Skyltsöndag – klämma

18 oktober 2020

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Klämma.

Denna vecka blandar Ama hejvilt med gamla bilder och färskare varianter från veckan som gått.

Minns ni hur det var förr i tiden? Då när man kunde klämma ihop sig hur som helst och nästan var som helst. Som här i Bryant Park i New York.

Eller som här i lokaltrafiken i Melbourne. Fast att klämma ihop sig på just det där viset är egentligen inget som Ama saknar.

Om man inte är så stor så kan man klämma ihop sig och åka ”två för en” på skojiga grejer.

Man kan också klämma på varandra uppe på ett berg utanför Andorra la Vella.

Hur mycket information kan man klämma in på en parkeringsförbudsskylt? Ja, onekligen en hel del. På den här skylten kan man ana att dom i Cieza älskar processioner, precis som dom i övriga Spanien.

I Barcelona såg vi hur kaptenen på det där stora kryssningsfartyget fickparkerade. Hur tusan klarar man av att klämma in ett sånt stort skepp i en parkeringsficka? Ama kunde knappt fickparkera med en liten personbil på den tiden hon faktiskt körde bil.

I Calpe nu i veckan så bodde vi på ett fräscht och fint hotell, men rummet var verkligen inte stort. Kolla bara värdeskåpet… Hur Ama än vände och vred på sin laptop så lyckades hon inte klämma in den där. Nåja. Vi gömde den som vanligt på en säker plats där ingen tjuv nånsin skulle komma på tanken att leta.

Här kan man klämma sig rejält. Ama tycker att dom kunde ha haft sensorer på grinden istället för en skylt, men eftersom det var i Key West så hade dom kanske både och? Hängslen och livrem typ. Skadestånden i USA är inte att leka med.

När vi kom hem från vår lilla minitripp i veckan gick vi till Bar Carlos där Anders klämde en bira. Lite mat fick vi i oss också.

Med hjälp av dom där musikaliska skedarna kan man säkert klämma fram ett skedsolo. Dragspelet kunde lika gärna ha haft namnet klämspel eftersom man både måste dra ut och klämma ihop det för att det ska bli nåt av det hela.

Dom här köksredskapen var väl klämmiga?

Detta är en present som Ama fick på en kryssning när hon var på en smyckesvisning. Tur att hon inte köpte nåt där för kvalitén såg inte ut att vara den bästa. Fast det går kanske att sätta dit stenen igen och klämma ihop hållaren bättre? (Att Ama ens gick på den där visningen berodde på att hon var ute efter gratisskumpan som dom bjöd på).

Har man en spaljé kan man klämma fast blomspröt mellan den och väggen. Det har dom gjort här på den nya blomsteraffären som hade poppat upp hemma på gatan i stan där vi bor.

Hemma har vi också klämmor för att hålla reda på viktiga saker. Just nu har vi inga jätteviktiga saker att hålla reda på så Ama såg till att klämma fast några mindre viktigheter i stället istället.

För att klämma fast tvätten på strecket behöver man såna här klämmor…

… eller så målar man helt enkelt upp tvätten och klämmorna på väggen, som här i Calpe i veckan.

Hmm… Nu fick Ama en påminnelse om att hon borde tvätta. Fast å andra sidan ska man ju helga vilodagen, så det blir nog det senare som hamnar på dagens att-göra-lista.

Gomorron!


Ännu mer promenerande i Albir

17 oktober 2020

Efter att ha gått en promenad i naturparken just utanför Albir åkte vi hem till stan igen.

Ibland överfaller växtligheten, i alla fall om man är lite längre. Ama klarade sig utan att ducka.

Vi gick ned till strandpromenaden där vi ankrade…

… på en väldigt trevlig restaurang som bland annat serverade indisk mat.

Supergott! Ama tog en förrätt och Anders en varmrätt och sen delade vi på allt. Blev mer än nog även denna gång.

För att skaka ned maten och kanske bränna en eller annan kalori så tog vi ännu en promenad. Denna gång utefter den fina strandpromenaden.

Längst ut på toppen av udden kan man skymta vårt mål i förra inlägget.

Syns lite dåligt, så Ama zoomar igen:

Det vita på toppen längst till vänster är fyren i Albir.

Badvakterna i Albir var fortfarande in action (även om det kanske inte ser ut så på bilden). Gul flagg = var försiktig när du badar. I Torrevieja har badvakterna övergivit stränderna, så var och en får klara sig själv och försöka lita till sitt sunda förnuft.

Vi gick vidare. Den gula fågeln såg vi lite här och där. Ama är halvduktig på fåglar men har ingen aning om vad det kan vara för art. Möjligen en street-art?

Den färgglada lekplatsen på stranden var en fröjd för ögat.

När man går så mycket så är det viktigt att hålla vätskebalansen under kontroll så vi stannade vid ett vattenhål. En läcker fortmoppe stod precis utanför och vi hade ett celebert sällskap. Ni ser kanske inte dekalen längst fram på moppen?

På sällskapet vid bordet intill syntes det tydligare.

Vi gick långt.

Jättelångt!

Ama klampade in i grannstaden, Altea.

Men hon nöjde sig inte med det!

Nejdå.

Hon kom ända fram till New York! Ja, ni ser väl frihetsgudinnan där till vänster? Jösses vilken promenad det blev. 16.200 steg och drygt 11 kilometer. Fast Ama var ändå lite besviken, hon trodde det var längre än så till New York.

Dagen efter åkte vi bort till staden nedanför klippan längst bort vid horisonten, Calpe.

Gomorron!


A walk in the park

16 oktober 2020

Vi tog en liten mini-minitripp i veckan och den såg ut såhär:

  1. Albir – två nätter (inklusive Amas nollningsdag).
  2. Calpe – en natt.

Dagen efter Amas riktiga födelsedag åkte vi för att ta en walk in the park i utkanten av Albir. Tog väl en sisådär fem minuter med bilen för att komma dit. Ama var kartläsare med hjälp av mobilen och takterna som kartläsare sitter i fortfarande så vi kom fram ordentligt…

… till ”naturparken de la serra gelada”.

Vi gick iväg utefter den fint preparerade vägen och gick ut på en markerad utsiktsplats:

Tyvärr gjorde buskaget att vi inte såg så värst mycket. Bra valt ställe för en utsiktsplats kan man tycka.

Som tur var så fanns det andra platser efter leden med betydligt bättre utsikter:

Man såg hela den vackra kuststräckan med Albir längst till vänster, Altea i mitten och Calpe med sin vackra klippa längst till höger.

Ama zoomar:

Gamla stan uppe i Altea på höjden…

… och Calpe nedanför den fascinerande klippan. Helt fantastiska vyer!

Vi gick där helt för oss själva och bara njöt av tillvaron, vyerna och det underbara vädret.

Eller så kanske det var ”några” andra där? Vi var överraskade över hur många människor som var ute och traskade, men å andra sidan var det den 12:e oktober så många var lediga på Spaniens nationaldag.

Visst blev vi lite starstruck när vi mötte en superhjälte!

Vi blev förvånade när det kom cyklister. Anders hade sett en förbudsskylt mot cykling vid starten av leden.

Ama blev extra glad när dom hade gjort en tunnel så man slapp runda berget. Gissa vilken väg Ama tog? Äsch, den frågan var för enkel så det blir inga poäng ifall ni gissar rätt.

Där uppe på toppen sticker det upp en grej som var vårt (och ledens) mål.

Och här var vi framme vid den. Fyren.

Där uppe hittade vi en skylt som var väldigt tvetydig. Man får inte cykla, men parkera cyklarna här?

Såhär hade vi gått. Från den gröna plutten till den blåa. En jättefin promenad på cirka 2,5 kilometer.

Sen var det bara att gå tillbaks igen. Man kan se gångvägen utefter bergskanten.

Sen fick vi en liten förklaring när Ama kollade cykelförbudsskylten när vi kom tillbaks till ”start” igen:

Man får cykla, men inte fort och dessutom ska cyklisterna ge fotgängare prioritet. Såna skyltar borde finnas lite överallt.

Gomorron!


Borta bra…

15 oktober 2020

… men hemma är inte så tokigt det heller.

Igår morse lämnade vi Calpe.

Anders lämnade även Ama, men bara högst tillfälligt. Den sista gratisparkeringen låg nämligen en bit bort och nu på hemvägen var det rätt mycket uppför för att komma dit. Ama var inte alls särskilt ledsen över att bli lämnad som väskvakt precis bredvid hotellet. Man kan se Anders på bilden, det är han som har en skylt i huvudet och för extra tydlighet har Ama även gett honom en pil i rumpan.

Gratisparkeringar markeras med vita linjer. Närmare hotellet blev dom först gröna (boendeparkeringar?) och därefter blåa (betalparkeringar).

Anders sa att det förmodligen skulle ta 10 minuter innan han var tillbaks med bilen. Den ovanstående bilden är tagen 09:09 på morgonen (en halvfrän tid)

… och den här är tagen 09:19. Anders är väldigt duktig på tidsuppskattningar. (Gula linjer indikerar parkeringsförbud, men vi skulle bara lassa in i bilen och då är det okej).

Vi åkte ut från Calpe, i bakgrunden syns favoritklippan. Ama ber redan nu om ursäkt för dåliga bilder. Motljus i kombination med halvtaskigt väder är inte dom bästa förutsättningarna när man fotar i vanliga fall och från bilen blir det nästintill hopplöst även om rutorna är rena.

Ännu en av Spaniens intressant dekorerade rondeller. Ama har ringat in Spaniens nationaldjur som dom givit en framstående plats i rondellen – kängurun. Jodå, bara så att…. Undrar egentligen vad kängurun gör där?

Vi passerade ännu en gång bebyggelsen som klättrade uppefter bergen vid dom kringelikrokiga vägarna.

Fick även tunnelseende emellanåt.

Visst är det jobbigt med såna som envisas med att ligga preciiis i häcken på en? Speciellt när man kör på vägar där det inte finns den minsta lillaste chans att köra om…

För att undkomma rövslickaren så körde vi in på ett ställe som vi undrat mycket över:

Vad tusan är det där för en byggnad och vad gör den där? Nej, vi fick inget svar på det men åtminstone slapp vi ha den där bilen i hasorna. I och för sig svängde även han in där, men när vi åkte igen så var han borta.

Här blev det intressant. Halva cykelgänget kom ut från påfarten och andra halvan kom rakt framifrån och sen sammanstrålade dom med nån sorts kugghjulsvariant. Undrar om det var meningen att ses där eller om det bara var en tillfällighet? (Många frågor utan svar i detta inlägg, Ama ber än en gång om ursäkt).

Vid Alicantes flygplats pågår stora vägarbeten. Den där bron är till exempel helt ny och inte ”påkopplad” ännu.

Snöhögarna utanför Santa Pola var väldigt stora trots att det var varmt ute.

Till slut kom vi hem till vårt kära Torrevieja och som Ama alltid brukar säga: Borta bra, men hemma är inte så tokigt det heller.

Ja, vi är hemma igen men det lär komma mer från både Albir och Calpe.

Gomorron!


En riktig skräckupplevelse fast med en bra upplösning

14 oktober 2020

Dagen efter Amas sextioårsfirande i Albir var vi lite matta och stannade hemma på kvällen. Det tar på krafterna att fylla år, speciellt när man nollar med en sexa framför.

Internetet var inte så jättebra överallt i lägenheten, men Anders har alltid med sig bra-att-ha-prylar. Han hittade den bästa platsen för manicken (en trådlös router) och när han hade laddplattan (en powerbank) med också så behövdes det inte finnas nåt eluttag i närheten heller.

Sen kom skräckupplevelsen.

Runt klockan 22 när vi som bäst satt och tittade på nån dokumentär på svtplay så rasslade det till i ytterdörren. Anders gick ut och kollade och då stod det en maskerad kille i hallen. Nu har ju alla mascarillas på hotell såhär i Coronatider, men det var verkligen ingen trevlig upplevelse. Vi hade låst dörren med nycklar från insidan. Hemma hos oss går det inte ens att få i en nyckel i låset ifall det sitter nån på insidan, hur tusan hade han kunnat ta sig in?

Killen sa ”sorry, sorry, sorry” en sisådär 100 gånger och pep iväg.

Otroligt obehagligt!

Anders gick till receptionen för att kolla och uppmärksamma dom på vad som hänt, men det fanns ingen där då på kvällen.

Vi placerade en stol innanför dörren för att höra ifall det kom in nån igen då när vi gått och lagt oss.

Morgonen efter gick vi till receptionen ännu en gång för att påtala vad som hade hänt.

Där mötte vi vår ”inbrottstjuv” som bad tusen gånger om ursäkt innan vi ens hade hunnit framföra vårt ärende och förklarade att vi inte hade varit korrekt inskrivna på hotellet så han visste inte att vi bodde i det rummet. Eftersom det lös i lägenheten gick han in för att släcka, elen är dyr i Spanien.

Det kändes som en lättnad att få en förklaring, men det hade varit bättre om han förklarat det när det hände. Misstag kan alla göra, men vi fick en ganska orolig natt. Fast han blev förmodligen lika rädd som vi när det inträffade.

Sen skulle vi äta frukost.

Såhär såg det ut dan innan. Rätt mycket att välja på och det var pekvarianten som gällde. Tjejerna serverade istället för att vi fick plocka åt oss själva.

Sen satt vi i den luftigt fina restaurangen och avnjöt vår frukost.

Men igår blev det inte riktigt så…

Eftersom vi inte var korrekt inskrivna på hotellet så var restaurangen stängd, ingen annan hade förbeställt frukost.

Som tur var så hade Consum precis intill hotellet öppet så vi slapp svälta ihjäl (liten risk för det så här i fyllårstider, men ändå!).

Sen checkade vi ut. Vi hade hittat en parkeringsplats hyfsat nära ingången så det gick fort och lätt.

Summan av kardemumman är att det var en otroligt otrevlig upplevelse, men ”inbrottstjuven” som faktiskt var helt oskyldig kompenserade oss med att betala tillbaks pengarna för en av dom två nätter vi bodde där. En riktigt bra kompensation och en fin gest från hotellets sida. Misstag kan som sagt var alla göra, och vi tyckte i slutänden väldigt synd om killen som i all välmening skrämde oss på det viset som han gjorde.

Vi åkte ut från Albir. Fina alléer som på så många håll i spanska städer.

Vi såg det där ”hålet” i berget som enligt sägnen en jätte ska ha klöst ut med sin nagel…

… för att sen kasta ut biten i havet. Den kom att bilda ön utanför Benidorm som Homer simmar bort ifrån på bilden här ovanför.

Vi passerade Altea.

Åkte förbi bebyggelse som klättrade uppför bergen.

Körde genom några tunnlar…

… och såg sen vårt mål.

Calpe. Eller Calp, som det heter på valencianska. Bilturen tog en sisådär drygt 30 minuter, en rätt lagom tripp.

Efter att Anders ännu en gång hade hittat den sista gratisparkeringen i närheten av hotellet och på så vis sparat ytterligare 14 euro så checkade vi in på hotellet.

Ama måste verkligen säga att ekonomipriset var riktigt orättvist i år. Ama borde ha fått det, undrar om det går att överklaga?

Idag åker vi hem igen. En del minitripper är mer mini än andra.

Gomorron!


Födelsedagsfirandet i Albir

13 oktober 2020

Det blev helt enligt Amas önskemål.

Först checkade vi in på det hotell som vi bodde på för två år sen.

Samma stuk på lägenheten med vardagsrum och kök…

… och sovrum. Likadan planlösning, men i en något annorlunda färgskala.

Vi inledde firandet med cava på balkongen och som ni kan se så hade Ama dagen till ära piffat till frisyren.

Vi hade tänkt att ta ett dopp i poolen innan maten också, men tyvärr hade den stängt för säsongen. Det var väl synd? Vi som hade badkläder med oss och allt.

Nästa plan var att gå en sväng på marknaden. Den här gången kom vi den rätta vägen och kunde gå in, men dom höll på att stänga ned för dagen. Det var väl synd? Vi – speciellt Anders – hade sett fram emot att shoppa där.

Så vi gick vidare till det av Ama utsedda målet för dagen. En superbra restaurang! Sen vi var där för två år sen så hade dom höjt priset med nästan en euro, men det fick väl gå för den här gången.

En himla massa små (och stora) rätter att välja mellan. Man skrev upp numren på rätterna på en lapp som servitörerna plockade upp och sen levererade till bordet (maten alltså, inte lappen). Ett suveränt sätt att servera en buffé, speciellt i dessa tider.

Det första gänget av våra valda rätter serverades.

Den nyblivna sextioåringen var glad och nöjd.

Vi beställde mer och som synes höll Anders precis på att skriva ned nästa beställning. Vinet var obegränsat det med och ingick i priset. Två flaskor hann vi med, men å andra sidan fyller man faktiskt bara 60 en gång i livet.

Till notan serverades godis och limoncello. Vi var hur nöjda som helst, men proppmätta. Så vi tog en promenad för att skaka ned allt och gick ned och vandrade utefter stranden.

Där fick vi se en konstig skuggfigur. Tänk att folk ska vara så barnsliga hela tiden!

Å andra sidan är det rätt bra att ha barnasinnet kvar trots att man har passerat sextioårsstrecket.

Sen såg Ama en jättesnygg häck!

Jodå, det finns till och med bildbevis:

Häpp! Ja, vad trodde ni då?

Vi har pysslat med mer saker här i Albir, men mer om det nån annan gång. Idag åker vi vidare igen.

Gomorron!


Sextioårsresan

12 oktober 2020

Ja, den började väl egentligen för sextio år sen, nån gång på sextiotalet.

Men i veckan började den här:

I biltvätten, redan i fredags. Det var så lite folk där så vi trodde den var stängd, men det var den inte. Skönt att kunna åka i den utan att känna att man var förföljd av nån som skulle åka på en.

Sen tankade vi bilen på det ställe där vi får… Ja, det vet ni väl vid det här laget.

Sen blev det söndag och Amas nollningsdag.

Fina Ami kom över på morgonen med en flaska vin och en väldigt lättskött blomma.

Ama kände sig väldigt enig med snigeln där i mitten. Lagom långsam, typ.

Ama hade också fått en massa fina grejer på posten. Kort och sen en hel hoper med härliga wettexar av svägerskan Anki. Samlingen av finwettexar växer!

Igår morse var det dags att packa bilen igen. Ama var noga med att hålla reda på bilgodiset.

Ama brukar gilla 11:11 bäst, men 11/10 kändes som en hyllning till hennes födelsedag! Datum skrivs olika i olika länder, tyvärr. Det är svårt att tyda bäst-före-datum ibland.

Det började regna på vägen hemifrån. Hur snällt var det av vädergudarna på en skala?

Men som vanligt ordnade det upp sig rätt snabbt.

Det verkade som dom har tänkt sig att bygga nån våning till på diamanthuset i Benidorm? Men vi susade förbi…

… och kom fram till vår mål: Albir.

Här fick Ama precis den sextiårsdag som hon ville ha,

Tack så jättemycket för alla fina grattishälsningar! Dom värmer ska ni veta. Puss och kram till er alla!

Gomorron!


Vilken nolla!

11 oktober 2020

Ja, vilken nolla Ama är.

Här var hon en riktig nolla. Ja, hon hade åtminstone inte fyllt ett år ännu. Förmodligen 1961.

Här hade hon nollat nästa gång. Ungdomsbilder på Ama finns det inte så många av i arkivet, det här lär ha varit 1973 när hon började sjuan och hade ett pågående 10-tal. Ser ni vem som är Ama?

Ama, månaden efter att hon hade fyllt 20. Lägg märke till den klassiska skivbacken, den moderna grammofonen och att Megasen har en liten klisterlapp på huvudet.

Ama fyllde 30. Redan på den tiden hade hon lärt sig skylta. Vi befann oss på Cozumel utanför Playa del Carmen i Mexiko den 11/10 1990.

40-årsdagen på Mauritius 2000. Ama minns att fröken på lågstadiet pratade om år 2000. Ama räknade då snabbt (nåja) ut att hon skulle hon vara 40 år vid det laget och det var så fruktansvärt låååångt bort! Men sen helt plötsligt var dagen där.

Asken som Ama höll i var den present hon fick. Gissa om hon blev överraskad när den var TOM! Själva presenten var att hon fick välja vilket smycke hon ville och då fick ju Anders skylla sig själv. Det Ama valde efter hemkomsten var den tjockare av dom två guldkedjor som hon alltid bär utom när hon reser på ”konstiga” ställen. (Det kunde faktiskt ha blivit en smuggelhistoria ifall Anders hade köpt den innan).

Femtioårsdagen firade Ama i San José, Costa Rica. Där firade dom Ama också som synes på skylten, men dom hade tagit i lite i överkant. Ama visade att det var FEMtio som gällde, men hon såg faktiskt ut att vara förberedd inför nästa decennium med tummen där.

Och nu är den här. Dagen S.

Sextioårsdagen alltså. En pinfärsk bild från idag när Ama nollar ännu en gång. Vad hände? Huuur kan tiden ha gått så fort?

Nåja. Det är bara att gilla läget och gå vidare i livet. Eller varför inte åka vidare? Bekvämare så ifall man ska lämna stan och se sig omkring igen.

Gomorron!

PS: Eftersom det är en ganska speciell dag idag så uteblir Amas vanliga kombi med Skyltsöndag med BP och Sannas Weekly Photochallenge. Men som ni kanske märkt så finns det flera skyltar i inlägget och på fyrtioårsdagen fick Ama en tom ask. Ask råkar vara veckans ord. På sista bilden är det faktiskt en kombi också, men det kanske anses som fusk när skylten med asken är hemmagjord.


Hänt i veckan

10 oktober 2020

Även fast vi kom hem förra fredagen så tog minitripp nummer 7 slut i bloggen först igår.

Det har hänt en hel del här i Torrevieja också under veckan som gått, i det här inlägget kommer en (hyfsat) snabb resumé.

Lördagen den 3/10:

Vi var hem till Ole och Jane och inspekterade deras jättefina lägenhet som dom precis har fått tillträde till.

Från deras terrass har dom en fin utsikt över ”Myrparken” och man ser även den restaurangen vi gick till sen, ”Spanska Shangri La”.

Söndagen den 4/10:

Vi gick till 100 Montaditos (readag, ni vet) tillsammans med Dan, Ami, Carita, Patrik och Micke. Dan såg ut att vara den som var hungrigast.

Det börjar vara svalare nu, så vi bytte i sängarna från våra tunna, spanska enkellakan till tomma påslakan från IKEA. Täckena får vänta ännu ett tag.

Men att det blir svalare är inte bara en nackdel:

Ama fick premiärköra sina lavalampor för säsongen. Oooo… Så fina dom är! Dom alstrar på tok för mycket värme för att få vara igång under den varmaste tiden.

Måndagen den 5/10:

Då åkte vi ut till Los Balcones och mötte upp med petancagänget.

Här hade tjejgänget (Lotta, Nikki, Ami, Ama och Carita) håvat in 10 poäng i en och samma omgång och tog ledningen i första set med 12 – 1. Man går till 13, ni kanske kan ana vilka som vann där?

Undrar varför killgänget (Dan Anders, Calle Derick, Patrik och Micke) ser sådär glada ut? Vi spelade ju bara en runda såvitt Ama kan minnas?

Sen åt vi gott på Nikki och Dericks fina terrass och dessutom blev det en del andra bus och tävlingar. En mycket trevlig eftermiddag och kväll – tack alla!

Tisdagen den 6/10:

Då tog vi oss en tur för att kolla ifall allt var sig likt här i stan.

Till en början verkade det så, folk solade och badade som vanligt. Fast nuförtiden solar dom på ett inrutat sätt. Inget är sig riktigt likt.

Sen såg vi något som var riktigt olikt sig:

Restaurangen Luna verkar ha klappat igen för gott. Dom hade till och med tagit ned skylten. Tragiskt… Dom har ju ”alltid” funnits.

Onsdagen den 7/10:

Då hälsade vi på bästa Corona-vis på fyra vänner vi inte träffat på väldigt länge.

Vi såg också att dom hade hängt upp glittriga bokstäver i vattenfallet inne i stan. Effektfullt och kanske stod det även en drös med visdomsord? Fast det glittrade så mycket så det var svårt att se, eller så var Ama för hungrig för att bry sig.

Efter lite dividerande så hamnade vi på den persiska restaurangen på gågatan upp mot gamla kyrkan. Så kul att träffas igen, det var väldigt länge sen sist. Carolin, Ami, Fredrik, Patrik, Christer, Annica. Åsså Ama som verkade vara den enda som inte attackerade maten utan brydde sig om att det stod en fotograf och siktade.

Det blev lite väl svalt att sitta i skuggan på den persiska restaurangen så vi gick vidare till ett soligare ställe där vi tinade upp. Ett väldigt trevligt återseende!

Torsdagen den 8/10:

Torsdag = ärtsoppans dag. Anders hade tjatat om ärtsoppa länge och nu dök den äntligen upp på Svensken på hörnets meny. Ama valde Dansk fläskstek istället och vi var båda nöjda och glada.

Fredagen den 9/10:

Igår, alltså. Då gick vi nästan på fredagsmarknaden.

Jajjemensan!

Ni kanske undrar hur man ”nästan” kan gå på marknaden?

Okej. Ama ska förklara.

Vi skulle på Carrefour, bland annat för att göra storinköp på vatten och utnyttja bonusen vi fått. Således tog vi bilen. Om man parkerar på Carrefour är marknaden inte så jättelångt bort, och dessutom finns det en genväg.

Perfekt!

Vi parkerade på Carrefour, så lång gick allt bra.

Men sen:

  1. So far so good. Vi hittade genvägen innanför N332-an, och grinden till den var öppen.
  2. När vi kom fram till marknaden var grindarna stängda för att komma in den vägen.
  3. Att runda hela marknaden för att gå in via huvudentréerna gick inte heller, för vid pilen var det ordentligt förbommat.
  4. Så nära, men ändå så långt bort…

Vi tog det som ett omen och struntade i marknaden. Iddes liksom inte gå tillbaks och gå den rätta vägen.

Men vårt huvudmål var ändå att storhandla vatten, så vi återvände till Carrefour.

Tji fick vi! Den 9/10 är en regional helgdag i Valenciatrakten. Det var tvärstängt.

Nåja. Man kan inte lyckas jämt och det finns ju annat än vatten att dricka.

Jodå, det händer en hel del i Torrevieja också.

Idag är det lördag och dagen är ännu så länge ett oskrivet blad. Vad hittar ni på en dag som denna?

Gomorron!


Miguelturra

09 oktober 2020

Femte och sista stoppet på förra veckans resa blev Miguelturra, nummer 5 på kartan HÄR.

Detta var hotellet där vi bodde en natt.

Namnet antyder att vi fortfarande var i Don Quijotes trakter.

Lösenordet kan vara det längsta Ama någonsin stött på när hon bott på hotell. Lägger ut det här i bloggen så ni kan tjuvsurfa utanför ifall ni har vägarna förbi. Vilken bra service från Amabloggen, va?

Precis utanför hotellet fanns en kyrka och en trevlig liten park.

Det är inte bara i Hagaparken som det finns ett fjärilshus.

Vi satte oss ned på en uteservering och som så ofta fick vi tapas till drycken vi beställt.

Just den där varianten är Ama inte förtjust i. Jodå, smaken är det inget fel på…

… men alla dom där små rackarns benen som killar i halsen, dom gillas inte av Ama.

Hon beställde en ”liten” macka istället.

Den gick att trycka in i ansiktet utan att riskera att det blev kill i halsen. Lättäten var den dock inte, fast det gick hyfsat efter att Ama lagt locket på. Ja, lagt locket på tallriken alltså.

Nu ska ni få ett bra tips av Ama!

Om det är så att ni har ett litet barn med er i sällskapet och är oroliga att barnet ska springa ut i trafiken eller så…

… då kan ni hänga upp ungen i markisen därefter äta och dricka i lugn och ro.

Sen när ni är redo för att bryta upp och lämna stället…

… ja, då är det bara att lyfta ned parveln igen. För säkerhets skull kan man ha en lapp på bordet som påminner om var man har förvarat barnet. Det är inte bra att glömma grabben på förvaringsplatsen.

Det var väl ett himla bra tips!

Det var allt från det sjunde inseglet den sjunde minitrippen. Hejdå för denna gång säger två knasbollar i en metallboll på ett torg (bilden är från det näst sista stoppet i Mérida).

Gomorron!