Ama – husspekulanten

 

Vi funderar starkt på att skaffa oss en kåk här i Kalifornien, så idag var vi och tittade på ett objekt.

Vardagsrummet var väl tilltaget och den öppna spisen verkade rejäl.

Jodå. Här kan man nog fixa till några trevliga matstunder i glada vänners lag.

Trädgården var trevlig.

Med några käcka, hemtrevliga detaljer.

Utomhuspoolen var fin.

Men, på vintern då?

Åhå! Det fanns en inomhuspool med. Så bra!

Jamen, då är det väl bara att slå till då?

Eller kanske inte…

Tänk att måla om den fasaden? Nej, det verkar för jobbigt, så vi slår nog inte till trots allt….

Ok. Det är fult att ljuga. Ama var väl inte en spekulant.

Vi var och kollade in Hearst Castle igår.

Det fanns några regler vid besöket.

• Man fick inte fota med blixt inomhus. Det klarade vi.
• Man var tvungen att hålla sig på mattan. Den gråa ”besökaremattan” inomhus alltså. Det klarade inte Ama. Fick en tillsägelse redan i första rummet… Hade den varit röd hade det nog gått bättre.
• Man fick inte peta på grejerna. Möbler och statyer och så. Det klarade Ama.

Men Anders kunde inte låta bli att killa en staty under armen.

Vi borde nog hålla oss på mattan båda två.

Gomorron!  Goförmiddag!

(Internetet på vårt hotell var helt urkasst. Lyckades med nöd och näppe få iväg ett inlägg igår kväll. I morse var det stendött. Så för bloggens skull frukosterar vi nu på McDonalds där dom ju vanligtvis har wiffi. Frukosten serverades inte längre när vi hittade ett tillslut, och hade dom inte haft wiffi hade kanske Ama gjort en ”Falling Down”…  Men ett quarter pounder meal gick också bra till frukost, nu när det faktiskt fanns wiffi.)

Att resa runt och studera djurlivet

Vi började med att besöka Santa Barbara. Nej, inte borgen i Alicante, den är högre upp. Istället är stället en stad norr om Los Angeles.

Det var molnigt, och Ama fick sina misstankar bekräftade. Inte svart på vitt, utan rött på vitt (sååå mycket bättre!). Det ÄR farligt med högklackade skor. Ama visste det.

Där ute på piren i Santa Barbara fiskade dom krabbor. Och en och annan sjöstjärna. Dom ser kanske små ut? Men dom är åtminstone i storlek 44.

Vädret var inte riktigt med oss till en början. Påminde lite om ”Rain (ring) of Kerry” på Irland. Men på andra bilden ser ni att det verkar ordna sig. På tredje bilden har vi lämnat molnen bakom oss och på det fjärde ska det ske. Eller hur det var…

På tio minuter ordnade vädret till sig, och temperaturen steg med tio grader. Allt som behövdes var att passera bergstoppen.

Vi åkte norrut, på Highway 1.

Ni kanske undrar över djurlivet?

Oavsett vilket, så kommer här en sammanfattning.

Här är en fiffig duva som dricker direkt ur kranen. Vattenpölar och annat är ju bara såååå läskigt.

Vi såg också en kråkfågel av nåt slag. Ama skulle klassa denna kråka som en ung råka. Den har inte hunnit bli så grå om nosen ännu.

Vi såg också sjöelefanter.

Dom gruffade lite. Men inget allvarligt. Det verkade som om den som fick upp sin korta snabel högst var den som vann.

Vi såg även…

Sebror.

Sebror???

Sebror och elefanter… Undrar egentligen hur bra den där Tomtom mår? Vi trodde i vår enfald att vi var kvar i Amerikat…

Fåglar, surfare och en snygg övergång

 

– Hallå! Hallååå!!! Jag vill vara med i bloggen!

– Blir det bra såhär? Eller förresten…

– Jag är mycket snyggare framifrån

– Äh! Håll truten på dig din dumma trut. Jag är mycket snyggare.

– Men vi pelikaner är inte lika stora linslöss, fastän vi faktiskt är större. Sådetså! Näe, nu drar jag.

Jahaja. Där stack fotoobjektet, men då får vi väl titta på nåt annat istället, som den där surfaren som syns i bakgrunden.

(Det här var den snygga övergången om ni inte fattade det…)

Här i Ventura finns det massor av surfare.

En del är coolare och smartare än andra.

Ni ser va? Alla ligger och plaskar i vattnet. Utom en. Han har med sig en paddel och paddlar lugnt ut.

Och surfar in.

Ama studerade honom en lång stund, och inte en enda gång blötte han ned sig. Smart kille!

Nej, nu ska Ama också ut och surfa.

Fast på internet, då…

Gomorron!

Vi rör på oss

 

Vi lämnade som sagt var Las Vegas i morse, och gav oss ut på vägarna.

Oooo… Den är närmare än det verkar? Ama tycker att den är nära nog…

Vi åkte in i Kalifornien.

Det gick bra att köra, eller – för Ama’s del – att åka.

Synd bara att vägarna var så smala och krokiga.

Vi tyckte att en del bilar låg bra nära framförvarande, speciellt eftersom hastigheterna var så höga. Men den där ”lilla” bilen bakom husbilen är en ”släp-bil” som hänger fast i en dragkrok.

(Hmmm… Undrar om vi hade en släp-lastbil bakom oss några bilder upp?)

Till slut nådde vi slutet på landet. Här ser ni inte Ace Ventura, men väl Anders Ventura.

Ventura heter stället där vi befinner oss nu.

På stranden vid Stilla havet.

Eller är det så stilla egentligen?

Jodå, så länge det inte kommer en sån där ”earthcake”.

Ni minns väl:

Han har gjort många roliga tabbar, Rikard Palm…

Las Vegas är en otrolig stad

 

Alltid händer det nåt.

Och på kvällen blir det ännu mer fascinerade med vattenshower…

… och vulkanutbrott.

Hela stan är som en sorts besynnerlig fantasivärld.

Vem har väl inte fantiserat om en sån fast häck?

Det är så mycket att titta på, man har svårt att ta in allt. (Fast dom fasta häckarna missar man  kvinna ju inte…)

Sen är det ju det som Las Vegas är mest känt för:

Spel överallt, hela tiden, dygnet runt.

Som en sammanfattning kan Las Vegas beskrivas som…

… en enda stor, ständigt pulserande, illusion.

Det var precis det som vi kollade på igår kväll. Dels staden, och dessutom en stor illusionist. Nämligen:

Den här mannen bredvid Anders. David Copperfield.

En mycket bra – och överraskande rolig! – show.

Nu är det dags att lämna Fantasy Town för den här gången.

Gomorron!

Mer spänning än Skywalk!

 

Vi åkte ju till Grand Canyon igår. På grund av regnet var Skywalken stängd, men vi fick mer spänning än så. Även detta på grund av regnet.

Vår chaufför och guide, Harriet, var en käck dam som inte skrädde orden. Skrek Idiot! till många chaufförer – som faktiskt förtjänade det – och hon var dessutom lätt allergisk mot nummerplåtar som var från Kalifornien. Det var dom absolut sämsta chaufförerna enligt henne. Dom visade ingen hänsyn och körde på som om hela vägen och världen var deras.

Cirka 10 miles av vägen till och från West Rim av Grand Canyon var grusväg. När vi åkte dit var den lite gropig och dammig, men helt åkbar.

När vi åkte hem såg den ut såhär:

Harriet: Oh my goodness…

Vägen var inte så himla bra längre, kan man säga utan att överdriva.

Vissa av passagerarna verkar tillbe högre makter.

Än så länge går det bra!

Men…

Oh-oooh… Tvärstopp.

Det fanns Emergancy water på bussen. Vi skulle snarare behövt Emergency dry.

Harriet: Idiot! Stay where you are! It’s crowded and narrow here!

Det kommer aldrig att gå! (Fast det gjorde det)

Sherriffen: Även om ni kommer förbi hålet som är hjälpligt lagat, så kommer in inte förbi backen lite längre fram. Den är jättelerig och snorhal. Det är redan två bussar som har fastnat där.

Såna nyheter vill man inte ha.

Harriet: I’ll sure give it a try!

Vi åkte förbi bilar och bussar som inte hade det alltför lätt.

Alla passagerare (med taktfasta applåder): Go Harriet! Go! Go! Go! Go!

Och vi kom förbi! Alla passagerare jublade, klappade händerna och busvisslade.

Harriet: It ain’t over yet! We have to get to the top! And nothing – nothing! – will get me to drive a bus here tomorrow!

Vi kom över krönet och hem en anings försenade. Men Ama undrar vad som hände med dom andra bussarna som stod stilla där i backen.

En sammanfattning av Grand Canyon-turen:

• Fantastiska vyer
• Kul att åka helikopter
• Synd (?) att Skywalken var stängd
• Den spänning som vi missade på Skywalken fick vi igen på hemresan

En jättebra tur, alltså. Men höjdpunkten var nog trots allt detta:

Anders fick träffa Clintan.

The bottom was nådd…

 

… på Grand Canyon i förra inlägget.

Nu gällde ju:

♫ ♫♪♪ The only way is up, baby!♫ ♫♪♪

Så Ama tog trapporna.

Nejdå, skoja’ ba´  (om nu nån annan trodde nåt annat). Vi hade tur och returbiljett med den där helikoptern.

Så vi åkte hit:

Den där rundeln där uppe är Skaywalk. En byggnation med glasgolv 1200 fötter (ca 365 meter) upp, ovanför ett hisnade stup.

Där kan man traska.

Eller skulle kunna i vanliga fall, men nu hade det börja regna så dom stängde promenaden. Ama vet inte riktigt om hon blev ledsen eller lättad. Räddad av gong-gongen kan man kanske säga.

Det regnade inte mycket där, det småskvätte och det blixtrade i fjärran. Personalen sa att det var åskan som orsakade stängningen, men vi tror att det var regnet. Det blir nog halt där på glasgolvet och om nån halkar och gör sig illa blir det säkerligen väldigt dyrt för arrangörerna.

Nåja. Vi fick inte gå ut där, så vad gjorde vi istället?

Vi satte oss och vilade lite.

Och lekte leken ”vem törs gå närmast kanten av stupet?#.

Om ni tycker vi är väldigt olika oss på bilderna beror det på att vi använde oss av statister.

Vad vi verkligen gjorde?

Ama vände ryggen mot stupet, försökte le och låtsas som om det inte fanns där. Här var det väldigt mycket pirr i benen…

Resten av tiden ägnade hon sig åt att skrika:

– Anders! Inte så nära kanten!

– Anders! Kom HIT! NUUU!!!!

När Ama till slut var ganska hes så lydde han och lämnade den där läskiga kanten.

Ama var ärligt talat lite besviken på att hon inte fått utsätta sig för det där glasgolvet på Skywalken.

Men det blev nog så spännande i alla fall…

Och det här har med den saken att göra.

Gomorron!

Det är jobbigt att ha semester…

 

Redan strax efter klockan sex i morse (vår tid, alltså) så satt vi ute och väntade på hämtning.

Sen åkte vi, och åkte, och åkte. Buss.

Tills vi hittade ett annat transportmedel.

Oooo… Vad nära bergväggen han kör…

Sen närmade vi oss botten. Av Grand Canyon.

Det var lite trångt där man landade.

Och här håller vi på att få en helikopter i huvudet.

Men om man tycker det är läskigt och håller på att få hjärtslag eller så…

… då finns det hjälp att få. En sån där defib… defibri… deff… Hjärtstartningsmanick.

Dom har då tänkt på allt.

Jo. Det är jobbigt att ha semester. Vi startade strax efter klockan sex i morse och kom hem igen ungefär 14 timmar senare.

Det är verkligen TUR att en Ama de casa aldrig har semester. Då blev det ju inte alls så jobbigt.

Det kan komma mer från dagens utfärd, men nu måste Ama ut och äta lite. Det behövs näringstillskott!

Det tar på krafterna att ha semester  vara en Ama de casa.

Sta-a-a-ackars Ama…

 

En Ama de casa är ju – som ni vet vid det här laget – aldrig ledig.

Igår var det tvättdag igen. Och Ama lovar – det är mycket enklare när man har tvättmaskin.

Anders fungerade som centrifug, för har har starkare nypor än Ama.

Dessutom byggde han ett ”torkskåp” med hjälp av ett styck AC och gardiner. Tack vare denna geniala konstruktion så blåser det in i garderoben där kläderna hänger på tork.

Som kompensation för allt slit ska Ama ut på en liten utfärd idag.

Gomorron!

PS: Om ni tycker er se en flaska med Gin och en flaska med tonic, så ser ni rätt. Det är faktiskt väldigt lätt att komma upp i mer än 10.000 steg här i Las Vegas. Särskilt när man går vilse inne på Casinorna.

Idag var vi på VM

 

VM i Rubik’s kub.

Massor med folk som satt och tränade på att snurra dom där grejerna fortast möjligt.

Och ser man på!

Vi träffade en av deltagarna. Adam är son till Ama’s barndoms- och nudomskompis Sanna.

Han var grymt snabb på att snurra den där grejen rätt. Här har han lyckats få till just den här kuben rätt och det på under fyra sekunder. Han var så snabb så han blev till och med lite suddig.

Det är flera ”grenar” (eller vad det heter) som han deltar i. Så vi håller tummarna hårt för dig, Adam! Det var dessutom väldigt kul att träffas på ett sånt här – något oväntat – ställe.

Sen gick vi hit. Till det här tornet. Jättehögt! Klart man måste upp i ett sånt, trots höjdrädslan som bara blir värre och värre med åren.

Här hade man en fin utsikt över strip-en.

Liite läskigt var det allt.

Men det blev värre…

Där längst till höger ser ni Ama. Kanske inte världens bästa idé att åka en slänggunga på 109:onde våningen som gick utanför tornet. Men utsikten var fin.

Och det som inte dödar stärker, sägs det ju. Ama’s ”leende” kanske ser nååågot ansträngt ut.

Anders (som sitter där vid pilen) valde istället att åka ett typ av uppskjut med världens acceleration. Men den höll sig åtminstone innanför tornet.

Fegisen!