Pamplona förr och nu

 

Pamplona förr. År 2000. Känns lite konstigt att säga ”förr” om nåt som hände under det här millenniet, men det var ju faktiskt 16 år sen.

Pamplona nu. Det var sig rätt likt, faktiskt.

En av tjurrusningsgatorna år 2000…

… och samma hörna nu. Ama ser att dom i hörnan där har haft den goda smaken att ändra sin färgsättning. Troligen visste dom om att vi skulle komma till stan igen.

År 2000 åt vi vid en restaurang vid det här torget.

Och varför ändra ett vinnande koncept? Men Ama! Inte står du väl och petar näsan???

Inte då! Viftade bara bort en geting. En geting som var väääldigt nära näsan. Så gott som inne i den…

Då – år 2000 – campade vi.

I år blev det hotellcamping. Vi kunde ändå bo väldigt billigt i den där stan:

15 euro för inkvartering i flerbäddsrum, inklusive frukost. Jättebilligt!

Nu bodde vi inte där. Men vi kunde ha gjort det.

Jodå. Vi besökte Pamplona år 2000 (Ama gissar att ni redan kan ha räknat ut det) på vår semester i norra Frankrike. Molnen som kom från England drev oss längre och längre söderut tills vi slutligen befann oss i norra Spanien. Hemresan blev lite äventyrlig då fransmännen – som är fenor på att strejka och blockera på ett mycket effektivt sätt – såg till att det inte fanns nån bensin att köpa på bensinstationerna.

Men det är en annan historia.

Lördag med Skyltsöndag

 

Igår åkte vi iväg en liten sväng, och vi hittade det här:

En amerikansk motorshow.

Döm om vår förvåning när det första vi fick se var ett engelskt fordon – skulle det inte vara amerikanskt? Det fanns flera bautastora truckar och en något mindre, knallgul Ferarri.

Det ska tydligen vara flera stycken kvällsshower, bland annat ikväll. Och hela alltet står uppställt på den stora parkeringen vid La Zenia Boulevard. Ett ställe som för övrigt är perfekt om man vill hitta skyltar till BP’s Skyltsöndag. Det fullkomligt kryllar av dom.

Ama gillar särskilt mycket att dom har satt upp en specifik skylt bara för henne.

Det finns mycket annat än fina skyltar också.

Man kan till exempel köpa tvetydiga strumpor där. Nå? Är det storlek 43 – 45 eller 43 – 46? Förvirrande…

Ama behöver nya shorts, men hon har aldrig riktigt begripit det där med att köpa trasiga kläder? Dom nya shortsen behövs just därför att dom gamla är trasiga, och det har Ama lyckats åstadkomma alldeles själv.

Får lite ångest i största allmänhet i klädaffärer och gick för att leta rätt på Anders.

Han var inte så svårhittad…

Vi passade också på att idka lite återvinning. Här slänger Anders ett lysrör i rätt kartong. I garaget som finns där under alla affärer kan man göra sig av med lite av varje, faktiskt.

Vi gav oss av hemåt igen, men vi kommer säkerligen snart att återvända. Gillar det där köpcentrat riktigt mycket. Det är trevligt – trots att det finns på tok för många ångestframkallande klädaffärer.

Dessutom är det öppet alla dagar året runt.

Eller är det verkligen det? Lite tvetydigt där också. Öppet nästan alla dagar, borde det snarare stå ifall man nu ska vara petig.

Tur att Ama inte är så petig av sig. Nej, hon la inte ens märke till det där tvetydiga.

Gomorron!

Fräcka tjuvar!

 

I Zaragoza hade dom såna här cyklar som stod till allas förfogande för en smärre kostnad (gissar Ama, som höll sig till apostlahästarna). Här stod dom parkerade utanför vårt hotell. Praktiskt!

Men döm om vår förvåning dagen därpå…

Då kom det en fräck tjuv och bara tog cyklarna. Nästan allihopa!

Han lassade upp dom på ett flak och körde sen iväg. Vi såg det som bäst att lämna stan – ni ser hur Anders med bestämda steg går iväg där med väskan.

Det finns verkligen fräcka tjuvar!

Vi tog in på det fina hotellet i Pamplona. Blev lite sura när vi såg att det utlovade värdeskåpet saknades, vi hade ju med egna ögon sett hur fräcka tjuvarna kan vara. Kylskåpet som skulle finnas lyste också med sin frånvaro.

Tänkte just gå och klaga, då Ama blev lite wild & crazy och kikade runt det är hörnet till höger.

Och se där!

Där hade dom gömt ett kombinerat kyl- och värdeskåp. Perfekt! Då hittar inte tjuvarna det så lätt.

Vilken tur att Ama inte är den klagande typen – det hade kunnat bli lite pinsamt.

Har det hänt nåt på hemmaplan då?

 

Som ni kanske har märkt så har vi varit på resande fot ett tag nu, med ett par korta mellanlandningar hemmavid för Anders besök på sjukhusets laserdome.

Dags att kolla ifall det hänt nåt här på hemmaplan.

Jodå, lite har det allt hänt.

På marknaden tycks dom ha fått nys om att Ama har en ny kamera med bättre zoom:

Attans också! Taskigt att bygga för sådär ordentligt.

Vi gick ner till Cura.

På Luna träffade vi Patrik och Ami. Jättetrevligt som alltid.

Sen anslöt Max och Frida, och då blev det ännu trevligare.

Ytterligare en nyhet sen senast såg vi nere på stranden:

Badvakterna hade fått tillbaka sina höga stolar och dessutom tilldelats stooora, skojiga hattar. Men havet var lika snett som vanligt.

Ja, det verkar väl vara ungefär det som har hänt här i Torrevieja på sistone.

Har det hänt nåt spännande hos er?

Gomorron!

Djurplågeri?

 

– Mmmm… Spansk serranoskinka.

– Huuur gott som helst!

– Oj, oj, oj… Nu håller det visst på att ta slut, bara nååågra bitar kvar.

La ni märke till Ama’s nya beundrarinna?

Hon satt och stirrade på Ama heeela tiden. Sa inte ett ord. Inte minsta lilla pip, men OJ vad hon var sugen på skinka.

När dom gick så fick hon en liten bit (efter att vi kollat med matte, såklart).

GLUFF! Så var det roliga över.

Ama njöt lite längre av godsakerna kan man säga. Trots att hon var rätt rejält utstirrad.

ÅÅÅHH vad bra!

 

Efter förra och förrförra veckans två laserbehandlingar av Anders öga, så var det då dags för ett återbesök hos farbror ögondoktorn igår.

Och det var goda besked! Det såg fint ut, ingen mer åtgärd behövdes göras, ÅÅÅHH vad bra! En ny kontroll blir det om två veckor, men det är ju bara bra att det följs upp ordentligt – duktiga och noggranna läkare uppskattas.

Och som grädde på moset…

… så är det fredag idag.

Jomen hörrni – bättre kan det knappast bli.

Ha en underbar fredag!

Gomorron!

Ibland blir det konstigt…

 

… men det brukar ordna upp sig.

Som här i Zaragoza:

Ja, ni ser va? Ama i en blå tröja. Vad hände?

Och var kom alla dessa människor ifrån? Inte syns Stalkern till heller. Mycket konstigt…

Ama hittade i alla fall en kompis där.

Men sen började allt ordna upp sig.

Folket började ta slut utanför hotellet.

Ama i rött igen.

Nu var alla människor som bortblåsta.

Och se – där har vi ju Stalkern också.

Som sagt. Ibland blir det konstigt men det brukar ordna upp sig. Så även denna gång.

Ama firar den lyckliga upplösningen med att visa ännu en bild från den fantastiska katedralen i Zaragoza. Men hon varierar sig lite och visar den från ytterligare en annan vinkel. Det var där allra högst upp i det högraste tornet som Ama stod och höll i sig krampartat i det HÄR inlägget.

Dissen av hissen

 

Ni kanske minns hur glad Ama blev när hon hittade den här skylten:

Ascensor. En hiss! Man slipper klättra upp i tornet!!! Att det sen råkade vara fotoförbud där i katedralen i Zaragoza, det är helt enkelt en bisak. EN HISS!!!

Hissen syns där i bakgrunden, och gången fram till den var perfekt anpassad för Anders.

Men sen…

Om man nu bygger en hiss… Varför inte bygga den ända upp? Ama iddes inte ens bry sig om att Stalkern låg före (brukar inte Stalkers följa efter?). Det var läskigt att gå i dom där trapporna, och ännu värre skulle det bli.

Slutet gott, men ingenting gott! En läbbig spiraltrappa.

Men det var ännu värre redan innan, faktiskt.

Innan man nådde fram till den där spiraltrappan var man tvungen att passera detta:

Ett genomskinligt golv där man såg rätt ned i hisschaktet. GAAAHHH!!!

Här hade Ama lyckats ta sig över det där golvet. På darrande ben stod hon på första trappsteget.

Men när man väl kommit upp var utsikten helt fantastisk!

Vaddå? Ni tycker bilden är sned? Försök själva då att fota utan att titta.

Okej. Vi kollar in Anders bilder istället, backar bandet och tar om det hela lite.

Men när man väl kommit upp var utsikten helt fantastisk!

Och vi fick se den enastående katedralen från ytterligare en vinkel.

Varför blev Ama’s bilder så konstiga då?

Ja… Gissa själva.

Fast dissen av hissen är lite överdriven så här i efterhand. Det var verkligen en formidabel utsikt. Sen att Ama är höjdrädd, ja, det ger egentligen bara en liten annan dimension åt upplevelsen.

Gomorron!

Borta bra, men…

 

Inatt bodde vi ju här:

På paradoret i Sigüenza. Ett mycket vackert ställe.

Men i morse var det dags att checka ut.

Vi åkte ut från borggården, ner genom stan, ut genom en av stadsportarna och lämnade borgen och Sigüenza bakom oss.

Nästa gång blir det kanske inte en paradorsemester, nej Ama fick andra uppslag på vägen hem:

Varför inte en cykelsemester utefter motorvägen? Det finns ju trots allt en rejäl cykelbana där i vägkanten.

Vi stannade på en mysig bensinstation där vi intog en god frukost i form av nyinhandlade trekantemackor modell ”pan sueco” (typ hönökaksbröd) och ett par kalla kaffe latte från kyldisken.

Mästerfotografen Ama fotade en hel del utefter vägen. Stackars Anders – som är den som rensar bilder och lägger in dom i stora bildarkivet på datorn – kommer att ha ett gediget jobb framför sig.

Ett par exempel:

Ama lyckades mycket snyggt fota en av dom där Veterano-tjurarna när han gömde sig bakom en buske. Ännu snyggare är bild nummer två. Bakom den där busken döljer sig ett helt gäng med vindkraftverk, och dom är ju inte små direkt… Men skam den som ger sig. Lite senare lyckades Ama fota både tjuren och vindkraftverk utan buskar. Däremellan finns en otroligt stor mängd bilder som – även dom – gör sig bäst i papperskorgen.

Vi kom ”hem” efter en lååång bilfärd.

Och till slut, efter en sisådär tusen bilder (överdrivet) och fyra sommarpratare (på riktigt)…

… så kom vi hem. Utan såna där citationstecken runt hem.

Blev det något shoppat på resan tro? Några souvenirer eller så?

Nja… Shoppat och shoppat…

Ama lyckades kapa åt sig en hel del souvenirkarameller på paradorerna. Anders fick avleda uppmärksamheten från personalen i receptionerna medan Ama fyllde fickorna. Några pennor och block slank också med. Men nycklarna och bordet (och övriga inventarier), dom lämnade vi kvar på paradorerna.

Nu är vi som sagt var hemma igen. Borta bra, men hemma är inte så tokigt det heller.

Men det kaaan tänkas – det är till och med högst troligt – att det kommer ett och annat inlägg från våra senaste turer runtom i spanska inlandet.

Ha en braig onsdagskväll oavsett om ni är hemma eller ej.

PS: Godishögen har minskat betänkligt, men så var det en lång väg hem också. Pennorna, dom är kvar.

Paradoret i Sigüenza

 

Himla tjusigt det med. Ama har allvarliga funderingar med att sluta upp med det där ”Våga vägra borgen”. Så länge man kan parkera precis intill och det finns hiss inne i borgarna så är dom faktiskt helt okej.

Rummet var inte alls så dumt…

… och det hade en trevlig utsikt också.

Dääär bodde vi inatt.

Innergården sedd från ena hållet…

… och från andra hållet. Ama hade tydligen tröttnat lite på att posera och satt sig ned.

Ama verkade fortfarande lite trött, men den här gången var det blotta åsynen av trappen som gjorde henne utmattad. Som tur var fanns det hiss även här.

När man hade hissat sig upp till övre våningen fanns där en sittgrupp i en ännu finare färg, och ett tämligen obrukbart bord.

Lite längre bort i en av alla korridorerna fanns den här stooora dörren.

Om man lyckades pressa sig in genom den…

… då såg man ner till kapellet.

Det blev dags för lunch…

… men tyvärr så var det alldeles fullsatt i matsalen.

Anders hittade ett par polare som han försökte mingla med, fast dom verkade lite i hårdaste laget.

Men skam den som ger sig!

Till slut var dom bästisar och bundisar. Plåt-Niklas där sa faktiskt att han var sugen på att följa med till Torrevieja, och varför inte? Vi har gott om plats i bilen. Frågan är bara vad allt det där saltet som finns hemmavid skulle kunna åstadkomma med hans utstyrsel?

Vi får väl se om han får haka på eller inte. Snart är det dags att ge sig av.

Gomorron!