En borg idag igen!

 

Dagen började ju inte helt oväntat…

… med frukost.

Ama åt en hel del av godsakerna och kunde inte låta bli att beställa en ägg benedict med spenat. Det fick man göra utan extra kostnad, och kocken blev säkert glad att få lite extra att göra.

Nej, frukosten var inte oväntad, men det var dock detta:

Hela bilen var alldeles prickig när vi kom ut. Ett fjösigt sandregn måste ha smugit sig på under natten. Så oförskämt! (GAAAHH!!! Är det inte Stalkern där i speglingen snett bakom den alltid lika diskret fotande Ama?)

Men som ni vet – en Ama de casa har aldrig semester, och är alltid väl förberedd:

Självklart var mirakeltrasan med. Man kan inte åka på en roadtrip med prickiga rutor, det går bara inte.

Sen fick Anders ta över saneringen av sandregnet på bilen. Ama har faktiskt en blogg att sköta också, och det är väldigt viktigt att dokumentera allt som händer. Ser ni förresten hur skickligt Ama kan sköta fotograferingen med bara en hand när det krävs? Och dessutom använda grannbilen som spegel. Proffsigt…

Till slut var vi redo att ge oss av och började snirkla oss ut ur Alcañiz. Hakade på den där rullstolen, han såg ut som om han visste vart han skulle.

Men han drog ifrån, så vi fick klara oss själva.

Själva bilturen blev ganska lik den dagen innan. Dom varnade för bajsande gubben, dom varnade för snö och dom varnade för kor. Mest för kor faktiskt.

Och se på sjutton!

Där var dom, korna! Bredvid vägen och utan stängsel. Den där halvraserade muren skulle nog till och med en kossa kunna forcera. Enda gången vi har sett såna här lösdrivarkor förut är i Sierra Nevada, och nu hade vi precis passerat en skylt som berättade att vi var på 1200 meters höjd. Ama drar slutsatsen att kossor är verkliga höjdare här i Spanien. (Nu när Ama tryckte på bilden och förstorade den så såg hon att det stod en häst där också. Den hade dom inte varnat för. Dåligt…)

Sen kom fulvädret över oss.

Så då åkte vi hem och ställde in bilen i garaget. Den var redan tillräckligt prickig.

Det blev alltså en borg idag igen.

Johodå! ”Mitt hem är min borg”, heter det, och som tur är så har just den här borgen en hiss där alla får åka, och det ända från garaget.

The End.

Paradoret i Alcañiz…

 

… det visade sig såklart inte bara vara ett parador.

Nejdå.

Det var givetvis en borg också. Eller ett castillo. Precis den som Ama såg från vägen där i förra inlägget. Gick inte att vägra den här gången heller.

Men det var väldigt fint!

Med en vacker innergård…

… trevliga sällskapsutrymmen…

… och en tjusig matsal som i vanlig ordning var fullsatt.

Där bodde vi.

Vi hade utsikt över delar av stan där nere, och det var faktiskt lätt som en plätt att gå dit ner på en fin gångväg från paradoret.

Men sen skulle man hem också…

Anders försökte locka Ama med vatten. Det gick väl hyfsat, för det behövdes vatten i den 41-gradiga värmen. Men han fick ändå sitta och vänta på vissa ställen.

Tur det fanns fina bänkar där utefter vägen.

Väl tillbaka uppe på paradoret så var Ama superglad att det fanns hiss där inne.

Tyvärr – för Anders del – så fick tydligen inte karlar åka i den. Bara kvinnor och barn. Eller möjligen små män.

Så Anders blev så illa tvungen att ta trapporna.

Trots det så hann han ändå före Ama och fick återigen vänta. Här trotsade han till och med stolarna som stod så strategiskt placerade där.

Nåja. Nu är det snart dags för frukost igen. Ama ska armbåga sig fram vid frukostbuffén och siktar främst på chokladcroissanterna.

Gomorron!