En Gallupundersökning

 

Jodå, en sån gjorde vi igår.

Men vi började dagen med att lämna Kayenta och Arizona för att åka en liten sväng in i Utah igen. Med betoning på liten, vi var väl i Utah ungefär 10 minuter innan vi återvände till Arizona. Den här gången struntade vi högaktningsfullt ifall klockan skulle ställas om hit eller dit.

Vi åkte in i Monument Valley. Vägarna var sandiga och gropiga…

… och vissa var stängda, tydligen. Fast Ama undrade mest här ”Vilken väg?”, såg inte ut att finnas nån där skylten stod. Likaså bra att den var stängd.

Det var helt fantastiska vyer! Vilka formationer!

Nåja. Vissa formationer var mer oformliga, om man så säger…

Weehooo!!! Man kunde hyra hästar och rida runt!

Men Anders föredrog att ha mer än en hästkraft. Så vi fortsatte i vår hyrbil. Attans också att bröllopsdagen redan var över…

Det var som sagt helt otroliga vyer.

När Ama tog den här bilden så tänkte hon ”Naturen är storslagen, människan är liten”.

Nog med filosoferande. Det här inlägget skulle ju handla om vår Gallupundersökning som vi gjorde igår, så då kör vi igång med den.

Och den började just med att köra. Här syns vårt bilgodis, isbitar. Den där orangea mojängen är vår nya, skitfräna (om man får säga så själv) bluetoothhögtalare. Med hjälp av den lyssnade på ett par av dom sommarpratare som vi har nedladdade i mobilen. Ett överraskande bra ljud, faktiskt.

Vi körde in i New Mexico. En nödvändighet för undersökningen.

Konstaterade att vi befann oss på Route 66, och efter en liten rundtur på stan…

… tog vi in på motellet där vi har bott inatt.

Ja, då var vår Gallupundersökning klar då.

Ni kanske undrar hur detta kan klassas som en Gallupundersökning?

Lätt att förklara:

Vi undersökte stan innan vi uppsökte motellet. Helt klart en Gallupundersökning.

Gomorron!

En nära döden-upplevelse…

 

… eller konsten att försöka överkomma sin rädsla.

Ytterligare en aktivitet att ”roa” sig med på sin bröllopsdag. Igår alltså.

Det började här. Vid Horseshoe Bend Overlook utanför Page i Arizona.

Ser väl inte så farligt ut? Några små diken där borta i fjärran.

Rena rama folkvandringen ditåt.

Men sen…

Så här nära var så långt Ama kom. Fy fasen!!! Höjdrädslan slog till med full kraft och hon backade raskt därifrån på darrande ben.

Sen tog Anders vid:

Vackert! Jomenvisst.

Urtjusigt…

Bedårande…

Jodå…

Men det var här…

… som Ama började gråta. Stortjuta, faktiskt. Fy faaaan vad hemskt! Troligen det värsta hon någonsin varit med om! Vad är det för fel med att ha skyddsräcken? Och det sprang runt barn där, vad tänkte föräldrarna på???

Riktigt vidrigt var det.

Anders gick bort från kanten och kom och tröstade Ama.

Och sen…

Minsann om hon inte krälade sig fram till kanten…

… och skräckslagen, med hjärtat i halsgropen…

… tog detta kort.

Jodå. Helt klart en nära döden-upplevelse och ett försök att överkomma sin rädsla. Om det lyckades? Nej, inte alls!!! Blir skakis och darrig i benen bara av att se bilderna.

”Allt för bloggen” hjälper inte i alla lägen (fast utan bloggen så hade Ama troligen inte legat och krälat där ute på kanten…).

Men Ama fick sin belöning:

Vad gör man inte för en liten påse med chips?

Idag har vi dock tagit det liiite lugnare, och bland annat genomfört en Gallupundersökning.

Mer om det imorgon, nu vankas det motellmiddag igen.