Lite snurrigt

 

Ja, det blev lite snurrigt igår.

Det började med att vi fick syn på det här:

Ni ser där i bakgrunden, va?

Vi gick närmare.

Och då rymdes den inte ens i bild.

Men skam den som ger sig – där kom hela med.

Klart vi måste åka!

Vad stort det var, det där ägget vi åkte i. Och alldeles ensamma var vi också.

Utsikten var fin.

Vi närmade oss toppen…

… och då var det inte så toppen längre. Inte för Ama i alla fall, som lider av höjdskräck (men ändå av nån anledning alltid ska upp dit där det är högt. Självplågare?) Nåja. Det gick snart utför igen. På ett kontrollerat och bra vis, tack och lov.

Vi lyckades med ett riktigt konststycke också. Ni minns kanske att vi var alldeles ensamma där?

Snitsigt då att lyckas ta den här bilden. Wow! 

Ja, det blev lite snurrigt igår. Med betoning på lite. Det gick inte fort, det tog en halvtimme att åka runt där ett varv.

En trevlig tur, ifall man inte tittade rakt ned, vill säga.

Sen hade ju Ama kollat upp att konstruktionen såg stadig ut innan vi klev på. Man vill ju inte chansa.

Gomorron!

PS: Okej. Ett erkännande kommer här. Det kan tänkas att vi inte var helt ensamma i det där ägget. Fick lite hjälp att ta den där bilden.

Las Vegas

 

När man är i Las Vegas är man typ ute i ingenstans och ändå är man på nåt vis överallt.

Ett par exempel:

Här har vi plötsligt hamnat i New York.

Om man nu är osäker på att frihetsgudinnan verkligen finns i New York…

… så har dom för säkerhets skull varit vänliga nog att sätta upp skyltar för att förtydliga detta.

Och här har vi plötsligt hamnat i Paris.

Om man nu är osäker på att Eiffeltornet verkligen finns i Paris…

… så har dom för säkerhets skull varit vänliga nog att sätta upp skyltar för att förtydliga detta.

Men hur ska man då kunna veta att man verkligen är i Las Vegas?

Tja…

Enklast är att gå in i närmsta byggnad. Spelautomater precis överallt.

Även ute på gatorna finns det bevis:

Där stod ju Elvis tillsammans med ett par andra superhjältar.

Så nog är vi i Las Vegas alltid.

Var hamnade vi?

 

Vi klev på ett annat plan i Los Angeles. En snäll karl stod och viftade med dom där vackert röda, lysande pinnarna så vi kom rätt. Eller ja, han viftade ut oss från flygplansparkeringen i alla fall, han hakade inte på hela vägen.

Vi flög tillbaka åt samma håll som vi kommit ifrån, fast inte lika långt. En liten nätt flygning på 47 minuter, varav 8 på marschhöjd innan det var dags att börja gå ner igen.

Här var vårt mål. Liiite suddigt, men Ama var rätt slut vid det laget, efter en sisådär 20 timmar på resande fot.

Den här bilden blev lite bättre i alla fall. Ama kunde skärpa till sig – och skärpan – en aning.

Ser ni var det är vi går in för landning?

Nja, med dom taskiga bilderna är det nog inte så enkelt.

Det blev något lättare att förstå att vi kommit rätt när man kom in i ankomsthallen.

Spelautomater i mängder…

Okej, ni får en ledtråd till:

Jodå. Vi landade i Las Vegas.

Där tog vi in på samma hotell där vi bodde för ett par år sen. Vi gillade det jättemycket, bra läge till bra pris. Ett säkert kort alltså, och just i Las Vegas är det väl bäst att satsa på säkra kort? Hahaha! Oops… Ursäkta att Ama garvar åt sitt egna, dåliga skämt. Får väl skylla på jetlag.

Båda väskorna kom fram också. Alltid trevligt när dom gör det.

Och den där… Det var den som Ama hade sett fram emot ända sen vi åkte hemifrån tidigt på morgonen.

En lång resa var över – nu börjar äventyret!

Gomorron!

PS: Det är bara på dom här långa resorna västerut som Ama får höra dom osannolika orden av Anders: ”Du får inte gå upp före klockan sex i morgon bitti!”. Och hon klarade av det, med hela 20 minuters marginal. Duktigt!

En lååång dag…

 

Vi började tidigt i morse med att stuva in väskorna i bilen.

Bilen lämnade vi på Umbrella parking ute på Alicante flygplats. Väskorna fick dock följa med.

Vi checkade in …

… åt en näringsrik frukost…

… och hittade vår gate.

Kolla vilken tur! Våra väskor kom med rätt flyg! Åtminstone den ena som åker där på bandet och in i magen på flygplanet.

På Ama’s ”favoritflygplats” Barajas i Madrid, där är det så himla stort. Givetvis skulle vi till  en av U-gaterna som låg allra längst bort. Sån tur då att flyget var i tid så vi hade hyfsat obråttom där.

Och vad händer då?

Givetvis blir det nåt tekniskt fel på tåget som går där mellan terminalerna på flygplatsen. Det var en ny förseningsorsak för oss…

Men vi hann med flyget.

Ama hade ganska bra utrymme där i planet också. Skönt när flygturen tog nästan 12 timmar.

En lååång dag som sagt, och den är inte slut än. Vi råkade visst flyga lite för långt, så nu sitter vi här på LAX och väntar på nästa flygplan.

Snart dags att gå ombord.

Söndag eftermiddag vid tretiden…

 

… hyfsat gott om plats på Cura då ”andra sittningen” hade börjat.

Men det var igår det.

Idag är det måndag – ny vecka…

… och nya äventyr.

Ha en finfin start på veckan – vi hörs!

Gomorron!

Vandrande Skyltsöndag

 

Förra månaden när vi var ute och bilade så blev Ama rätt sugen på att gå Camino de Santiago. Pilgrimsleden som slutar i den nordspanska staden Santiago de Compostela.

När vi kom till Pamplona såg vi att den var väl utmärkt även där, som en snitslad bana.

Och det blev bara bättre!

Där fanns nämligen också allt att köpa för en glad Pilgrim.

Den lilla byn Grañon genomkorsas av leden. (Tydligen är byn så liten att man lämnar den innan man ens kommit in till torget? Intressant placering av skylten där också. Mitt i en buske…)

Men se så trevligt det verkar. Alla vandrare som sitter där och myser i solen och fikar lite innan dom går vidare. Klart att Ama ska gå den där leden! Fast sen fick hon se något som fick henne på andra tankar… Ser ni vad?

Vi kikar närmare:

Dom verkar bra skumma dom där vandrarna… Varför skulle det annars behövas en sån där ”varningsskylt” för toaletten?

Nej. Det blev ingen pilgrimsvandring, och därför heller inga fler skyltar till BP’s Skyltsöndag på det temat.

I kräftans vänkrets

 

Här är han:

Kräftan.

Och här har vi hans vänkrets:

Ama, Maggan, Jaime, Ami och Patrik. Åsså Anders bakom kameran.

Tack så jättemycket för en trevlig kväll igår! Och extra mycket tack till Maggan som dukat upp så fint med en massa godsaker och som dessutom lyckades få med sig dom goda kräftorna från Sverige. Här i Spanien kokar dom inte kräftorna på samma goda vis.

(Ama misstänker att ni trodde det var stavfel i rubriken? Men det handlade faktiskt mer om kräftans vänkrets än om kräftans vändkrets i det här inlägget)

Gomorron!

♫ ♫♪♪ Kors vad det vimlar…

 

… av segel idag ♫ ♫♪♪

♫ ♫♪♪ Är det kappsegling? ♫ ♫♪♪

♫ ♫♪♪ Nej, det är lördag! ♫ ♫♪♪

Och det kanske var kappsegling också, vad vet väl Ama? Men lördag, det är det garanterat.

Och annars rullar det bara på.

(Den där mojängen såg om möjligt ännu mer livsfarlig ut än dom där hoverboardsen som är så populära nuförtiden…)

Det var väl allt för nu.

Eller vänta förresten. En sak till:

Ama tog en tur nere på den fasta marknaden idag. Börjar tydligen bli marknadsberoende.

Och det är inte bara marknaden som är beroendeframkallande…

Ama slog till på ytterligare en skoväska där, av en lite mindre modell . En röd. Snörd med svenska färgerna.

Och Ama som inte ens tycker om att använda handväska. Gillar inte heller att köpa vare sig handväskor eller skor. Hur kunde det bli såhär?

Kanske dags att söka hjälp snart…

Klotter – ingen ny företeelse

 

Klotter kan verkligen vara ett otyg.

I julas såg vi dom här herrarna som slet med att få bort dom ”fina väggmålningarna” i Murcia.

Men väggmålningar kan vara fina också. Fina och roliga.

Som den här lite skojiga ”bilolyckan” i Valencia.

Eller det här skägget på väggen bredvid, som faktiskt är riktigt läskigt om man tittar närmare på det…

I det där tornet som hör till paradoret i Alcañiz…

… där kan man hitta klotter på väggar och tak. Är det månne klottraren själv som Ama fångat på bild? Han som försöker gömma sig där i hörnet?

Nej, det är det bevisligen inte.

För dom där målningarna ska vara gjorda nånstans mellan 1290 och 1375, och då var varken Stalkern eller Ama födda.

Som sagt var (i rubriken ifall ni har glömt) – klotter är ingen ny företeelse.

Gomorron!

Att gå på marknaden såhär års…

 

… det är minsann ingen barnlek. Jösses vad med folk!

Men ibland bara måste man när det är något man verkligen behöver.

Ama lider med dom som har som arbete att bygga upp sina marknadsstånd varje dag nånstans här i närområdet.

Då är det här smartare:

Att ha allt i sin lastbil och bara öppna upp sidorna. Bra mycket enklare.

Ama hann inte bara gå på marknaden idag, nejdå.

Hon hann också med att ”gå på marknaden” med Ami och Carita.

Nå-å? Kanske ni undrar. Hittade Ama det hon letade efter?

Ni kanske ser den där skoväskan som Ama har i knäet där på bilden? Den har blivit både sliten och smutsig. Det blev lite panik när en kille nere på fasta marknaden sa att han inte längre kunde köpa in den modellen, den hade tydligen gått ur produktion. GAAAHH!!! 

Men Ama behövde verkligen en ny väska…

Och kolla här:

Ama hittade en ny! Lite enformigt, kan man kanske tycka, men varför ändra ett vinnande koncept?

Så det var lika bra att köpa upp hela lagret.

Hursa? Ni tycker att Ama kanske kunde variera sig lite? Men vaddå? Den grå väskan är i en färg som Ama inte har haft förut på denna väskmodell, och dom flesta av skosnörena är också i nya kulörer.

Hrrmpf! Snart tycker ni väl också att Ama ska köpa kläder som inte är röda?

Ha nu en riktigt skön fredagskväll!