Vi fick lite tid över igår

 

Så kan man ju inte ha det. Tiden måste utnyttjas hela tiden, typ.

Så Ama – den detroniserade kartläserskan som envisas med att kolla kartan ändå – hittade nåt intressant att bedriva tiden med.

Ni ser det va?

Där vid pilen.

Ok. Ama förstorar:

Nu då?

Äsch, ni får väl följa med dit då.

Till Basketball Hall of Fame.

Vi var lite konfunderade. Vad gjorde det museet där i Springfield, Massachusetts (inte att förväxla med Springfield, Vermont i förra inlägget. eller nåt annat Springfield heller för den delen), dom har ju inte ens nåt NBA-lag?

Det är kanske just därför man går på museum, för att lära sig saker och ting.

Det gjorde vi idag, lärde oss nåt alltså. Det är nämligen så att han som ”uppfann” sporten basketball (eller ”korgboll” som Ama brukar kalla det), han gjorde det just i Springfield, Massachusetts (inte förväxla nu igen!).

Pfft! Sådär kunde jag också göra, sa Anders. En tvåtaktare och finta med bollen bakom ryggen. Plättlätt!

Vi kollade om takterna sitter i:

Först lite uppvärmning med att snurra och bolla med basketbollen på fingret.

Sen:

Jomenvisst! Där satt den!

Ama då?

Jodå. Det är inte för intet som hon går under namnet ”Air Ama”.

Det är på det här viset som vi ofta hamnar på ställen som vi inte visste fanns då dagen började.

Ama läser kartan och hittar intressanta saker.

Den här gången gillade Anders Ama’s kartfynd, men det är inte alltid han gör det.

Som då, 2001. Då hamnade vi på Dollywood ”tack vare” kartan.

Gommorron!

I morse lämnade vi Littleton, New Hampshire…

 

… och åkte in i Vermont. Kollade in Springfield, men såg inte till Homer, Marge, Bart, Lisa eller Maggie. Inte en enda gul gubbe såg vi.

Vi tog den natursköna motorvägen söderut.

Igår besökte vi White Mountain National Forest. Idag åkte vi igenom Green Mountain National Forest. Man måste ju variera sig.

Man kan förstå varifrån namnet kommer.

På sina ställen började det redan skifta lite i höstfärger. Måste vara fantastiskt vackert här när hösten står i sin fulla prakt.

Vi såg skyltar med varning för både älg och björn. Men bara skyltarna, inga djur. Sen åkte vi in i Massachusetts igen.

Om ni tycker att Ama har lite konstiga skyltar för Massachusetts där, så tycker ni rätt. Ni skulle bara veta hur svårt det är att hinna fota dom där ”Welcome to…”-skyltarna. Det kommer ju ingen förvarning, utan man måste hänga med på kartan. Nu hade ju Ama fördelen av att veta att just Massachusettsskylten var blå och ganska anspråkslös. Men ni skulle bara veta hur många blå, anspråkslösa skyltar det finns… Det blev lite fel.

Vägarna var fina här också. Det var bara en nackdel. En stor nackdel. Det fanns ingenstans att stanna och Ama var hungrig.

Som tur är så finns det nu nödkakor i bilen.

Till slut hittade vi ett jättefint ställe där vi kunde stanna och äta vår medhavda picknickmat.

Sen åkte vi in i Connecticut och tog in på vårt motell för natten i Hartford.

Både Ama och Anders blev förvånade att staten heter Connecticut. Har alltid trott att den hetat Conneticut, utan det där c-et i mitten. Upptäckte det igår, när datorn gjorde rödkrull under den felstavade staten.

Tänk vad man lär sig mycket av att blogga.

Nej, nu har lunchen sjunkit undan och Ama ser en hummerklo på en skylt utanför fönstret. Måste kollas in noggrannare.

Vi hörs!