Från Alarcón till Aragón

 

Det är en inte alltför lång väg däremellan.

Men vi tar det från början:

Vi inledde med frukost på paradoret i Alarcón. Som vanligt nästintill fullsatt, men vi lyckades hitta en plats till slut.

Ama fick en känsla av skidåkning här. Byta pjucks sittandes i bakluckan på bilen… Fast ”vandringskängorna” är betydligt skönare än slalompjäxorna.

Vi gav oss iväg. Inte en katt såg vi. Eller jo, vi såg faktiskt en katt som gick där över vägen, tur att den inte var svart.

Vi stannade till och tog en liten promenad. Ena pilen pekar på vårt rum där vi bodde inatt, den andra pekar på vår bil. Ni får själva gissa vilken pil som pekar på vad.

Sen lämnade vi Alarcón…

… och åkte in i Aragón, som är en – för oss – ny provins i Spanien (förmodligen är den inte ny i övrigt).

Vi åkte vidare in till staden Teruel.

Och här befinner vi oss nu.

Inget parador direkt, men rent, fräscht och väldigt centralt.

Nu är det strax dax att ge sig ut på stan igen.

Hoppas ni får en trevlig kväll!

Våga vägra borgen!

 

Vi kom fram till Alarcón igår, och vad fick Ama se?

Jomenvisst…

… självklart fanns det en borg i stan! Så stor att den faktiskt skymmer själva stan här på bilden. Stan var å andra sidan inte särdeles stor och svårskymd.

Och ännu en självklarhet…

… Anders ska alltid kliva ut så nära kanten det bara går. Alltid! *suck*

Men Ama var bestämd den här gången, även om vi närmade oss snabbt så skulle hon inte ge vika. Våga vägra borgen!

Fast det var ganska svårt att göra det, eftersom paradoret som vi skulle bo på var inrymt i just det där castillot och Ama ville ogärna sova i bilen…

… även om Anders hade parkerat den som en hel spanjor.

Om ni kommer ihåg från det HÄR inlägget så påstod sig Ama kolla utsikten det första hon gör på ett hotellrum, medan Anders hävdade att det första hon gör är att fota rummet?

Vi kollar vem som hade rätt:

Attans också. Ama fotade…

… medan Anders var den som kollade utsikten.

Vi gick upp och beundrade utsikten från murarna också. Det fick man göra om man bodde på paradoret. Anders håller stolt upp nyckeln som vi fick låna i receptionen.

Anders skärpte faktiskt till sig. Han stod inte på kanten!

Nej, han satt på den. Inte fullt lika illa, men Ama hade ändå hjärtat i halsgropen.

Sen trappade vi ner…

… och Ama satte sig på ett betydligt säkrare ställe.

Det är himla trevligt att bo på paradorer, faktiskt.

Gomorron!