Las Vegas är en otrolig stad

 

Alltid händer det nåt.

Och på kvällen blir det ännu mer fascinerade med vattenshower…

… och vulkanutbrott.

Hela stan är som en sorts besynnerlig fantasivärld.

Vem har väl inte fantiserat om en sån fast häck?

Det är så mycket att titta på, man har svårt att ta in allt. (Fast dom fasta häckarna missar man  kvinna ju inte…)

Sen är det ju det som Las Vegas är mest känt för:

Spel överallt, hela tiden, dygnet runt.

Som en sammanfattning kan Las Vegas beskrivas som…

… en enda stor, ständigt pulserande, illusion.

Det var precis det som vi kollade på igår kväll. Dels staden, och dessutom en stor illusionist. Nämligen:

Den här mannen bredvid Anders. David Copperfield.

En mycket bra – och överraskande rolig! – show.

Nu är det dags att lämna Fantasy Town för den här gången.

Gomorron!

Mer spänning än Skywalk!

 

Vi åkte ju till Grand Canyon igår. På grund av regnet var Skywalken stängd, men vi fick mer spänning än så. Även detta på grund av regnet.

Vår chaufför och guide, Harriet, var en käck dam som inte skrädde orden. Skrek Idiot! till många chaufförer – som faktiskt förtjänade det – och hon var dessutom lätt allergisk mot nummerplåtar som var från Kalifornien. Det var dom absolut sämsta chaufförerna enligt henne. Dom visade ingen hänsyn och körde på som om hela vägen och världen var deras.

Cirka 10 miles av vägen till och från West Rim av Grand Canyon var grusväg. När vi åkte dit var den lite gropig och dammig, men helt åkbar.

När vi åkte hem såg den ut såhär:

Harriet: Oh my goodness…

Vägen var inte så himla bra längre, kan man säga utan att överdriva.

Vissa av passagerarna verkar tillbe högre makter.

Än så länge går det bra!

Men…

Oh-oooh… Tvärstopp.

Det fanns Emergancy water på bussen. Vi skulle snarare behövt Emergency dry.

Harriet: Idiot! Stay where you are! It’s crowded and narrow here!

Det kommer aldrig att gå! (Fast det gjorde det)

Sherriffen: Även om ni kommer förbi hålet som är hjälpligt lagat, så kommer in inte förbi backen lite längre fram. Den är jättelerig och snorhal. Det är redan två bussar som har fastnat där.

Såna nyheter vill man inte ha.

Harriet: I’ll sure give it a try!

Vi åkte förbi bilar och bussar som inte hade det alltför lätt.

Alla passagerare (med taktfasta applåder): Go Harriet! Go! Go! Go! Go!

Och vi kom förbi! Alla passagerare jublade, klappade händerna och busvisslade.

Harriet: It ain’t over yet! We have to get to the top! And nothing – nothing! – will get me to drive a bus here tomorrow!

Vi kom över krönet och hem en anings försenade. Men Ama undrar vad som hände med dom andra bussarna som stod stilla där i backen.

En sammanfattning av Grand Canyon-turen:

• Fantastiska vyer
• Kul att åka helikopter
• Synd (?) att Skywalken var stängd
• Den spänning som vi missade på Skywalken fick vi igen på hemresan

En jättebra tur, alltså. Men höjdpunkten var nog trots allt detta:

Anders fick träffa Clintan.