♫ ♫♪♪ Going up, up, up, u-up! ♫ ♫♪♪

 

Från vårt motellrum här i San Antonio såg vi den här mojängen.

Så vi gick dit, till Tower of the Americas.

Det var rätt högt, tornet. Och hissen gick där utanpå och hade stora glasfönster. Lite läskigt.

Men vi åkte upp.

Väl uppe tyckte Ama att det svajade, och som ni ser så hade Anders svårt att hålla balansen. Fast det gjorde han bara för att skrämmas eftersom han – tack och lov! – inte kunde balansera på kanten här.

Man fick en fin utsikt över stan. Som synes är själva stadskärnan inte så stor. Det är trevligt, för då blir den så gåvänlig. Den där River Walk, den ser man inte, den ligger ett snäpp ned från gatunivån. Men där träden är, där kan man kanske gissa att det finns mycket vatten?

Där uppifrån såg man även vårt motellrum. Ännu en gång – inte så konstigt eftersom vi såg tornet från rummet.

Den där ensamma pilen pekar på El Alamo som vi hade besökt dan innan, och dom där tre pilarna pekar på några mycket otäcka balkonger med glasräcken höögt uppe på Hyatt hotell. Förmodligen fick man betala extra för dessa rum. Bortkastade pengar om ni frågar Ama…

Och apropå Alamo…

Vi såg även Alamodome, som är NBA-laget San Antonio Spurs hemmaarena. Tyvärr är det inte basketsäsong just nu, så det gick ingen match. Eller tyvärr och tyvärr… Ama har fortfarande i ganska färskt minne vad som hände förra gången hon gick och tittade på en NBA-match.

Sen skulle vi åka ned.

Detta är ett exempel på vad man INTE vill se när man ska ta den där hissen ned från 229 meter.

Tack och lov så fanns det en till hiss.

Den där vägen på näst sista bilden, förresten, den ska vi nog snart ta och åka vidare på. Dags att lämna San Antonio.

Gomorron!

Annons

Floden blev vårt liv…

 

Ama: Det ser väl mysigt ut att tuffa runt på floden i en sån där båt?

Anders: Aldrig i livet! Det påminner för mycket om Lilla tåget.

Vi intog en supersmarrig lunch. Anders åt Clam chowder med en Caesarsallad och Ama kokosräkor. Himla gott alltihop.

Troligen blev Anders stärkt av den där ölen, för efter lunch:

Anders: Okej, vi tar väl den där båten då, bara jag får köra!

Nu fick han inte köra…

… men vi tog båten ändå. Där fick Ama lära sig mycket, det mesta har dock ramlat bort allaredan. Det visade sig att det mesta av dom där vattenvägarna faktiskt är en naturlig flod, och inte kanaler, vilket Ama trodde. Det grävdes en djup kanal på ett ställe, och det var för att kunna reglera vattennivåerna för att undvika översvämningar i stan. 1941 (?) öppnade själva gångstråken, som hade designats av en 27-åring (!).

Det här är den första restaurangen som öppnade nere vid floden 1946. Sen dess har det tillkommit ”några”.

Självklart kan man ta båten till ett shoppingcenter också. Den delen av vattenvägen är konstgjord, precis som shoppingcentret.

Har vi gjort nåt mer här i San Antonio, tro?

Tja…

Vi har bland annat fascinerats över övergångsställena. Dom stoppar trafiken från alla håll sen blir det grön gubbe (som här representeras av en vit hand) överallt, samtidigt. Man kan till och med gå tvärs över korsningen efter den streckade vägen där. Intressant lösning.

Vi har tittat på moln som speglar sig…

… och tittat direkt på molnen.

Vi har tittat på bio…

… och sen har vi tittat lite på TV också.

Nu ska vi gå och bada! Fast inte i floden, vi tar vårt dopp i poolen istället.