Ama’s nya matvanor

 

Lobster roll. En himla massa hummer. Supergott!

Har ni lagt märke till att Ama har en ny t-shirt? Jösses… Hon har inte bara ätit, hon har shoppat också.

Åter till maten. Förra bilden var lunchen. Nu kommer vi till middagen:

Nåt konstigt slags bröd. Jättegott, med honung på.

Scallops, concha de peregrino på spanska eller pilgrimsmussla på svenska. Försvinnande gott!

När vi gick hem så hade det börjat regna lite.

Men vad gör väl det, när maten satt såååå himla gott!

(En sak stör dock, dom där strykattiraljerna i bakgrunden…)

La ni märke till att tröjan bytte färg? Märkligt fenomen det där. Från rött till grönt. Precis som ett trafikljus. Det som hände var att man fick två t-shirts till ett pris av en, och två röda preciiis likadana, det blev till och med för mycket för Ama.

Men nu är det dags igen.

Det gäller att packa väskorna på ett sånt sätt så att dom:

1. Går att stänga
2. Inte väger för mycket
3. Båhåller tillståndet ”stängd”

Dags att flyga igen, alltså.

Gomorron!

Otroooligt spännande!

Den här lappen hängde i hissen i morse. Oooo… Dom skulle riva huset bredvid motellet. Ettan är – enligt killen i receptionen – byggnaderna som skulle bort, tvåan pekar på vårt motell.

Ama såg framför sig en bautaexplosion, en sån där som man ser i amerikanska actionfilmer. KAAABOOOOM!!! Med en massa eldflammor, flygande föremål, smällar och brak. Och sen några KAAABOOOOM till.

Hade ju varit skoj att stanna och kolla på detta, men som ni ser – ingen ström under tiden och det innebär ju även att internet inte funkar.

Så vi åkte därifrån.

In till Rhode Island. Inte bara en gång, utan två gånger. Staten är nämligen så himla liten så innan vi visste ordet av så var vi ute ur den igen och befann oss i Massachusetts.

En fråga:

Hur vet man att det är dags sluta att återfylla sin vattenflaska ur kranen och investera i en ny?

Jo, det börjar nog bli dags när det har gått hål i den och man får dricka ur botten istället.

(Byggnaden i bakgrunden är… ja, en byggnad i Providence, där vi stannade till)

Vi åkte en omväg ner till Newport. Varför då? Jo, den där stora bron som ni ser i bakgrunden, den kostar det pengar att åka över. HA! Där lurade vi dom allt.

Det var en fin och pittoresk stad.

Vi åkte ner till stranden. Jodå. Där var det också fint.

Men sen blev spänningen alltför stor.

Så vi bet i det sura äpplet…

… och betalade 4 dollar för att komma över bron som tog oss snabbare hem till motellet där alla action hade varit under dan.

Och ser man på!

Ingenting har förändrats. Inte ett skit. Ama såg inte spår efter minsta lilla kinapuff en gång.

Fy fasen att lura Ama – och alla er läsare – på den spännande upplösningen.

Shit happens.