The bottom was nådd…

 

… på Grand Canyon i förra inlägget.

Nu gällde ju:

♫ ♫♪♪ The only way is up, baby!♫ ♫♪♪

Så Ama tog trapporna.

Nejdå, skoja’ ba´  (om nu nån annan trodde nåt annat). Vi hade tur och returbiljett med den där helikoptern.

Så vi åkte hit:

Den där rundeln där uppe är Skaywalk. En byggnation med glasgolv 1200 fötter (ca 365 meter) upp, ovanför ett hisnade stup.

Där kan man traska.

Eller skulle kunna i vanliga fall, men nu hade det börja regna så dom stängde promenaden. Ama vet inte riktigt om hon blev ledsen eller lättad. Räddad av gong-gongen kan man kanske säga.

Det regnade inte mycket där, det småskvätte och det blixtrade i fjärran. Personalen sa att det var åskan som orsakade stängningen, men vi tror att det var regnet. Det blir nog halt där på glasgolvet och om nån halkar och gör sig illa blir det säkerligen väldigt dyrt för arrangörerna.

Nåja. Vi fick inte gå ut där, så vad gjorde vi istället?

Vi satte oss och vilade lite.

Och lekte leken ”vem törs gå närmast kanten av stupet?#.

Om ni tycker vi är väldigt olika oss på bilderna beror det på att vi använde oss av statister.

Vad vi verkligen gjorde?

Ama vände ryggen mot stupet, försökte le och låtsas som om det inte fanns där. Här var det väldigt mycket pirr i benen…

Resten av tiden ägnade hon sig åt att skrika:

– Anders! Inte så nära kanten!

– Anders! Kom HIT! NUUU!!!!

När Ama till slut var ganska hes så lydde han och lämnade den där läskiga kanten.

Ama var ärligt talat lite besviken på att hon inte fått utsätta sig för det där glasgolvet på Skywalken.

Men det blev nog så spännande i alla fall…

Och det här har med den saken att göra.

Gomorron!