter all paella kan det vara gott med en efterrätt. Har man inte hunnit köpa nån panna som man kan tillaga sin pannacotta i, så kan man ju alltid köpa en färdiggjord variant. Enklast så.

Efter mat och dessert kan det vara trevligt att avrunda med en drink. Med hjälp av innehållet i någon/några av helpannorna i bakgrunden (och en bartender) går det nog att få till nåt smarrigt.

Nu till andra saker än mat och dryck.

Ama är vanligtvis en fena på att vara kartläsare och dessutom otroligt duktig på att läsa och förstå skyltar (eget beröm luktar illa, så ni kanske ska ta en paus och vädra nu?).

Okej, efter den korta pausen går vi vidare.

När vi var i Bratislava ifjol fick Ama syn på denna skylt:

Hon la sin panna i djupa veck och försökte förstå hur det var tänkt att man skulle köra där, men hon gick bet. Vilken himla tur att vi inte hade bilen med utan gick till fots.

Blandade fåglar som gned pannorna mot varandra. Kanske gnussade dom i bästa dansbandsstil? Eller så var det helt enkelt fågeldansen.

Den där stackars killen hade fått nån sorts sladd rakt genom pannan. Måhända var han ett sladdbarn?

Kvinnan på tavlan tog sig för pannan. Varför då? Hade hon sett nåt otäckt?

Möjligen detta:

Oooo… Farlig situation det där. Stor risk att slå i sin panna. Åtminstone för somliga.

Sen har vi en corona-betingad pannbild också. Anders fick ett skott i sin panna av en feberpistol när vi skulle checka in på ett hotell på vår första minitripp efter karantänen. Detta har upprepats ett flertal gånger och hittills har vi klarat gränsen, vad nu den må vara.

Men det allra, allra bästa man kan få i sin panna är…

En OK-stämpel.

Gomorron!


Alcázar de San Juan

19 september 2020

Efter att ha lämnat Sacedón åkte vi vidare till Alcázar de San Juan, nummer 4 på kartan HÄR.

Vi checkade in på hotellet. Chauffören paxade den största sängen och tog en liten tuppis. Det var han sååå väl värd.

Vi gick ut och kollade på stan. En tjurfäktningsarena är nästintill obligatorisk även i små spanska städer.

Sen var dom ganska stolta över järnvägen också. Fast den verkade vara nedlagd.

Själva loket fanns ändå kvar…

… med en regnbågsbänk i förgrunden.

Vi fick ännu en god trerätters. Här blev Ama glad när servitören såg att vårt vin höll på att sina och kom ut med ytterligare en karaff utan extra kostnad och utan att vi hade behövt att be om mer. Sånt gillas!

Dagen hade inletts rätt svalt med en 14 – 15 grader, men det tog sig ganska rejält under dagen.

Det var mycket folk ute på stan. Många fler än vi har varit vana med på våra turer i inlandet.

Sen blev det scary… Ama blev jagad av polisen!

Men hon mutade polisen med en bira och allt slutade lyckligt.

Det var ovanligt mycket folk ute på aftonen…

… och det blev ännu fler framåt kvällen. Ett väldigt trevligt ställe!

Överallt märkte vi att vi var i Don Quijote-land.

När vi åkte hem dan efter höll vi på att få med oss en katt, den var på väg ut genom muren.

Det var en riktigt trevlig minitripp!

Men nu ska vi nog vara hemma ett tag i alla fall.

Gomorron!


Sacedón och en utflykt i utflykten

18 september 2020

Sacedon, nummer 3 på kartan HÄR, stannade vi två nätter. Detta för att Anders hade hittat ett intressant ställe som bara låg 20 minuter bort med bil.

Just utanför den lilla byn med det skojiga namnet Buendía (”Goddag”) fanns den här vandringsleden:

Ruta de las Caras, Ansiktsvägen.

Vi traskade iväg efter leden.

Fin utsikt, men det var väl ansikten vi skulle se?

Se där! Där fanns ju ett ansikte, eller två om man räknar med Stalkerns också.

Det fanns många fejjor uthuggna i berget…

… och några var ganska stora.

Det var inte bara ansikten utan även del andra grejer. Vissa verkar inte kunna låta bli att peta på allt…

Att peta näsan är inte fint, särskilt om man petar i andras näsor.

Vad hade Anders fått syn på där då? Stora näsborrar uppe på toppen, eller?

Klart det måste undersökas! Där hade han nästan kommit fram till petavstånd.

Men så snopet! Det var inte näsborrar…

… det var ögonhålorna på en dödskalle. Anders kanske petar i näsor, men inte i ögon, där går gränsen.

Efter en rundtur bland diverse skallar och andra grejer började vi komma tillbaks mot bilen igen. En trevlig led som dock var lite oklart snitslad på ett par ställen.

Det var väldigt vackra omgivningar också.

Vi åkte därifrån på den onödigt smala väg som går mellan Buendía och Ruta de las Caras. Konstigt att vattnet stannar i reservoaren när det lutar så mycket?

Anders sa att han hade sett ut ett par ställen till som vi kunde besöka och som låg just utanför Sacedón.

1: En annan reservoar där man kunde stå och fota ute på en kant. Ama var inte förvånad.

2: En liten borg. Ama var inte förvånad, men förvånade sig själv med att våga vägra gå ned dit.

Det blev en riktigt härlig utflyktsdag och när vi kom tillbaks till hotellet i Sacedón fanns det bara en sak för Ama att göra:

Att med ett smidigt språng och med ett leende på läpparna kasta sig i hotellets pool. Jodå. Som synes var det en riktigt härlig upplevelse även det.

Dagen efter styrde vi kosan mot Alcázar de San Juan.

Gomorron!


San Antonio

17 september 2020

Andra och sista kvällen i Ayora sa Ama farväl till sina nyfunna vänner i parken.

Morgonen efter gav oss av mot vårt andra stopp på förra veckans minitripp. San Antonio, nummer 2 på kartan HÄR.

Väl framme så checkade vi in på hotellet. Rummet var enkelt men funktionellt.

Det bästa med att bo på många olika ställen är att man får så många braiga inredningstips. Ni kanske minns att spolmojängen på vår toastol hade gått sönder och därmed saknade lock? HÄR finns en bild som visar hur den såg ut.

På hotellet i San Antonio hittade Ama den perfekta lösningen på det saknade locket:

Taadaaa! Både snyggt och praktiskt. Det är väl bara att borra hål i botten på skåpet och sätta in nåt snöre som man kan dra i för att spola? Vi har ju till och med en möbelaffär i bottenvåningen i huset, där kan Ama säkert hitta ett passande skåp.

Vi bodde på Casa Anita som just den dagen hade utsikt över en marknad som man kan skymta bakom skylten. Lustigt nog så hade Anita namnsdag samma dag så vi gratulerade hotellet så mycket.

Åt ett annat håll såg vi en himla massa grönska.

Under den grönskan låg hotellets restaurang där vi åt en smarrig lunch…

… och fick ännu en chans att palla vindruvor.

Vi gick ut och kollade på den yttepyttelilla stan. Marknaden var inte stor den heller.

Undrar just om vattnet i den där källan var drickbart? Såg ingen skylt att man inte borde dricka det, men vi lät bli ändå. Snyggt kakel bakom den i alla fall.

Undrar om det där var Blåkulla? Häxan, kvasten och katten var rätt och blått var det. Fast kanske en anings fel tid på året.

Anders hittade en annan högt uppflugen katt som han ville peta på nosen. Katten kråmade sig och ville gärna bli nospetad, men det var galler för fönstret så det blev inget petande.

Ama gillade inställningen dom hade där – ”Allt kommer att bli bra”. Det är väl vad vi alla hoppas på nu.

Ooops! Där var det nära. Att fota och skåla samtidigt är inte alltid så lätt. Ama kan lugna oroliga läsare med att inte en droppe gick till spillo. Att det varit sådär nära en katastrof såg inte Ama förrän hon hade framkallat bilden.

Anders hade ju parkerat bilen på spanskt vis med två däck på trottoaren (bildbevis finns HÄR). Att det var en sån där parkeringsförbudsskylt på gatan funderade vi lite över. Fast vi kom fram till att den inte gällde, det var ju inte vår första semester, det var den sjätte minisemestern sen karantänen upphörde. Bilen stod kvar morgonen efter och vi hade inte fått någon böter så vi tänkte förmodligen helt rätt. Glada i hågen körde vi vidare mot nästa mål – Sacedón.

Gomorron!

PS: Det där med Amas nya inredningsidé till toaletten tog skruv. Igår blev vår toastol försedd med både sitt vanliga lock och en fungerande spolning igen. Anders var nämligen inte särskilt förtjust i tanken på ett skåp som lock.

Det var väldigt lätt åtgärdat:

Har man bara dom rätta grejerna och hjälpmedlen så… Lite drygt tre veckors specialspolning är nu över. Rätt skönt faktiskt, även om Ama kan känna viss saknad över det där skåpet som hon aldrig hann köpa.


Ayora – Ruta del Agua

16 september 2020

I förra inlägget hittade vi verkligheten när vi gick på en utstakad vandringsled.

Vi hade dessutom fått en karta av en mycket vänlig kille på turistinformationen. Ama råkade i ett svagt ögonblick fråga honom om borgen och han sa att den var stängd för renovering men skulle nog öppna om ett par veckor. Killen såg mycket förvånad ut när Ama höjde armarna i luften och utbrast ”YEESSS!!!”. Borgen låg nämligen väldigt högt upp.

Efter att ha beundrat ett vackert konstverk så började vi traska.

Leden var roligt utmärkt, bland annat med såna där pilar och vattendroppssymboler.

Här syns markeringen i gatan längst ned i bild. På vissa av ställena fanns det extra information på stora skyltar, det här var det kommunala tvätthuset. Vi trodde att det var en gammal byggnad från forna tider, men det fanns skyltar där inne som sa att man kunde hämta nycklar hos polisen om man ville använda det. Det ville inte vi.

En del spanska konstruktioner blir man lite konfunderad över, varför satt dörren så högt upp? Solen sken, men vädret såg ändå en anings hotfullt ut.

Ama knatade glatt uppför vägen som var väldigt lättgådd trots att det lutade uppför.

Hon parkerade vid parkeringsförbudet och drack vatten.

Vi vandrade vidare i solsken, upp mot regnmolnen.

Det dök upp ett oväntat vägarbete som dammade nåt oerhört. Som tur var svängde den snitslade banan bort från vägen just där.

Då blev det helt plötsligt inte lika lättgått.

Uppe på en utsiktsplats kände sig Ama otroligt lurad. Hon hade sluppit borgen, men nu var hon ännu högre upp än vad den var. Snopet! Men utsikten var fin, det måste erkännas.

Sen blev det ännu snårigare att gå. Men vi var på rätt väg, det visade pilen som var målad på stenen.

Anders: Här kan man balansera över…

Ama: NEEEJJJ!!!

Anders: Här ska man gå rakt fram, det visar pilen…

Ama: NEEEJJJ!!!

Anders: Men här då?

Ama: Helt okej.

En stund senare kom vi fram till bänken i förra inlägget och efter det gick vi fel. Ama vill gärna skylla på dålig skyltning, men sanningen är den att stigen blev smal med ett stup på ena sidan (överdrivet påstår Anders) så någon vägrade.

Vi tog en väg, en som var värd namnet ”väg” ned mot byn istället.

Det var inte alls så dumt för då såg vi skojiga träd och kunde palla både granatäpplen, oliver och vindruvor.

Efter ungefär 1,5 timme och 10.685 Ama-steg kom vi tillbaks till ursprungsplatsen som leden utgått från. Inte en enda droppe regn hade vi fått på oss och det var jätteskönt att gå i det molniga vädret. Hade inte alls varit lika bra med klarblå himmel, det fanns liksom ingen direkt skugga på rundturen.

Sen missade vi inte vattenfallet heller, det körde vi till dan efter när vi skulle åka vidare. Slutet gott, allting gott.

Gomorron!

PS: Ama hade tydligen både parkerat där det var parkeringsförbud och gått mot enkelriktat. Aj, aj, aj…


Ayora – att finna verkligheten

15 september 2020

Första stoppet på vår minitripp förra veckan var i Ayora, nummer 1 på kartan HÄR.

Eftersom vi stannade två nätter så hade vi god tid på oss att se oss omkring i omgivningarna och kommunen hade snitslat upp en vandringsled.

Ruta del Agua – Vattenvägen. Passade väl bra när regnet hängde i luften?

Mer om den promenaden nån annan gång, nu vill bara Ama visa att vi fann verkligheten när vi gick den leden.

En muralmålning inne i själva stan.

Verkligheten utefter Ruta del Agua. Lugnt och fridfullt.

Men visst är det väl ändå typiskt?

Alltid är det nån mupp som ska komma och störa friden.

En muralmålning inne i själva stan.

Verkligheten utefter Ruta del Agua. Lugnt och fridfullt.

Men visst är det väl ändå typiskt?

Alltid är det nån mupp som ska komma och störa friden.

Men, men. Vi fick en skön promenad trots allt, och vi fann verkligheten. (Fast det kan tänkas att vi gick lite fel och fick ta hjälp av bilen till det sista stället…).

Gomorron!


Hemresan från minitripp nummer 6

14 september 2020

Vi startade morgonen med frukost på hotellet i Alcázar de San Juan. I bakgrunden ser man hur hon som serverade var på väg för att sprita bordet bredvid där det nyss suttit en annan gäst. Dom var väldigt noga med både avstånd och sprit. Vi hade dessutom blivit skjutna i pannan med en feberpistol när vi kom, ordning och reda.

Vi packade in i bilen som ännu en gång var parkerad nära och bra. I bakgrunden pekar pilen ut hotellet där vi bodde, inte alls så långt att släpa på grejerna. Eller på oss själva heller för den delen.

En liten bit utanför stan såg vi fyra väderkvarnar på en kulle.

Samma kvarnar hade vi sett på en tavla inne i frukostmatsalen på morgonen…

… och samma kvarnar hade vi åkt upp och studerat närmare en dryg månad tidigare när vi var på väg till Madridejos. Anders hade valt ungefär samma vinkel på bilden som konstnären. Tänk, då hade vi ingen aning om att vi tämligen snart skulle komma att bo en natt i Alcázar de San Juan som man kan skymta i bakgrunden nedanför kullen.

Vägen hem var inte så rolig, men det går ändå ganska snabbt när man har nåt att lyssna på. Tre dokumentärer hann vi med. Sen hittade vi en del tips vart vi skulle kunna åka nästa gång. Vad sägs om Socuéllamos och/eller Sotuélamos? Enkla namn att både komma ihåg och hålla isär, eller hur?

Vi stannade till på en ”mysig” rastplats och tog en bensträckare. Anders var väldigt nöjd över sin parkering, inte ett enda däck nuddade nån linje.

Just utanför Murcia varnade dom för en trafikolycka längre fram på motorvägen så vi körde ned till den inre, mindre vägen. Där fick vi uppleva spänningen om vi skulle klara av ”gröna vågen” i Siscar med sina fyra helt osynkroniserade rödljus. Och det blev nytt rekord! Vi blev tvungna att stanna redan vid det första och sen även vid två till. Endast ett var grönt… Så dåligt har det aldrig gått förut.

GPS-en i plattan valde ”stora rör”-vägen för att undvika trasslet i Orihuela. Det brukar inte Tomtom göra. Plattan vinner mer och mer mark medan Tomtom ligger tyst i ryggan och skäms.

Hemma i Torrevieja stannade vi till och handlade på Aldi. Anders tryckte av plattan och stoppade den i ryggan och där fick den ligga kvar när vi hade handlat klart. Från Aldi hittar vi hem alldeles utan hjälp.

Men döm om vår förvåning!

När vi kommit ut på vägen igen så…

Haha! Plattan fortsatte att vägleda oss från ryggan. Det grejar inte Tomtom.

Ja nu är vi som sagt var hemma igen, så här gick turen denna gång:

  1. Ayora – 2 nätter
  2. San Antonio – 1 natt
  3. Sacedón – 2 nätter
  4. Alcázar de San Juan – 1 natt

Det finns restbilder kvar, så resan i bloggen är inte över än.

Gomorron!


Skyltsöndag – bok

13 september 2020

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Bok.

Ama inleder med att visa hur svårlästa och svårbegripliga böcker kan vara och övergår sen till bilder från veckans resa.

Den här boken om guldruschen i Alaska lånade Anders hem till sin platta 2011. Förutom att det där med prickar över å, ä och ö sattes lite random genomgående i hela boken, så var det stavfel precis överallt. Ibland ganska svårtydda sådana.

Bibeln är en ganska svårbegriplig bok. När vi besökte Noaks Ark – byggd i skalenlig storlek – i USA 2016 (finns att läsa om HÄR) så tyckte vi det var underligt att gubben Noak hade med sig dinosaurier på arken. Dom dog väl ut långt innan människorna var uppfunna?

Det var faktiskt en dam bredvid Ama vid den där skylten som sa:

– Men åh! Så dinosaurierna fick följa med? Jag trodde att dom utrotades av själva floden…

Hon lät skrämmande allvarlig när hon sa det.

Bibeln har liten text och är svårläst. Men även om en bok har stor text…

… så kan den vara nog så svårläst ändå.

Nu lämnar vi arkivet och går över till veckans bildskörd.

Som vanligt hade vi bokat med bo(o)king. Farbrorn i receptionen på hotellet i Alcázar de San Juan trodde att jag fotade tavlan längst upp till höger. När Ama sa att det var booking-skyltarna hon fotade så skakade han lite lätt på huvudet och såg en anings konfunderad ut. Kanske hade det inte bott så många skyltfanatiska bloggare där innan?

I receptionen på hotellet i Ayora hängde det en braig bok (libro på spanska) med tips om restauranger och saker att göra. Himla bra!

Utanför vårt rum en trappa upp på samma hotell fanns det ett litet bibliotek med böcker och andra ”bra-att-ha”-grejer. Hmm… Apropå bibeln igen – undrar just om det där till höger kan vara Dödahavsrullarna?

Ute på stan fans det en bokhandel med en bok på skylten. Tack för den!

Inne i affären fanns det en himla massa böcker. Hmm… En bok, flera böcker. En bok, flera bokar (när det kommer till träd). Svenska är inte alls ett okomplicerat språk, fast ändå mycket lättare än andra språk som envisas med att vara på utrikiska.

När vi kom till Alcázar de San Juan i fredags insåg Ama att det snart var söndag… Ama kände att det helt klart fattades bilder till temat skyltar med böcker och började spana. Hon fick se ännu en bokhandel…

… som var inhyst i en vacker byggnad.

”Rödluvan och vargen” är en bok, men den storyn gör sig precis lika bra som ett vin.

Även Don Quijote är en bok, och den påminns man ständigt om när man åker runt i Castilla – La Mancha.

Ama blev jätteglad när hon hittade en staty av en man som satt och läste! Fast det visade sig att han satt och målade… Aja. Man kan inte lyckas jämt.

Sen hittade Ama en staty som hade en himla massa böcker runt ikring sig, fast då var hon mer intresserad av att klia katten bakom örat.

Till slut fick Ama tag på både Don Quijote och Sancho Panza. Dom försökte smita men Ama höll fast åsnan i svansen. Se där! Allt för bloggen, va?

Nu är vi hemma i Torrevieja igen. Tro om man måste städa? Dammråttorna har inte smitit på samma vis som han där på åsnan försökte göra.

Fast å andra sidan är söndagen en vilodag. Vissa delar av bibeln är faktiskt lättare att förstå och ta till sig än den om syndafloden.

Gomorron!


Varför ändra en vinnare?

12 september 2020

Så gårdagen inledde vi som vanligt med frukost, ett vinnande koncept. Den här gången på ett ställe mitt emot hotellet.

Som synes var vartannat bord avstängt, man fick inte sitta vid dom. Även varannan barstol var spärrad.

Vi fick frukost båda två, vilken tur vi hade! Den mycket trevlige mannen som serverade sken upp när han hörde att vi kom från Sverige och brast ut i en snabb svada med ord. Såvitt vi begrep hade han en son som hade jobbat på ABB i Västerås. Örebro kom också med i samtalet även om han inte uttalade det på precis samma sätt som vi är vana att höra det. Eller så pratade han om nåt annat.

Dom flesta andra på baren åt nybakade churros med choklad som den trevlige mannen fixade till, fast en farbror intog sin morgonkonjak istället. Vi åt rostat bröd och drack kaffe. Kändes bättre så där på morgonkvisten.

Medan Anders checkade ut stod Ama utanför och passade bagaget. Ooops! Såg ut som hon hade en Stalker precis bakom sig?

Sen packade vi i vanlig ordning in våra grejer i bilen som vi hade hittat en nära och bra parkering till. Dessutom utan att stå med ett endaste hjul på trottoaren – bra så!

Där åkte vi iväg.

Ama är inte helt förtjust i dom smala, dubbelriktade gatorna. Som tur var fick vi inget möte.

Det var svalt på morgonen – bara 14 grader i skuggan och det kändes lite höstlikt utefter vägarna.

Vi körde över en stor damm.

”Goddag-reservoaren”. Skojigt namn.

Den var rätt maffig, reservoaren, och vilket jätteblått vatten.

Anders ville gå in i tunneln, men Ama sa ”Aja, baja! Du ser väl att det är en skylt med ”infart förbjuden” där?”.

Så vi åkte vidare.

Man ser väldigt många vindkraftverk här i Spanien…

… och det dyker upp fler och fler solceller för att alstra energi. Måste ju vara perfekt här med tanke på hur ofta och mycket solen skiner.

Men man ska vara försiktig i solen också.

Se bara hur solrosorna ser ut efter att ha solat på tok för mycket.

Apropå det där med energi:

Det behöver bilen också. Den här gången glömde Anders inte att visa Carrefourkortet, så vi tankade både bilen och bonusen. Ama var väldigt nöjd.

Efter cirka två timmars bilfärd var vi så framme vid målet:

Alcázar de San Juan.

Här har vi nu bott en natt men idag är det dags att åka hem till Torrevieja igen. Tänk vad tiden går fort när man har roligt.

Gomorron!