Det flyter på

 

Vi backar lite på turen, till Kansas City.

Ama pekar på floden Missouri, och gubben pekar på floden Kansas. Här flyter dom ihop och bildar en enda stor flod.

Här pekar Ama på gubben som pekar, men det har just inget med saken att göra. Bara ett infall.

Vi går framåt ett par dagar (eller nåt) till gårdagen.

Här står Ama och får peka alldeles själv. Den dumma gubben följde inte med. Tur att man har två armar.

Ama’s vänstra arm pekar på floden Missouri, och den högra på floden Mississippi. Här flyter dom två ihop och bildar floden Mississippi-Missouri.

Ama undrar vad Kansasfloden tog vägen? Varför är den mobbad så den inte får vara med i namnet på vägen ut mot havet. Beror kanske på att den betalar för lite sponsorpengar eller nåt?

Stackars Kansasfloden.

Vägen som vi fick åka igår för att se mötet mellan dom två floderna gick på en grusväg som var synnerligen dammig.

Det syntes på bilen, och framför allt när man öppnade dörrarna och bagageluckan. Ett fint, fint damm hade samlats där och vägrade blåsa bort fastän vi körde jättefort på motorvägen.

Men som ni kanske ser på bilden ovan (det är bakdörren som öppnats, en före- och en efterbild) så har det ordnat sig rätt bra trots allt.

Hur kan det komma sig?

Jo, Anders putsade och fejade och fick bort det som hade fastnat där under dörrkanterna.

Ama då? Gjorde hon ingenting alls hon?

Jomenvisst gjorde hon det! Hon roade sig med att balansera en bautastor ketchupflaska på huvudet.

Men Anders insats var inte tillräcklig. Även om den inte på något vis var att förakta så var den som en piss i Mississippi – hela bilen såg förskräcklig ut.

Så det blev till att ta en spännande åktur i en biltvätt. Märkliga tvättmojänger hade dom.

Men till slut kunde vi se ljuset i tunneln.

En ny dag har randats, och ännu en gång har dom snott en timme av Ama så det är hög tid att ge sig av, lite mindre utsövd än vanligt.

Gomorron!

Mot nya mål!

 

Vi checkade ut från motellet i St Louis och gav oss ut på vägarna, och kom ganska snart in i…

Illinois.

Där såg vi:

… jättemånga motorcyklar (det måste ha varit flera hundra, men alla rymdes inte i Ama’s lilla kamera) och…

… världens största ketchupflaska.

Det är ett vattentorn, byggt 1949. Det restaurerades 1995, tack vare the Catsup Bottle Preservation Group. 2002 infogades det i listan över historiska platser.

Ama tycker att det är helt underbart att såna här saker bevaras och att det finns eldsjälar som gör det möjligt. Det finns till och med en Fan-Club, om ni är intresserade så titta HÄR.

Sen körde vi in i Indiana.

I Indianapolis kan man se en himla massa grejer.

Det där monumentet som syns bakom Anders på andra bilden (Ama räknar bilderna i samma ordning som hon läser, från vänster till höger, uppifrån och ner) är ett vackert och ståtligt monument över inbördeskriget. Där kan man ta sig upp till toppen.

Att åka hiss kostar två dollar, att ta trappen är gratis. Anders åkte som synes hiss, medan ekonomiska Ama självklart tog trapporna.

Där uppe kunde man – förvånansvärt nog – se ner på saker. Och upptäcka sånt som man borde titta närmare på.

Upp till monumentet för första världskriget finns det massor av trappor. Ama passade på att i bästa Rocky-stil springa några varv upp och ned.

Efter ytterligare några reflektioner så var det dags…

… att checka in på vårt motell för i natt här i Indianapolis.

Det var förvånansvärt billigt. Undrar varför?

Kanske därför. Detta är utsikten från vårt motellrum. Den var lugn och fin ända tills första tåget kom. Det inte bara dundrar – det tutar glatt också.

Och ja, det kommer många tåg ifall ni undrade.

PS: Ok. Det är fult att ljuga. Ama åkte också hiss, trapporna var alla tvungna att ta på slutet. Och det där Rocky-springet? Det var faktiskt väldigt jobbigt! Inte alls lätt att hålla den posén ståendes på ett ben…