Beeep, beeep!

 

Igår gav vi oss iväg från El Paso. Under broarna som vanligt. Ama borde nog tvätta bilrutorna…

Tycker inte ni också att det är läskigt när man möter stora lastbilar på väg åt fel håll på motorvägen? Och som till på köpet kör i vänstertrafik…

Man kan tycka att yrkeschaufförer borde veta bättre!

Dom är dessutom väldigt dåliga på att hålla avstånden.

Åsså knyckte dom en timme av oss igen. Inte yrkeschaufförerna då, utan ”dom”. Vilka dom nu är. En timmes mindre sovmorgon nu på morgonen. Suck.

Sen hände nåt mycket oväntat.

Här blev vi stoppade av inga mindre än gränspolisen. Dom från förra inlägget, ni vet.

Då hade vi kört flera mil bort från den mexikanska gränsen.

Vi fick frågan om vi var amerikanska medborgare, och när vi svarade att vi inte var det så blev vi tvungna att visa passen.

Sen gav det ena det andra, och…

… hoppsansa… Så kan det gå.

Nåja.

Ama fick i alla fall viss besöksrätt.

Eller nej. Det var visst inte helt sant.

Vi besökte det gamla fängelset på vårt mål för gårdagen. Det var i bruk mellan 1883 tills i början av 1970-talet.

Var hade vi hamnat då?

Jo här:

I Fort Stockton.

Vad kan man hitta på där, utöver att kolla in det gamla fängelset?

Tja…

Man kan posera bland en massa ringrostiga figurer…

… och givetvis utöva favoritnöjet – att titta på en lärorik film om stället.

Men det allra viktigaste, nåt som man absolut inte får missa, det är detta:

Att kolla in deras Gigant Roadrunner. Här försöker Ama hindra honom från att springa iväg. Beeep, beeep! Det är väl så han låter, va?

Efter det kunde vi ta det lugnt…

… och checka in på vårt motell för natten. Den inringade grejen är en av fyra stooora, stendöda skalbaggar vi hittade i rummet. Som tur var så slapp vi betala extra för dom, trots att det stod att det kostade 10 dollar per husdjur man hade i rummet.

Strax åker vi vidare igen, förhoppningsvis utan husdjur.

Gomorron!