Det mesta är sig likt här i Torrevieja

 

Men vi såg en nyhet idag, eller nygammal nyhet snarare:

Lilla tåget är tillbaka!

För en ungefär två år sen skedde en tragisk olycka. Ett engelskt par bestämde sig för att kliva av när tåget skulle svänga i en korsning och dom var nära hemmet. Mannen klarade sig, men damen for i gatan och avled senare av sina skador. Sen dess har tåget inte fått köra, men nu är det som sagt tillbaks igen. Från den här sidan ser det säkert ut i alla fall.

Det var lite mer folk på Cura idag. Semestrande spanjorer ville passa på att bada en sista (?) gång så här i semestermånadens upplopp.

En annan nyhet är att dom har satt ut stolar i vattnet på mini-Cura för folk som inte har så lätt att röra på sig. Och en ramp. Men den utnyttjade barnen mest.

Kyrkan är sig lik.

Vi avnjöt en jättegod kebabtallrik till lunch. Jodå, det hårda livet ska börja, men det är ju lördag för tusan hakar!

Vi åt här:

På Galiano. Ägarna Janne och Galina är lika väldresserade som Anders och poserade snällt framför ingången.

Dom visar svensk fotboll där nu, berättade Janne stolt. Kul för alla dom som gillar fotboll. Men dom har alla svenska kanaler, så Ama tipsade om att visa schlagern också. Men det är ju ett tag kvar till dess.

Snygg dubbelparkering där.

Och den här trafiksyndaren är helt klart ”busted” av trafikpolis-Ama.

Som rubriken säger: Det mesta är sig likt här i Torrevieja.

Och det är inte alls helt fel att vara hemma igen.

Annons

Den som gapar över mycket…

 

… mister ofta hela stycket.

Så sant den som det är sagt.

Men den här damen:

Hon borde lyssna extra noga. Inte gapa för mycket…

Gomorron!

Ama undrade om Torrevieja var sig likt

 

Så vi tog en liten prommis för att kolla.

Jodå, det var sig likt. Men det är ändå nåt konstigt med bilden… Ser ni vad?

Aha! Anders upptäckte förändringen.

Ser ni nu då?

Facit kommer längst ned.

Det var ovanligt lite folk på Cura för att vara augusti. Men det beror kanske på:

1. Enligt väderprognoserna regnade det idag. Ama måste säga att för att regna så var det faktiskt ganska fint väder.
2. När den här bilden togs var det dags för ”andra sittningen”, klockan var just efter två. Många hade packat ihop och gått hem för att äta och ta siesta.

Det är skönt att sola (tycker somliga) och det är skönt att ta siesta.

Så varför inte kombinera? Det där ser väl synnerligen bekvämt ut…

Facit: Det fanns inte en enda säljare nere på paseon. Inte en enda! Vi hörde inte heller nån ”skönmusik” från exempelvis munspelsmannen eller ylaren. Polisen måste ha tagit i med hårdhandskarna under den här sommaren.

Ama tycker att det är skönt att kunna komma fram på paseon, men undrar också lite vad dom gör nu? Som Anders sa: Man kan ju alltid hoppas att dom inte bara blir ivägkörda, utan att dom får hjälp också.

Det mesta här i världen är dubbelbottnat.

Svenskarna har tuffat till sig

 

Jäpp. Det konstaterade Ama under sin korta sväng inne i Kungliga Hufvudstaden i förrgår.

Det sägs ju att vi svenskar är så laglydiga att det räcker med att sätta upp rödljus vid gränserna som aldrig slår om. Blir det aldrig grönt, ja då går vi aldrig över gränsen.

Men tiderna förändras.

Bilder från onsdagens promenad (lägg märke till dom inringade detaljerna):

Cykelparkering förbjuden: Struntar väl vi i!

Nödutgång. Får ej blockeras: Says who?

Och hur i hela friden kan den där bilen stå åt det hållet med näsan åt helt fel håll?

Ja. Svenskarna har helt klart tuffat till sig.

Men nu är vi hemma i Spanien igen. Här ligger dom steget före när det gäller att högaktningsfullt strunta i skyltar och annat trams.

Vi är inte bara hemma. Det är fredag också.

Det har Ama bevis på:

Äntligen ordning igen!

Gomorron!

Hemåt det bär…

 

Men först måste Anders kolla in den där Jumbon lite närmare.

Han blev helt däckad…

… men kunde ändå inte låta bli att pilla den lite på magen. Det är inte ofta man får chansen att göra det.

Men oj! Där går ju vårt plan! Näe, så kan det ju inte vara heller. Det måste vara ett annat Norwegianplan. Vi står lugnt kvar och väntar vid busshållplatsen. Lite ljug. Ama är aldrig särskilt lugn när vi ska resa. Det finns två tillfällen när hon ligger steget före. Det ena är just när man ska med nåt flyg/tåg/buss. Det andra är när det vankas mat. Annars ligger hon som regel nåt steg efter istället.

Var var vi? Javisstja. Vi stod lugnt  kvar och väntade, för det kunde ju inte vara vårt plan som gick.

Eller? Det står ju ”Till flygplanet” på skylten, men det är inte där?

Skoja´ ba´. Flygplanet var visst där, men det hade ju varit bra om dom hade öppnat dörren också.

Till slut gjorde dom det och vi flög till Alicante.

Där hämtade vi bilen på Umbrella Parking. Som vanligt fick Ama en ros, och dom hade tvättat bilen. Inget dumt parkeringsställe alls.

När man kommer hem efter att ha varit ute och rest en stund så brukar det vara rätt tomt i kylen.

Men det här tar nog priset.

Nåja. Nu har vi packat upp och varit och handlat.

Så nu är vi alltså tillbaks i verkligheten. I soffan. Undrar vad det egentligen var som hände? Tur det finns en blogg där Ama kan gå tillbaks och kolla vad vi har pysslat med under dom senaste sju veckorna.

Det blev lite intensivt kan man säga – men superkul!

♫ ♫♪♪ Fly on the wings of love ♫ ♫♪♪

 

Vem minns väl inte Bröderna Olsen?

Så här såg vingen ut när vi åkte från USA. I bakgrunden ser man New York, New York. Fast vi är i Newark, New Jersey.

Så här såg vingen ut igår. Arlanda, Stockholm.

På dom där vingarna brukar det stå ”No step” om man tittar ut. I vanliga fall, alltså.

Anders utmanade ödet. Han inte bara steppade.

Han hoppade.

Oooo… Vi krockar!

Solen började gå ner.

Sen hade den gått ner.

Då gällde det att välja.

Titta på TV’n eller på Stalkern där i spegeln.

Och vet ni vad?

Väskorna har kommit tillrätta!

Vi hann knappt öppna dom innan det var stängningsdags.

För nu ska dom ut och flyga igen.

Så vi vinkar adjö där längst ut på vinken. F’låt – vingen skulle det vara. Hoppas vi ses snart igen.

Gomorron!

Den lååånga resan

 

Vi backar lite i tiden. Ända tills igår. Lokal tid. Vad nu det är eller var.

Vi gav oss av från Hartford i ottan.

Stannade till vid Yale University.

Varför då?

Jo. Ama funderade på att skriva in sig på det där vetenskapliga… grejsimojset. Hon hade ju redan fått en utmärkelse, så det borde ju passa bra. Att det sen tycks vara ett universitet för dinosaurier gör ju inte saken sämre. Och kolla! Dinosaurien heter ”Nånting Latus”. Här passar Ama in alldeles förträffligt.

(Den sista bilden med huset och den skojiga trädgården hör inte hit egentligen. Den fanns vid Yale, och det fanns plats för den hopklippta bilden. Man ska inte slösa bort ett utrymme på ingenting…)

Vi åkte vidare mot flygplatsen. Ama hade kartan med dom små röda pluttarna som indikerar ”intressanta platser” och tur var väl det!

Annars hade vi missat Pez-museet. Ett ställe som alla borde besöka.

Dom små röda pluttarna på kartan som indikerar ”intressanta platser” kan också vara en varning.

Exempel på platser du inte ska besöka:

Bruce: Äh! Du är bara avundsjuk, Ama. Na-na-naa-na-naaa-na! Du har inget museeeeeeum! Puckon får inte det, serru! Seså. Ge mig ett sånt därnt ledat sugrör nu…

Vi lämnade Bruce i en hast, för vi upptäckte att det var en bra bit kvar.

Vi hastade in i staten New York, tittade som hastigast på silhuetten av staden (men mest på GPS-en), åkte genom en tunnel in i New Jersey och lämnade bilen på flygplatsen.

Bytte till tåg, som skulle ta oss till rätt terminal.

Men vaaaar är Anders?

Dääär är Anders.

På förra bilden hade Ama lyckats hoppa på ett tåg just innan dörrarna stängdes. Anders hann inte med (kan bli en uppföljare – hur man blir av med en Stalker).

Problemet var bara att Ama hoppade på ett tåg som gick åt fel håll… Till slut möttes vi igen på rätt ställe.

Det är kanske inte så konstigt att Ama vill ha typ ett halvt dygn på sig på flygplatser?

Nåja.

Vi åkte flyg i mååånga timmar, från Newark till Stockholm via Köpenhamn, och checkade in på Jumbon som står ute vid Arlanda.

Där uppe i luckan skulle vi ha stoppat bagaget. Om vi hade fått det. Men det blev kvar i Köpenhamn.

Det var lite synd. För det drabbade en person.

Underbara, fina LiLo, fick träffa en inte alltför fräsch Ama på vår dejt. Inget bagage, ingen necessär, och en lååång resa innan dess. Stackars Lilo… Dessutom lyckades Ama bara ta EN enda bild, där ögonen var slutna. Tyvärr får ni inte se LiLo’s vackra ögon. Men titta in på hennes blogg, där finns dom.

Den där presenten som Ama fick, den är ni bra nyfikna på va?

Här är den:

WOW! Tre nya wettexar till samlingen! Lägg särskilt märke till den längst ner till vänster – Ama in action.

Tack snälla, goa, härliga LiLo för att du offrade din lunchtimme så vi fick träffas!

En lååång resa…

 

… avslutades med:

En kort busstur.

Här hamnade vi:

Vi tycks gilla flygplan. Som ni ser reser vi lätt. Vi hann med alla anslutningar, men det gjorde inte bagaget.

Tänk om alla flygplan var så här bekväma? Då skulle nog Ama flyga lite mer.

Nu har dom knyckt sex timmar till av Ama, sååå taskigt!

Resten av resan får ni höra mer om sen, för nu har Ama inte tid – har en viktig dejt på gång.

Vi hörs!

Ama’s nya matvanor

 

Lobster roll. En himla massa hummer. Supergott!

Har ni lagt märke till att Ama har en ny t-shirt? Jösses… Hon har inte bara ätit, hon har shoppat också.

Åter till maten. Förra bilden var lunchen. Nu kommer vi till middagen:

Nåt konstigt slags bröd. Jättegott, med honung på.

Scallops, concha de peregrino på spanska eller pilgrimsmussla på svenska. Försvinnande gott!

När vi gick hem så hade det börjat regna lite.

Men vad gör väl det, när maten satt såååå himla gott!

(En sak stör dock, dom där strykattiraljerna i bakgrunden…)

La ni märke till att tröjan bytte färg? Märkligt fenomen det där. Från rött till grönt. Precis som ett trafikljus. Det som hände var att man fick två t-shirts till ett pris av en, och två röda preciiis likadana, det blev till och med för mycket för Ama.

Men nu är det dags igen.

Det gäller att packa väskorna på ett sånt sätt så att dom:

1. Går att stänga
2. Inte väger för mycket
3. Båhåller tillståndet ”stängd”

Dags att flyga igen, alltså.

Gomorron!

Otroooligt spännande!

Den här lappen hängde i hissen i morse. Oooo… Dom skulle riva huset bredvid motellet. Ettan är – enligt killen i receptionen – byggnaderna som skulle bort, tvåan pekar på vårt motell.

Ama såg framför sig en bautaexplosion, en sån där som man ser i amerikanska actionfilmer. KAAABOOOOM!!! Med en massa eldflammor, flygande föremål, smällar och brak. Och sen några KAAABOOOOM till.

Hade ju varit skoj att stanna och kolla på detta, men som ni ser – ingen ström under tiden och det innebär ju även att internet inte funkar.

Så vi åkte därifrån.

In till Rhode Island. Inte bara en gång, utan två gånger. Staten är nämligen så himla liten så innan vi visste ordet av så var vi ute ur den igen och befann oss i Massachusetts.

En fråga:

Hur vet man att det är dags sluta att återfylla sin vattenflaska ur kranen och investera i en ny?

Jo, det börjar nog bli dags när det har gått hål i den och man får dricka ur botten istället.

(Byggnaden i bakgrunden är… ja, en byggnad i Providence, där vi stannade till)

Vi åkte en omväg ner till Newport. Varför då? Jo, den där stora bron som ni ser i bakgrunden, den kostar det pengar att åka över. HA! Där lurade vi dom allt.

Det var en fin och pittoresk stad.

Vi åkte ner till stranden. Jodå. Där var det också fint.

Men sen blev spänningen alltför stor.

Så vi bet i det sura äpplet…

… och betalade 4 dollar för att komma över bron som tog oss snabbare hem till motellet där alla action hade varit under dan.

Och ser man på!

Ingenting har förändrats. Inte ett skit. Ama såg inte spår efter minsta lilla kinapuff en gång.

Fy fasen att lura Ama – och alla er läsare – på den spännande upplösningen.

Shit happens.