Ama ställer alltid upp!

 

Jodå. Det gör hon.

Anders var lite trött efter gårdagens bilkörning. Så när vi kommit fram till… fram till… fram till…

Fasiken också! Måste kolla kartan igen. Häng kvar! (Och var glada att Ama inte sjunger nån sorts pausmusik)

Just ja. Vi kom fram till Auburg  Auburn.

Vad var det Ama skulle berätta nu igen… Javisstja! Ama ställer alltid upp, och Anders var lite trött.

Ama erbjöd sig att gå och hämta en take-away.

Efter en mycket mödosam promenad på säkert… tjugo meter, så kom Ama fram hit. Är det där kackerlackor, förresten? Skit samma. Ama var helt slut efter den lååånga promenaden.

Så hon beställde mat. Sån som man kunde ta med hem.

Det var väntetid. Ama satte sig ner och läste i sin bok. Det är alltid bra att ha med sig förströelse, man vet aldrig när nästa väntetid kommer.

Ooops! Ama verkar ha glömt boken.

Såg sen att grannarna var smartare. En pitcher med Margarita…

– Du Ama? Jag tror att jag byter sällskap nu. Najs to nov jo! NOT!!!

– Fast du kanske kan hjälpa mig att strippa en aning? Börjar bli skithett nu med Alaska-outfiten. Seså, fram med min fina hatt nu!!

Good luck Bruce!

Maten kom och Ama skulle hitta hem. Att hitta själva motellet var inga problem. Bara att gå dom tjugo metrarna tillbaka.

Men vet ni vilka jättestora problem man kan råka på när man varit ute så länge?

Och dessutom bott på mååånga ställen…

Jo.

Vilket rumsnummer hade vi idag?

Det ordnade sig.

Ama hittade hem.

Och efter en smärre ommöblering åt vi framför TV-n.

Gomorron!

Vi lämnade Boston och Massachusetts…

 

… och åkte in i New Hampshire, där vi åt frukost i Portmouth. På bilden med floden ser man två stater. Båtarna ligger i New Hampshire och på andra sidan ser man Maine. Så vi susade iväg över floden. Fast på en bro, då.

Vi kom fram till Portland. Där ställdes vi återigen inför ett val.

Idag gjorde vi valet att inte titta på valar.

Vi åt lunch istället. Här har Ama fått en jättegod lobster-roll. Men ser hon inte lite skyldig ut på bilden?

Hon borde egentligen ha tagit det som Anders äter. En skaldjurs-chowder. Varför då? Jo, dom där tavlorna som hänger på väggen är utmärkelser som restaurangen har fått för just sina fantastiska chowdrar. Och den var verkligen supergod! Hur nu Ama kan veta det…

Vi åkte vidare efter Highway one. Den har vi ju åkt på tidigare under denna resa, fast på västkusten. Nu är vi på östkusten. Dom har inte så stor fantasi när dom döper sina vägar.

Det blev lite mer lantligt.

Sen nådde vi vårt mål:

Eller nästan i alla fall, det är en halv mile kvar till vårt motell här. Men ser ni? Ser ni???

Wow!

Om det finns en gift shop med nödvändigheter för björnar, då måste det väl ändå finnas björnar också? Hoppet tänds igen.

Men nu  är vi framme på vårt motellrum.

Det ligger i… ligger i… ligger i…

Äsch! Ama måste konsultera kartan, ett ögonblick.

Det ligger i Auburn.

Ett ställe som Ama inte hade en aaaaning om att hon skulle komma att besöka. Men livet är fullt av överraskningar.