En liten nostalgitripp

18 augusti 2016

 

Igår när vi var ute och promenerade fick Ama syn på detta:

1

Den där inringade grejen.

2

Den här alltså.

Den synen förorsakade att Ama dök ned i bildarkivet idag, och landade på år 1987 då vi var på vår bröllopsresa till Thailand och Indonesien.

Där på Bali testade vi parasailing. Vi har alltid varit smarta, så vi väntade till sista semesterdagen ifall nåt skulle gå på tok. Då hade man i alla fall inte sabbat hela semestern.

3

Här är Ama på väg.

Man startade och landade på stranden. Styrningen fick man hjälp med av en kille som stod och viftade på landbacken. Pedagogiskt nog hade man en röd och en grön handske så det var bara att dra i linorna med den handen som motsvarade färgen som killen viftade med. Bra för den som har svårt för höger och vänster. Sämre för röd-grön färgblinda…

4

Och där är Ama högt uppe i det blå. Svårt att se att det faktiskt är Ama, men som ni vet är det bara sanningar som skrivs i den här bloggen.

5

Ooops… Stalkern var visst efterhängsen redan på den tiden…

Anders hade såna där mellantåisar på sig, och hade fullt sjå med att låta bli att tappa dom under hela färden. Hade kanske varit fiffigare att lämna dom på land? Men när han väl var där uppe så var det så dags att komma på det…

Dagen efter var det som sagt dags att flyga igen. Denna gång med flygplan och hem till Sverige och vardagen.

Datasystemet på flygplatsen verkade inte helt pålitligt. Hur vet vi det? Jo, ni vet såna där trekanteskyltar i exempelvis biljettluckor som har Open på ena sidan och Closed på andra sidan? Såna hade dom där på flygplatsen.

Och vände man dom så man såg undersidan:

6

Då var det förtryckt ”System down” där.

Haha! Ama hade helt tydligt Sherlockanlag redan på den tiden, och fascinationen av skyltar är inte heller sådär jätteny.

Ja, det var en liten nostalgitripp i minnenas arkiv. Så kan det bli när man inte kommer sig ut på hela dagen.


Den spännande upplösningen!!!

18 augusti 2016

 

Den 22:a juni lämnade Ama er i en ofattbar ovisshet och en olidlig spänning – en så kallad cliffstander.

Och igår var han tillbaka där igen, Anders:

1

Ståendes på klippan. En typisk cliffstander – on the edge, kan man också säga.

2

Själva frågan var vart den här vägen ledde?

Och nu – äntligen! – har vi tagit reda på svaret.

Så håll i er allihopa *trumvirvel* – svaret kommer här:

3

Den ledde just ingenstans.

Som tur är så är vi lite wild and crazy ibland och tog istället den där vägen bredvid.

4

Där gick det alldeles utmärkt att gå utefter vattnet och alla stränderna som fanns där i Campoamor. En mycket trevlig strandpromenad i helt nya trakter. Ja, nya för oss alltså. Gissar att dom där områdena har funnits ett bra tag, men förut hade dom ju satt upp en grind som gjorde att vi inte kom vidare.

6

Vi passerade en marina…

7

… och efter den så kom det en ny strand.

8

Stränderna bara fortsatte och fortsatte…

9

… men det gjorde inte vägen, och då fortsatte inte vi heller. Vi lät vägen vägleda oss tillbaka, ville inte riskera att få sand mellan tårna.

Jodå, där tog vägen slut och så gör även detta inlägg.

Gomorron!