Igår i Albuquerque…

 

… hittade vi dom här.

Kärnvapenbestyckade stridsspetsar.

Vi besökte det här stället:

Ett atomkrafts- och kärnvapensmuseum.

Både intressant och otäckt.

Den som Anders petar på är ”Fat Man”, och den bakom är ”Little Boy”.

Båda dessa två är helt identiska med dom som fälldes över Hiroshima och Nagasaki.

”Little Boy” fälldes över Hiroshima den 6:e augusti 1945 och dödade 70.000 – 130.000 människor på en endaste gång.

Tre dagar senare, den nionde augusti, träffade ”Fat Man” Nagasaki och 45.000 dog omedelbart.

Så här såg det ut efter bombernas härjningar.

Helt otroligt.

Planen som släppte bomberna var av den här typen. Boeing B29-or. Ganska stora, ni ser Anders i rött där vid planets nos.

Hiroshima var ett planerat mål. Nagasaki, däremot, var ett ”andraval”.

Folket som fanns i staden Kokura hade dubbeltur, kan man kanske säga. Dom var det egentliga målet för den andra atombomben, ”Fat Man”. Men på grund av att Kokura låg i rökridåer efter att deras grannstad blivit bombad, så blev det Nagasaki som fick ta smällen.

Det var faktiskt riktigt intressant – och otäckt! – att gå på det där muséet. Att två såna relativt ”små” saker kan ställa till med så otroligt mycket…

Vi hittade ett annat plan också:

En B52:a. (Anders finns fortfarande med för att ni ska se hur stort det är).

Alla dessa krig! Så onödigt.

Ama måste säga att hon föredrar drinken B52 framför planet.

Fast inte så här tidigt på morgonen.

Gomorron!

Vi packade vårt pick och pack…

… och lämnade vårt motell i Santa Fe. Ett väldigt typiskt motell, där dörren står öppen, där bodde vi. Ger ingen vidare utdelning på stegmätaren.

Hit åkte vi:

Till Sandia Peak, ett berg utanför Albuquerque. Sandía på spanska betyder vattenmelon. Killen som styrde (?) manicken – och pratade oavbrutet under dom 15 minuter som turen tog – berättade att det beror på den färg som klipporna får när solen går ner. Ama nickade, och tyckte han sa ”grön”, och det stämmer ju med en vattenmelon. Anders påstod att han hade sagt ”röd-rosa” och det stämmer ju bättre med hur bergen kan tänkas se ut. Ama har trots allt aldrig sett gröna klippor. (Utom när det är mycket alger, och det är det sällan på 2000 – 3000 meters höjd)

Det var en fantastisk utsikt.

Bergen var otroligt vackra.

Jo, Ama tittade hellre lite rakt ut än nedåt – det var rysligt högt.

Men sen hände nåt som gjorde att Ama tittade rätt ned. Killen sa att den minsann finns björnar i området. Wow! Kanske det var dags för Ama att se en nu då? Man skulle titta efter skuggor på marken som rörde sig.

Så Ama tittade rakt ned.

Och tamejtusan! En skugga som rörde sig!!!

Ni ser den va? Ama har för säkerhets skull ringat in den.

Åh! En björn. Äntligen!

Sen visade det sig vara skuggan av den gondol som vi åkte i. Attans också…

Björnarna – Ama: 5 – 0.

Uppe på toppen var det toppen.

Ama hade tänkt balansera på kanten där, allt för bloggen ni vet. Men sen stod det på skylten att man inte fick klättra på räcket. Inte ens sitta på det. Dumma regler! Men Ama är lydig och avbröt sitt klättringsförsök.

Lite förvånande blev vi att det var ett skidområde där uppe på berget. Här är Anders på väg att sätta sig i liften.

Ama: Du får inte sitta där!

Anders: Men det är ju för sjutton hakar en sittlift!

Okej då…

Vi har gjort en massa andra grejer idag också, men Ama anar att ni är less nu. Kanske återkommer det nåt fler inlägg från dagen som idag.

Men inte nu.

Fast ni kan ju få veta vart vi befinner oss just nu:

Vi är i Amarillo.

Ama sjöng för full hals om detta på vägen hit. Ni ska slippa en videoblogg ännu en gång.

Snällt va?

PS: Dom knyckte ännu en timme av oss idag när vi passerade gränsen till Texas. Så fräckt! Som i ”How rude”. (Börjar ha lite svårt för språket nu när vi varit här i… kan det vara fyra veckor? Dolph glömde ju svenskan redan efter fjorton dar, så Ama har klarat det bättre)