Gjorde vi nåt fler stopp?

 

Jo. Det gjorde vi.

Vi var tvungna att välja mellan stater.

Hur gör man det bäst? Vill ju inte verka partisk på nåt vis.

Vi fann lösningen!

Vi splittade på oss. Stalkern är i Nevada, och Ama är i Arizona. (Oooo… Stalkningen kanske är över nu?)

Var befann vi oss då?

Ungefär där. Vid den röda pilen, mitt på Hoover Dam.

På bron där vi hade utsikten över dammen fläktade det rätt bra. Lätt att tro att det blev lite svalka då. Men vi hade drygt 46 grader varmt där, så ”den svalkande fläkten” var mer som en hårfön. Med högsta värmen på.

Anders sa att om vi hade varit i vår bastu i Sollentuna så hade Ama öppnat fönstret.

Tyvärr fanns det inga fönster här.

Var det läskigt att titta ner mot dammen?

Vi frågar damen:

Jooo. Det var det. Pirr i benen…

Men å andra sidan var det ganska läskigt att titta upp på den där bron också.

Sen tänkte Ama göra en ”James Bond”.

Weehooo! Här slänger sig Ama lätt ned i nåt sorts snöre!

Fast Ama har helt nyligen lärt sig av en man som heter Ove att linor inte är så tillförlitliga nuförtiden…

Nej.

Bäst att titta på utsikten istället.

Gomorron!

Dags att röra på sig igen

 

Vi inledde morgonen ungefär som vi brukar nuförtiden.

Med en mexikansk frukost.

Sen gav vi oss av.

När Anders skulle byta språk på GPS-en råkade han begära en tjänst som vi inte har. Det tyckte inte GPS-en om. Alls. Den hängde sig, och det gick inte ens återställa fabriksinställningarna.

Inte bra, tyckte Anders. Inte alls bra!

Men Ama jublade!

Äntligen! Ama är kartläsare igen! Hmmm… Här är det troligen rakt fram.

Rakt fram!

Lite tveksamt här, men Ama chansar på… Rakt fram.

Sen var vi tvungna att stanna till lite.

Kartläsaren är lycklig! Mat, och kartläsare. Dessutom hanns det med att pudra näsan. Det var en lättnad.

Men sen…

Under denna korta paus lyckades Anders få fart på GPS-en igen.

Fasen också, Ama fick sparken som kartläsare och blev lite ledsen.

Men sen fick hon en donut fylld med choklad och då blev hon genast glad igen. (Det var tydligen inte bara näsan som pudrades, hela halva ansiktet var visst inblandat…)

Sen åkte vi vidare, tills vi såg detta:

Jahaja. Vart kan vi ha hamnat nu då?

New York? Paris?

Nejdå.

Vi är i Las Vegas.

Gjorde vi inget mer stopp idag innan Vegas då?

Jo. Det kanske vi gjorde…

Några betraktelser från Phoenix

 

Det finns en arena för basketball (eller korgboll, som Ama och Ruth kallar det)

Det finns en arena för brännboll. Eller heter det softball? Baseball?

Nåja.

Utanför den där brännbolls-/softballs-/baseballsarenan hade dom väldigt coola gråsuggor. Såna där som hindrar bilar att komma fram.

Det fanns också pizza på avlånga burkar.

Varför det?

Endast gubben i molnen vet. Och han verkar lite snorkig med sin uppnäsa, va?

Men nu!

Nu är vi laddade och klara för att åka vidare.

(Det är mycket märkligt att Anders ryggsäck kommer igenom säkerhetskontrollen med bara en eller möjligen två backningar av bandet. Den ser faktiskt livsfarlig ut när man röntgar den…)

Gomorron!

PS: Nu är vi ännu längre bort. Typ 9 timmars skillnad från Sverige. Så passa på att hälsa precis hur ni vill.

Dagens förflyttning

 

Jodå. Vi är fortfarande kvar i Amerikat. Lägg märke till att om man bara byter plats på a och e i Amerikat så får man Amariket. Måste vara helt rätt plats för Ama, alltså.

Weehooo! Wiffi ombord! Fast här slog snåltarmen till igen. 7 dollar i timmen gjorde att Ama istället ägnade sig åt en man som heter Ove.

När vi lyfte kunde vi se:

1. Dammen där Forrest Gump plaskade omkring
2. Vita huset
3. Pinnen
4. Jefferson Memorial
5. Capitolium

Helt onödigt att ränna runt igår alltså. Här fick vi ju se allt på en gång.

Väl framme hyrde vi en finare bil som dock inte hade en lika fin färg. Man kan inte få allt.

Vi körde in till stan. Ser ni var vi är?

Inte?

Här checkade vi in. Ok. Det motellet hade kunnat vara var som helst i USA, faktiskt.

(GAAAHH!!! Stalkern verkar vara där också!)

Ok. En sista ledtråd:

Vi är i Phoenix. ”Synd” bara att det inte är basketsäsong just nu.

Det var i det här området som det var drygt 54 grader varmt härom veckan. Idag var det bara 45 grader. Så vi hade tur.

Igår…

 

… vinkade vi farväl till Ruth i Virginia och hennes fina hotell.

Tack snälla, fina Ruth för din gästfrihet och för att du visade oss ditt Virginia och för att vi fick träffa dig och flera underbara personer i din härliga familj!

– Men HALLÅ?!??!  Inte kan vi väl sticka än? Här finns det ju massor av bevis på att det är jul året runt! Julmust… Du Ama, du har väl spetsat den va?

Men vi åkte. (Bruce KAN ha blivit kvar. Stackars Ruth i såna fall…)

Hit kom vi. Till den här korridoren med den läckra mattan.

Vaaaar är Ama?

Efter att ha lämnat bagaget i rummet…

… åkte vi fort och lätt in till stan.

Där kollade vi på några av dom byggnader som finns här.

Vi inte bara kollade…

… vi petade på dom också.

(Ni som tyckte att den jättefula bilen med den jättefina färgen var söt – titta igen där rakt under Stalkerns hand…)

Det var igår det.

Idag måste vi tyvärr lämna även detta ställe. Ni ser där vid pilen va? En diskmaskin! Synd att lämna ett rum som har en sån…

Men vi har ett sånt här att passa. Inte just det där på bilden dock. För i såna fall har vi redan missat det.

Gomorron!

Ingen rast och ingen ro…

Dags att åka ut och kolla på Virginia igen, med Ruth vid ratten.

Här i Reston har hon redan hittat inte mindre än två karlar.

Sen åkte vi till Great Falls. Fantastiskt vackert! Till en början kollade vi lugnt och fint på utsikten över fallen.

Så hääär högt kan vattnet nå. Otroligt…

Sen började terrängen vara lite mer… besvärlig. Ama tyckte att vi kanske skulle vända för Ruth’s skull (nåt ska man ha att skylla på!)

Men inte då.

Ruth var rena rama bergsklättraren. Ama höll sig lite mer nedanför, kan man säga.

Ama sa: Nu får du lugna ner dig Ruth! Och det på stubben!

Så då gjorde hon det.

Och ifall ni har undrat:

Så här ser det ut när Ruth sitter och kommenterar hos er.

(Just här läser hon Ama’s blogg. Undrar varför?)

Vår resa till Egypten

 

Ska man åka så långt så är det bra att inta en stadig frukost. Så innan vi åkte till Egypten åt vi en mexikansk frukost här i USA.

Internationellt värre!

Mätta och belåtna och med Ruth vid ratten gav vi oss sedan av.

Här har vi nått vårt mål. Alexandria. (Det ligger väl i Egypten? Konstigt nog kunde man se Capitolium i Washingtom DC därifrån. Världen krymper…)

Här fanns det skojiga gratisbussar, som vi givetvis testade. Gratis gör det extra skojigt.

Det fanns skojiga cykelställ…

… och skojiga gatunamn.

– Äh! Sluta tramsa, Ama. Det är inte skojigt att du har skojat med mig hela tiden! Det är visst jul i juli! Här finns ju beviset. Jag har måååånga juliar att ta igen – bara så du vet!

Suck…

Det var faktiskt inte bara skojigt idag.

Näe, det var spännande också.

En liiiten felkörning och vi var på väg in på CIA’s huvudkontor i Langley.

Att halva bilden består av instrumentbrädan beror på att Anders smygfotade där det var fotoförbud.

Han lär sig – Allt för bloggen!

Gomorron!

Det kan vara vådligt att kommentera…

 

… i den här bloggen.

För hur långt bort man än bor, så vet man aldrig när Anders och Ama kan dyka upp och våldgästa.

Igår dök vi upp hemma hos underbara Ruth i Virginia.

Efter en smaskig middag…

… drog vi ner på stan och kollade in folklivet.

Vad Ruth’s dotter Ingrid och Ama håller på med här är lite oklart.

Sen försökte Ingrid skaka av oss i mörkret i skogen. Men se, det gick inte – vi är kvar.

– Må vara att dom försökte bli av med dig Ama, men JAG fick ett strålande mottagande. Välkomstbrev respekt och en cool polare. Tjena, Sammy boy! Här stannar vi läääänge!

Hmmm… Det kan som sagt vara vådligt att kommentera i den här bloggen.

Gomorron!

Dagen inleddes med…

 

… en näringsriktig frukost.

Sen åkte vi till Gettysburg Battlefields Visitor Center.

Där hade dom en liten annorlunda syn på hur man ska förvara sina värdesaker.

Av säkerhetsskäl ska man lämna ryggsäckar i bilen? Typ tvärt emot ”Töm bilen själv innan tjuven gör det”. Nåja, det löste vi genom att stoppa ned bloggmojängen och lite annat smått och gott i en chic Carrefourpåse.

Man kunde köpa guidade rundturer med buss runt området, eller ta en gratiskarta med lite info och köra runt själv.

Vi valde det senare. Ama kan få lite spel på rundturer när dom pratar massor om saker som inte är så intressanta och i princip hoppar över det man själv vill kolla närmare på. Sen ska man vänta på folk som inte kommer till bussen och… Äsch! Vem försöker Ama lura? Vi är nog snåla, helt enkelt.

Hela rundturen var fantastiskt fint ordnad. Fina vägar, gott om utrymme, snitslad bana och över tusen monument och grejer. Ska erkänna att vi inte studerade alla helt ingående…

Här kommer Ama’s egen kortversion av vad som hände, då i juli 1863.

Gettysburg i sig var inget ”särskilt” ställe att slåss om, en liten slumrande håla med 2400 invånare. Det som gjorde att slaget hölls här var att 10 stora vägar sammanstrålade i staden, vilket gjorde den till en strategiskt viktig punkt.

Slaget började bakom den här ladan den första juli 1863. Syd anföll Nord. Nord låg risigt till, men spjärnade emot och fick förstärkning. Efter tre dagars intensiva strider stod Nord som segrare.

Inbördeskriget pågick två år efter detta, men Nords vinst vid Gettysburg anses vara en väldigt viktig vändning i kriget.

Ja, det var allt från Ama om detta.

Vill ni veta mer, och kanske rent av vad som verkligen hände, så kan ni läsa en bok, eller googla.

En sak är dock väldigt klar:

Det gick många människoliv till spillo där i Gettysburg.

Väldigt många.

Am(a)ish

 

Ama kände sig lite förföljd. Dom där ”Amish” dök upp lite överallt.

Så igår åkte vi till Lancaster, skaffade en karta och gav oss ut på safari.

Dom verkar odla en del? Majs är poppis. Och det är ju fullt förståeligt – det blir ju poppisar av majs.

Här bor dom i all enkelhet. Vackert! Men var är människorna?

Åh! Där är några. Exotiskt!

Sen hittade vi en marknad. (Ja, ja, Ama vet. Helt fel på en lördag. Ursäkta…)

Här jobbar dom på och säljer sina hemodlade produkter, fast var är majsen?

Det som kännetecknar Amish allra mest – enligt Ama – är att dom kör omkring med häst och vagn.

Varningsskyltarna indikerar att dom gör det också. Här har vi några:

Men nej… Dom har väl lite för långa öron för att vara hästar?

HÄR är en häst. Men var är vagnen? (Ni ser väl vad det står på skylten där på väggen? Trafikpolis-Ama godkänner denna parkering…Klicka på bilden om ni inte ids hämta glasögonen)

Ja, var är vagnen?

DÄR är vagnen!

Haha! Ni måste medge att Ama är en alldeles excellent fotograf! Hade liksom siktat på att få med hela ekipaget…

Gomorron!