Att sätta färg på tillvaron

Det kan ju pigga upp omgivningarna.

Det är precis vad dom håller på med nu nere vid Playa de los Locos här i stan.

Dom håller på att måla balustraden ned mot stranden i glada pastellfärger.

Lite annorlunda mot det klassiska vita som tämligen omgående blir gråbrunblaskigt på grund av saltet, sanden och vinden.

Strandbaren var på gång att öppna och den såg väldigt populär ut. Åtminstone den delen där dom hade hunnit sätta ut bord och stolar.

Ama ska passa på att visa lite mer från dom märkliga busshållplatserna vi har här i stan.

Det här ser verkligen ut som en busshållplats, men det är det inte. Jodå, skolbussar stannar där, men inte dom ordinarie lokalbussarna. Vi stod där och väntade en gång när ett par mer erfarna vänner gick förbi och berättade att där hade vi inget för att stå och vänta ifall vi inte var skolelever. Nejdå. Lokalbusshållplatsen låg ett par hundra meter längre fram. (Som kuriosa kan Ama berätta att precis mitt över gatan ligger en ”äkta” busshållplats ifall man ska åka åt andra hållet).

Här är den riktiga hållplatsen när man ska åka mot La Mata-hållet. Ser förvillande lik ut den förra…

Nu kanske ni tycker att vi borde ha fattat på grund av den där skolbuss-skylten på icke-hållplatsen?

Men i slutet på Locos ligger en kombinerad busshållplats för både skol- och lokalbussar. Hur är det tänkt att man ska veta detta? Nåja. Det är bara att lära sig den hårda vägen.

Okej. Tillbaks till färgsättningen.

Här pågick målningen av balustraden för fullt. Två vita stolpar verkade ha blivit bortglömda där bland dom rosa.

Men målaren var bara i full färd med att hämta mer färg.

Lite längre bort stod han som hade dragit nitlotten i arbetet – det trista förarbetet med att skrapa bort gammal färg.

Här ser vi både målaren och skraparen in action. Sen fanns det en hel del andra som inte tyckte att det var nödvändigt att jobba alls. Annat än på solbrännan då.

Jodå, dom har minsann en hel del att göra.

Speciellt med tanke på att balustraden är en dryg halvkilometer långt och det är tätt mellan pelarna.

Ama är glad att hon bara behöver titta, begrunda och konstatera att det är trevligt när det sätts färg på tillvaron.

Gomorron!

Många undringar blir det

Den allra vanligaste undringen vi har om dagarna är vart vi ska styra stegen på promenaderna.

Då brukar vi slå oss ned på en bänk vid vattnet och ha hårda förhandlingar med oss själva.

Igår undrade vi vad dom där kyrkklockorna gjorde nere på marken vid gamla kyrkan inne i stan.

Borde inte dom sitta uppe i kyrktornen?

Sen undrade vi ifall vi skulle ge oss på att laga bläckfisk hemma istället för att bara avnjuta den delikatessen ute på stan.

Vi satte oss ned på Indalo medan vi funderade klart…

… och gick därefter hem och lagade en smarrig grön ärtsoppa istället.

Ute på terrassen kom en annan undran fram på förekommen anledning: ”Undrar just hur nyfikna grannarna egentligen är?”

Väldigt nyfikna blev Amas slutsats.

Det skulle verkligen vara kul att ha en sån där drönare. Nej, nej, nej. Ama är inte nyfiken, hon är bara så otroligt teknikintresserad. Undrar om det inte är dags för ett besök på MediaMarkt snart igen? Det borde inte vara så svårt att få med sig Anders dit, han verkar alltid behöva nån sladd som ”kan vara bra att ha”.

Gomorron!

En synnerligen trevlig eftermiddag

Det blev det igår.

Vi började med att gå ned till Playa del Cura där Anders satte sig ned på en av dom nymålade bänkarna som tack och lov hade torkat.

Ama slog sig också ned och väntade…

… samtidigt som hon tittade ut över det vågade havet. Simultanförmåga på hög nivå minsann! Eller hög och hög… Det var snarare simultanförmåga vid havsnivån.

Efter bara en liten kort stund var vår väntan över.

Våra dejter – Göran och Lena – dök upp på precis rätt avtalad tid och plats.

Vi rundade udden på bortre delen av Cura och satte oss på Coffee & Tapa. Där beställde vi in dryck med tillhörande tapas. Skönt att sitta i halvskuggan.

När Göran avvek en stund (därtill var han nödd och tvungen) så såg vi till att han fick sin ”favorittapa” – gröna oliver.

Han såg väl inte direkt överlycklig ut när han kom tillbaks… Fast Lena var snäll och delade med sig av dom andra tapasen.

Vi satt där ett bra tag och avhandlade många viktiga grejer. Kan hända att vi till och med löste en del världsproblem? Värmen blev lite för övermäktig, men en av dom vänliga killarna i personalen såg till att vi fick helskugga istället för halvskugga.

När vi så småningom bröt upp var havet fortfarande vågat.

En stund senare när vi skildes åt fick vi till vår förvåning se en krokodil.

Johodå! Det är alldeles sant!

Kolla bara – visst är det en krokodil där uppe på himlen?

Okej. Ama kanske for med lite osanning, för krokodilen hade vi sett ett par dagar innan. Men det var i alla fall där i närheten av Tintero som vi skildes åt för denna gång.

Hoppas vi ses snart igen, för det var verkligen en synnerligen trevlig eftermiddag!

Gomorron!

Dubbelöl

Det belönades Anders med i slutet av förra inlägget, fast bara en i taget.

Uttrycket ”dubbelöl” myntades av honom själv redan 2005.

Det var då vi gjorde vår första gemensamma resa med skid- och båtgänget och den gången styrde vi kosan till Champoluc i Italien. Efter det följde 14 år i rad av skidresor till olika ställen i Alperna, Andorra och Sierra Nevada. Den sviten har tyvärr brutits nu.

Åter till den inledande skidresan.

I Champoluc fanns det många härliga, långa och fina backar som man kunde åka i, titta på, eller – som på den här bilden – låta bli att titta på.

Det fanns även ett stort offpist-område där det inte var fullt så enkelt att ta sig ned som i dom pistade nedfarterna.

Det allra värsta var den här liften. En gräslig historia.

Korgarna man skulle åka i gled förbi i lifthuset och man fick hoppa på dom i farten.

Det gungade betänkligt när man hade hoppat på…

… och det såg allt annat än tryggt ut.

Tro om Ama vågade åka in en sån där?

Nej, tror inte det va. Här var Ama på väg ned i en sittlift och det var nog så läskigt att hoppa på den med skidorna i famnen och sen sitta där och gruva sig hela vägen ned och undra över hur i hela friden man skulle komma av utan att trassla in sig i både skidor och stavar.

Vi tjejer övergav alltså våra män där uppe på toppen. Vi åkte ned med en något säkrare lift och placerade oss på ett betydligt behagligare ställe där vi ägnade oss åt väsentligheter. Fast det ser ut som vi skämdes lite och inte riktigt ville titta in i kameran.

Åter till killarna där ute i offpist-området:

Där var det inte lättåkt. Svårnavigerat också, hur skulle man hitta tillbaks till pisterna igen, eller till nån lift?

Det var betydligt brantare och puckligare än vad som framgår på bilderna. Ni skulle bara ha hört deras rövarhistorier när dom så småningom kom tillbaks från sitt äventyr till vår mötesplats.

Efter den nära-döden-upplevelsen myntade Anders sitt uttryck: Nu ska jag tamejtusan ha en dubbelöl!

Och det fick han. Den gången fick han till och med båda ölen på en gång. Han hade även ha kunnat komplettera med ett annat uttryck – ”Because I’m worth it!”. Fast det var ju redan taget av nån sminkreklam.

Jomen visst var det väl trevligt att se några vinterbilder nu när våren är på stark frammarsch och sommaren väntar runt hörnet?

Gomorron!

Att helga vilodagen…

… det är en viktig sak som Ama är riktigt bra på.

I lördags var det dock ingen vilodag.

Då tvättade vi alla fönster i lägenheten. Ett jobb som Ama skjutit upp länge, med alla sandregn som varit såg Ama det som ett väldans onödigt slöseri med energi eftersom det skulle komma att vara ogjort redan dagen efter. Fast igår morse kände hon sig väldigt nöjd med resultatet – vi kunde se ut igen. Toppen!

Ama beslöt sig genast för att njuta av resultatet och helga vilodagen.

Anders däremot…

… han inledde söndagen med att plocka ned gardinerna på kontoret och slänga dom i tvättmaskinen.

Sen plockade han fram målargrejsimojs på terrassen.

Färgen på grinden behövdes bättras på.

Framförallt var det i nederkanten som den hade tagit stryk av väder och vind.

Sen tutade det i tvättmaskinen…

… och Anders kilade upp på taket för att hänga dom nytvättade gardinerna på tork.

Ama stannade nere i lägenheten och likaså bra var väl det – ni ser väl hur totalt osorterat han hängde upp dom! Ja, med tanke på klädnypornas färg alltså.

När gardinerna hade torkat så hängde han dom på plats igen.

Jomen det blev väl bra!

Ama då, kanske ni undrar?

Ja, förutom att helga vilodagen så sysslade hon med att förkovra sig. Viktigt att hålla sig ajour med vad som händer i världen.

Ett måste var ju att hålla koll på vilka som skulle åka ut från Robinson och Let’s Dance denna veckan. Här var Ama snäll. Anders har inget som helst intresse av att titta på dom programmen och han fick vara där ute på terrassen helt ifred och måla på grinden.

Förresten, hur är det med er? Kollar ni på Robinson och/eller Let’s Dance? (Ama hann med båda, det är väldigt pillrigt och tar lång tid att förbättra färgen på grinden och hon ville ogärna störa Anders).

Men gjorde Ama inte ett minsta lilla handtag i hushållsarbetet igår?

Jodå.

Efter att Anders hade plockat ned gardinerna och stoppat in dom i maskinen så tryckte Ama igång själva tvätten.

Ett mycket ansvarsfullt och spännande projekt!

För man vet aldrig riktigt hur det kan gå. (Arkivbild från en tidigare tämligen skum tvätt).

Sen gjorde hon även sällskap med Anders på 100 Montaditos där han fick sin utlovade dubbelöl efter väl förrättat värv. Men han fick bara en öl i taget. Nån måtta får det faktiskt vara med belöningarna.

Gomorron!

Skyltsöndag – posta

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där temat för den kommande veckan är Posta.

Ama hade förberett ett inlägg till förrförra veckan då hon trodde att ordet var skicka, och tänkte då att ”skicka brev” kunde bli en röd tråd med skyltar och ord. I sista stund upptäckte hon att ordet den veckan var Sticka… Vilken ”tur” att Anders åkte in på akuten och blev stucken på lördagen och att ordet ”Posta” dök upp bara ett par veckor senare, så det löste sig ju ändå.

Nu blir det alltså ett inlägg som egentligen var menat till ett annat ord, men man är ju inte en sämre människa än att man kan ändra sig.

Det här postkontoret såg vi på Galápagos 1992, fast vi postade ingenting där.

Här stod Ama vid världens sydligaste postkontor på Eldslandet 2016. Ingenting blev postat där heller. Inte av oss i alla fall.

Dom två första postkontoren var kanske lite spartanska, men det finns dom som är ståtligare.

Som det här som vi såg i Buenos Aires 2016 till exempel. Undrar om portot är väldigt dyrt i Argentina eftersom dom har råd att hålla sig med såna där bautastora och tjusiga postkontor?

Här i Spanien kan man posta sina brev i gula lådor (eller möjligen gula cylindrar?). Fast den utanför Carrefour var avspärrad av nån anledning.

Vi brukar dock välja att gå till posten nere i stan när vi ska posta våra brev. Inte lika pampigt som det i Buenos Aires, men hittills har det funkat i alla fall, breven har kommit fram.

Det känns säkrare att posta breven på postkontoret och en annan fördel med att gå dit är att man kan stöta på kändisar som även dom ska skicka iväg nåt.

Som den gången då Ama såg fotbollsspelaren Iniesta och blev alldeles starstruck. Vågade tyvärr inte be om nån autograf vilket hon ångrar än idag. Får väl hänga mer nere på posten i stan så kanske chansen dyker upp igen.

Jamen då återstår det väl bara att posta det här inlägget och önska er alla en skön söndag!

Gomorron!

Ännu en liten utflykt

Det blev det i torsdags. Fast den här gången fick vi varken med nån fikapåse eller bilen.

Istället gick vi ned till en av Torreviejas ”hemliga” busshållplatser. Inte minsta lilla ledtråd finns om att det faktiskt är en busshållplats. Så är det på flera andra hållplatser också, man förväntas veta att bussarna faktiskt stannar där.

Efter en stunds väntan så kom den, bussen till La Mata. Vi brukar åka dit emellanåt för att promenera utefter den fina strandpromenaden. Nu var det dock över ett år sen vi var där senast och då promenerade vi hela vägen hemifrån och tillbaka.

Vi förnyade våra busskort i början av mars i år, nu skulle vi ta en premiärtur efter påfyllningen (som är gratis) och var lite spända över om dom skulle fungera.

Jodå. Dom funkade. Skönt – då slapp vi spendera hela 1,35 euro per person på bussturen. Ekonomipriset kommer allt närmare.

Vi hoppade som vanligt av vid Cabo Cervera. En vacker vy över kusten, men oj vilken sned flaggstång som stod där.

Anders skulle givetvis stå längst ut på kanten och fota.

Det där såg ju inte helt fel ut…

… men vi vandrade vidare. På den här delen av promenadvägen hade dom äntligen blivit klara. Det har pågått ombyggnationer och reparationer under en längre tid.

Det är ett trivsamt promenadstråk bland sanddynerna.

Fina blommor som blommar väldigt vackert såhär på våren.

Även nästa del av gångvägen var helt färdigrenoverad nu. Ingen större trängsel, vare sig på vägen eller på stranden.

På Alba stannade vi och tog en välbehövlig vätskepaus.

Killen som satt på bassängkanten på Alma hade nog solat lite för mycket.

Till slut kom vi fram till målet:

En mycket prisvärd favorit-asiat, det var därför fikapåsen inte fått följa med. Prisvärd som sagt, Anders meny kostade 5,50 och Amas 6,95. För en totalsumma på 12,45 fick vi varsin trerättersmeny inklusive en halv flaska vin per person. Det priset kan man inte klaga på och det var dessutom väldans gott.

Mätta och belåtna tog vi bussen hem igen. Den här busshållplatsen är väldigt väl utmärkt med en busskur och allt. Det framgår inte så tydligt på bilden eftersom kuren befinner sig bakom fotografens rygg.

En mycket härlig liten utflykt – nu får det inte dröja lika länge tills nästa gång vi tar oss till La Mata oavsett om det blir till fots eller med buss.

Ha en fin start på den nya månaden!

Gomorron!

Vädrets makter…

… kan verkligen ställa till det.

Såvitt vi kan minnas så har den här våren har varit den ostadigaste sen vi kom ned hit till Spanien på heltid 2006. Fast det ska erkännas att ibland är minnet inte riktigt pålitligt nuförtiden.

Det har i alla fall kommit många regn och regnskurar nu under april och tyvärr har många av dom haft med sig sand ned på marken.

Det märks inte minst på bilarna.

Även solen kan ställa till det:

Lacken på bilarna tar ordentligt med stryk när dom står i solgasset ute på gatorna. Vi är väldigt glada att vi har garage, både för regnen och solens skull.

Vinden är inte heller nådig…

… här hade en stoppskylt blåst ikull. Fast det där kanske berodde på kombinationen i Teddans härliga låt, ♫ ♫♪♪ Sol, vind och vatten ♫ ♫♪♪. Eventuellt med tillägget ”salt” också.

Nere vid havet är det inte bara stränderna som tar stryk.

Även bänkar och annat påverkas av vädret och slits rätt snabbt så det ser trist ut.

Stränderna lagar dom tämligen omgående när regn och vågor sabbat dom, men även bänkar och andra grejer fixas till med jämna mellanrum.

Ni kanske minns den här bilden där Anders var ute och provgick sina nya stödstrumpor. La ni märke till mannen under bänken då? Han var i full färd med reparationsarbeten.

Snacka om att bänkarna efter uppfräschningen ser betydligt trevligare ut och är mer inbjudande att slå sig ned på.

Ja, vädrets makter kan verkligen ställa till det, men med en gedigen arbetsinsats kan man ställa allt till rätta igen. Så länge det nu varar…

Gomorron!

Dagen efter…

Ja, dagen efter vaccinationen alltså, då var Ama lite matt. Så vi skippade promenaden och tog istället bilen och åkte hit:

Till Zenia Boulevard.

Där började vi med att besöka återvinningen av grejer som inte platsar i vår närmsta återvinningsstation. Här kastade Anders några fjärrkontroller vars manicker dom styrde inte längre finns kvar. Det såg ut som man skulle kasta förbrukade trollerispön i den gula lådan, men Ama antog att den nog snarare var menad för lysrör.

Det är verkligen ingen trängsel på shoppingcentret nuförtiden. Undrar just hur det går för affärerna?

Om Ama var lite matt redan innan, så tilltog mattheten rejält här:

Finns det nåt tråkigare och mer utmattande än klädaffärer? Nåja, vi lyckades i alla fall köpa en t-tröja till Ama och två till Anders innan vi lättade lämnade C&A och gick över till Alcampo.

Anders var sugen på att köpa en vattenpistol för att jaga bort duvor, fast helst skulle han vilja ha nåt effektivare vapen. Deras ho-ho-hooo-ande promenerar verkligen på våra nerver!

Vi passade på att hamstra te igen, det brukar vi alltid göra på Alcampo där dom har den rätta sorten till ett bra pris.

Sen blev det ett bakslag.

På Alcampo brukar vi göra oss av med dom trista brunpengarna när vi betalar i automatkassorna. Den här gången hade vi inte så många, men likaså bra att bli av med dom. Vi hystade i mynten i myntinkastet och betalade sen med en 50-lapp. Anders var ute efter att få sedlar i mindre valörer som växel, vill man slippa växel kan man betala restbeloppet med kort efter att man har matat apparaten med brunpengarna.

Maskinen räknade och sen lät den typ tvi-tvi-tvi-tvi-tviii…

… när den spottade ut myntväxeln. Fyra små en-petare… Varför inte två stycken tvåor? Vi är övertygade om att den där apparaten vill hämnas när den gör på det där viset. Så där många encentare stoppade vi nog inte ens in i manicken från början. Amas matthet tilltog ytterligare ett snäpp.

Nåja. Shoppingturen slutade i alla fall mycket bra:

Ett stopp på Matboden på hemvägen gjorde att vi nu har fyllt på löjromsförrådet i frysen. Weehooo!

Igår var Ama pigg igen. Förmodligen berodde det på den kur med glassätande som hon hade ägnat sig åt. Den rekommenderas varmt, fast inte så varmt så att glassen smälter.

Gomorron!

Vaccinera mera!

Sent på måndagseftermiddagen åkte vi iväg utefter Valencianas.

Målet var detta – ”Russindiskot” – som nu är nåt sorts kulturcentrum som inte verkar användas så mycket. Förutom nu i dessa tider då det pågår massvaccinationer i dom lokalerna. Bra att dom hittar alternativa platser för detta så att inte dom vanliga sjukvårdsinrättningarna belastas så mycket.

Det var i samma lokaler som Anders fick sitt första stick 13 dagar tidigare.

Här var Ama redo att gå in med dom nödvändiga grejerna för att bli stucken: Sms-et med kallelsen, SIP-kortet (det spanska sjukförsäkringskortet) och en legitimation. Ama hade med sig passet för att bevisa att hon faktiskt var hon.

Väl inne i lokalerna kunde man inte undgå att se att vi befann oss i Torrevieja.

Ooops! Övertramp…

Det var mer folk än då när Anders fick sin första dos, men det gick ändå snabbt att komma fram. Åtta olika ”inskrivningsluckor” fanns det och minst lika många vaccinationsstationer.

Här hade den vänliga och trevliga sköterskan precis gett Ama sprutan. Sticket kändes inte alls, men dom börjar tydligen dra ned på utgifterna för Ama fick inte ens ett plåster – det hade Anders fått. Nåja, det var ingen större blodsutgjutelse så det behövdes ingen omläggning av det hela. I ärlighetens namn så syntes det knappt var sticket hade gjorts.

Sen var det 15 minuters vila innan man fick lämna lokalen. Dom vill väl se att ingen drabbas av några akuta grejer som allergiska reaktioner eller annat. Ama placerade sig nära utgången så hon snabbt skulle kunna fly fältet när det hade gått en kvart.

Vad roar man sig med under väntetiden kan tro?

Tja… Man kan ju alltid fota beviset på att man fått första sticket. Ama fick papperet av killen i inskrivningen som dessutom sa att dom skulle skicka ett sms i juli för att kalla till vaccin nummer 2.

Sen kan man ju alltid roa sig med att ta selfiesar också. Ama funderar på att skaffa sig såna där tjusiga bladdekorationer för att pigga upp frisyren.

Efter att ha suttit av tiden – tänk att en kvart kan vara så lååång ibland! – kom en glad och nöjd Ama ut genom dörrarna. Tiden hon hade för vaccinationen var 18:22 och bilden är tagen 18:19. Jodå, nog har dom fått snurr på hanteringen av vaccinationerna alltid, dom är både snabba och effektiva.

Vi avslutade besöket med att köra ut genom ingången, mot körriktningen. Rätt modigt med tanke på polisbilen som stod där till vänster. Men man måste få vara lite wild & crazy ibland.

Vi mår fortfarande bra båda två även om Ama var lite matt igår – dagen efter första sticket. Det kan vara så att hon möjligen kände efter en aning för mycket.

Gomorron!