Att hitta hem

 

Vi gick iland i Papeete, huvudstan på Tahiti.

Kollade in en kyrka. Utifrån fick räcka.

Stadshuset var fint.

Gick också på marknaden. Ojsan? Var det verkligen fredag igår?

Ett trevligt inslag på marknaden var att det fanns rulltrappa upp till övervåningen. Man tackar!

Ama funderade på att köpa sig en ny bikini.

Anders kollade in… ähum… kvalitén.

Kunde också konstatera att dom var väldigt förtjusta i att göra väggmålningar lite överallt i stan. Trevligt med lite färg, och det var verkligen variation på målningarna också.

Sen var det det där med att hitta hem…

Stan var lite trasslig i sin uppbyggnad – var fanns båten?

Vi kunde inte hitta den någonstans. Anders försökte sig på att använda gpsfunktionen i telefonen.

Men det var alldeles hopplöst. Hur kunde dom lyckas gömma ett sånt stort skepp så bra?

Borde vara här i närheten nånstans, dom färgglada hamnkranarna borde väl stå i en hamn?

Vi kollade in den vackra solnedgången.

Och sen, bara vi vred lite på huvudet…

… så låg det där, hemmet. Vilken tur!

Alltid lika skönt att hitta hem.

Många långa dygn

 

Vi lämnade Rapa Nui – Påskön alltså, och den här gången hade vi faktiskt köpt med oss en souvenir.

Jajjemensan!

Fast den där enda souveniren som vi köpte, den finns inte kvar längre.

Det gungade ännu mer rejält när vi åkte iväg. Sååå himla tur att vi faktiskt kom iland på Påskön! Vi lyckades tydligen träffa av den lilla slot-tid som gjorde det möjligt. Alla ombord var lyriska.

Men det blev många långa dygn till havs.

Inte mindre än fem tjugofemtimmarsdygn i rad! Inget som Ama hade nåt emot. Sovmornar är inte dumma dom. Hon blir alltid lika lycklig när hon hittar en sån där lapp på sängen på kvällen.

Nu ligger vi precis 12 timmar efter Sverige och Spanien. Så själva klockslaget är detsamma, men ett halvt dygn skiljer ändå. Så nu när ni precis ska äta frukost idag, så ska vi gå och äta middag igår. Om man så säger.

Idag såg vi land igen.

Vi passerade in genom ett ”hål” i revet.

Lite småtrångt i hamninloppet.

Vi fick putthjälp…

… och kom in till kajen.

Väl iland var det en hel del nödvändigheter att fixa.

Lassa på mer förnödenheter åt oss att tugga på (hoppas dom inte glömde gurkan, den verkade ha tagit slut)…

… tanka båten…

… och putsa fönstren.

Men inget av det där behövde vi bekymra oss över.

Så vi gick in till stan och lämnade båten där vid kajen.

Var hade vi hamnat?

Jo här:

I Papeete på glada Tahiti.

Trevligt att känna fast mark under fötterna igen.

Djurlivet på Påskön

 

Undrar varför dom har såna där skyltar utefter vägarna?

Aha. Därför.

Men det var inte bara kossor på vägarna.

Det fanns en massa vildhästar som spatserade runt.

Ett problem med hästarna är att dom inte kan läsa. Dom struntar högaktningsfullt i alla avspärrningar och använder maoisarna att klia sig mot. Säkerligen petar dom gubbarna i näsorna också – det är väldigt frestande att göra det.

Det finns många fåglar också. Undrar just vad den här spanade på?

Jomen på maten, såklart. Kyckling är gott!

Men dom finaste djuren var nog ändå dessa:

Hundarna. Vem kan väl motstå dom där ögonen?

Fast hon var lite svårflirtad ändå…

Anders – även kallad ”Dansar med vargar” – försökte bjuda upp till dansen, men hon tvekade. Synd, för dansen verkade vara skoj – den svartvita hunden sjöng med för full hals.

Men nu får det vara nog med Påskön – dags att gå iland igen.

Vi hörs!

Gubbar, gubbar, gubbar… Och en gumma.

 

Gubbarna på Påskön stod ibland helt själva.

Men oftast kom dom i flock:

♫ ♫♪♪ Och när hon går förbi står pojkarna på rad ♫ ♫♪♪

Dom stod liksom i givakt, gubbarna…

… men inte i storleksordning. Lite huller om buller, typ.

Dom balanserade grejer på huvudet också. Men hur svårt kan det vara då, liksom? Det där kan Ama minsann också göra!

Dom trodde inte på Ama, utan vände bara ryggen till. I och för sig var dom duktiga på att placera sig snyggt mellan palmerna där, men det var ändå väldigt oförskämt.

Ama tänkte visa att hon var lika bra på den där balansakten som maoin där vid pilen.

Okej. Upp till bevis!

Man tager vad man haver, och stenarna fick man ju inte röra.

♫ ♫♪♪ Allting som ni gör kan jag göra bättre ♫ ♫♪♪ Taaadaaa! Plättlätt!!!

Eller kanske inte…

Äsch då. Men betänk att dom där gubbarna har haft flera hundra års träning. Dessutom har Ama betydligt bättre saker att roa sig med. Sådetså!

Att vara riktigt petig

 

Skyltsöndag med BP igen, och denna gång kommer skyltarna – kanske inte helt oväntat – från Påskön.

Ser man på! Det står ”STOP” på skylten, och Anders har faktiskt stannat. Han har tydligen blivit riktigt läskunnig!

Eller kanske inte…

Man fick inte kliva på maoisarna. Det gjorde vi inte.

Man fick inte klappa dom på näsan. Det gjorde vi inte.

Ama hade varken klappat den på näsan eller puttat ikull den, även om det kanske kan verka så på bilden.

Vi är läskunniga, kan tyda bilder och är dessutom väldigt lydiga.

Men om man ska vara riktigt petig så…

Nej, man fick inte klappa gubbarna på näsan…

… men det stod ingenting om att man inte fick peta dom i näsan. Åtminstone inte så som Ama kunde tolka skyltarna.

Klart att Ama också var tvungen att peta!

Jodå. Om man ska vara petnoga så är vi nog riktigt petiga båda två.

Gomorron!

Gubbfabriken

 

Vi tog en tur till själva gubbfabriken på Påskön.

På och ur det där berget tillverkades dom, gubbarna. Man kan se några sticka upp ur gräset där på slänten.

Här står en ensam maoi (gubbe, alltså) inte alls så långt ifrån där han föddes.

Dom höggs ut i liggande ställning ur berget. Sen lossades dom och forslades därifrån till dom ställen där dom skulle stå. Finns olika teorier hur dom lyckades resa och förflytta dessa bautastora maoisar, en av teorierna är att människorna fick hjälp av aliens. Den vill gärna Ama helst tro på. Enklast så, liksom.

En del verkade väldigt högfärdiga och stack näsan upp i luften.

Andra hade knappt näsan ovan jord eller hade stått på näsan…

… medan vissa hade ramlat på rygg.

Man tänker mest på dessa figurer som ”skallar”, men dom har även kroppar – ras med jord och sand har dock begravt delar av skulpturerna.

Hur som helst var dom otroligt häftiga att se, och en sak verkade dom ha gemensamt:

Längtan till havet… För visst verkar dom vara på väg dit?

Vissa kom fram till sitt mål. Det står ett gäng där till höger i bild vid den här sandstranden. Hmm… Tycks vara en Stalker där också?

Det fanns flera gubbgäng också. Kommer nog mer om dom lite senare.

En av fyra eller tre av tolv?

 

Inte dom bästa oddsen…

Här låg vår skuta ankrad utanför Påskön. Vi var superglada att den hade lyckats med det. Som ni kanske minns från filmen i det HÄR inlägget så är Stilla Havet inte alls så stilla emellanåt. Dessutom finns det ingen ordentligt skyddad vik för stora skepp att ankra i.

Havet kastade sig rätt våldsamt in mot klipporna på land.

Bara för att båten hade lyckats ankra så var det inte så lätt för dom små tenderbåtarna heller.

Det kunde finnas andra båtar ivägen vid den lilla piren där den skulle lägga till.

Passagen in var inte heller sådär jättestor. Ni ser piren till vänster och klipporna till höger i bild… Dom där i kanoten (eller vad en sån där farkost nu kan heta?) övade tydligen vändningar där inne i den lilla hamnen och var väldigt mycket ivägen.

På landbacken kunde man se hur det kunde gå om man körde lite fel. Fast just den där seglingsbåten verkar ha blivit attackerad av hajar?

Nåja. Vi kom iland och kunde titta på dom typiska påskögubbarna. Fast Ama fick en känsla av att just dom där kunde man se från båten också? Vet inte riktigt varför hon trodde det…

Vi åkte runt på ön…

… och fick även se gubbar som inte syntes från skeppet. En hårresande resa, tydligen.

När vi skulle åka tillbaka till den lite större båten igen så hade dom placerat en liten marknad väldigt strategiskt.

Smarta som dom var så tog dom även kreditkort ifall man ville shoppa.

Det verkade vara den yngre delen av befolkningen som hade initierat detta och även tog hand om kortbetalningarna.

Vi shoppade inget denna gång heller, utan åkte bara ut till båten igen.

Den ter sig faktiskt ännu större när man kommer sjövägen utifrån.

Vi var verkligen nöjda och glada! Om ni minns rubriken: ”En av fyra eller tre av tolv?”?

Bara 25% av kryssningsskeppen som kommer till Påskön lyckas med konststycket att landsätta sina passagerare på ön. Även om själva skeppet lyckas ankra, så är det inte säkert att myndigheterna/kaptenen tillåter att tendrarna får lägga till vid land. Alltför farligt om sjön är för grov.

Ifjol kom 12 kryssningsbåtar till Påskön, tre av dom fick iland sina passagerare. Enligt vår guide var vi den första båten som landsatte passagerare i år.

Inga vidare odds – så vi var verkligen hur glada som helst att få denna punkt på bucketlistan avcheckad. En otrolig upplevelse att få se alla dessa gubbar på riktigt! (Och ni kan nog vänta er att få se några till i alla fall)

Hmm… Egentligen borde nog Ama köpa en lott nu när hon har sånt flyt (i dubbel bemärkelse, tack och lov när man befinner sig på en båt!). Tyvärr finns det inga lotter här.

Men å andra sidan finns det ett casino…

Undrar ifall Ama ska satsa på rött eller svart? Haha! Dum fråga egentligen.

Var det Påsken?

 

Igår lämnade vi vår stora båt i en liten båt. Bilden är lite suddig, men det skyller Ama på dom som hade putsat fönstren slarvigt.

Som tur var så hade chauffören en taklucka, så han såg bra ändå. Huruvida han såg bra ut, det framgår inte av bilden.

När vi kom iland bytte vi fordon och satte oss på en buss.

Vi körde genom en liten by…

… och såg sen vår båt lite tydligare. Rentvättade rutor på bussen – man tackar!

Vi stannade så att Ama kunde fota gubben med båten i bakgrunden.

Nej, vänta lite, det fanns lite mer där.

Ama tar om det där.

Vi stannade så att Ama kunde fota gubbarna med båten i bakgrunden.

En av dom var duktig på att balansera saker på huvudet. Men han såg allt lite stirrig ut.

Var hade vi hamnat?

Jo här:

På Rapa Nui.

För att svara på frågan i rubriken: ”Var det Påsken?” Nej. Det var det inte. Det var Påskön.

 

Hotell Aranwa Sacret Valley i Urubamba

 

Där bodde vi i två nätter när vi besökte Inkaland i Peru.

Hotellrummet var fint. Wiffit var gratis, men tyvärr nästintill icke-fungerande.

Utsikten från hotellrummet var inte heller så dum.

Det fanns en vacker pool – som vi tyvärr aldrig hann nyttja. Det var lååånga dagar ute på tur.

Vissa delar av trädgården såg nästan ut som kulisser.

Det fanns till och med ett kapell där på området.

Där hade Anders fått syn på nåt?

Åhå! Maten…

Dessa bilder var tagna före klockan sju på morgonen…

… för när vi kom hem till hotellet hade nämligen solen redan gått ned. Månen hade tagit över belysningsansvaret.

Vi fick gott käk, som vi dessutom slapp fånga själva där ute i dammen. (Ama är alltid lika fundersam – går dom där blommorna verkligen att äta?)

Självklart kunde vi shoppa även på hotellet. Den här lilla söta tjejen blev förtjust i den där alpackan.

Ååååhhh… Vad gosig!

Men säg den glädje som varar beständigt…

Lätt fånget, lätt förgånget. Hmm… Den där armen känns bekant på nåt vis?

Ja, vad ska man säga…

Shit happens. Man måste nog lära sig att leva med besvikelser redan i unga år.

Idag blir det landkänning igen – vi hörs!

Gomorron!

PS: Självklart snodde inte Anders den där alpackan från lilltjejen – han gav den till henne. Ama råkade visst få bilderna i fel ordning…

Varma vatten

 

Lamorna i förra inlägget såg vi uppe i Machu Picchu.

När vi tittat klart på dom så tog vi trappen ned. Den var ganska brant.

Där det var som mest besvärligt fanns det stegar. Tänk ändå att inkafolket uppfann stegar? Om ni frågar Ama så hade det varit bättre om dom hade uppfunnit rulltrappor eller – ännu bättre! – hissar.

Eller visstja, vi tog bussen. Den där skylten i bussen tyckte Ama var intressant. Var alla på bussen ”Mr”? Och framförallt var det konstigt att man var ”Turist och/eller Passagerare”. ”Atte” var nog busschauffören, kanske…

Nåja. Vi kom ned till Varma Vatten. Aguas Calientes, alltså. Machu Picchu-byn hette så på svenska (Ama’s översättning) och spanska. Det finns tydligen varma källor i närheten.

Byn har växt upp efter att inkaruinerna återupptäcktes och byn lever mest på jordbruk. Haha! Skoja’ ba’! Självklart är turismen huvudnäringen av nån anledning.

Vi gick en sväng på stan i väntan på att tåget skulle ta oss därifrån.

Vi kollade in en fotbollsmatch.

Undrade ifall det där vattensprutet skulle vara dekorativt, eller om det helt enkelt var en vanlig läcka?

Vi studerade djurlivet också:

Grodorna åt skräp. Praktiskt!

Det arbetades med att förbättra gatorna med relativt primitiva arbetsredskap.

Kvinnorna körde med den typiska, peruanska dresscoden.

Barnen lekte. Helt klart behövs inte dyra leksaker eller datorer – några vattenflaskor kan vara nog så skojiga.

Sen var det den där färgsprakande marknaden också. Som synes lekte inte alla barn, vissa fick jobba i marknadsstånden.

Ama lyckades hålla sig från att shoppa, även om det var många vackra saker som lockade.

Som den här till exempel:

Vilken fin och färgglad rånarluva! En sån skulle nog kunna komma väl till pass nån gång…

Men innan Ama hann slå till så gick tåget och vi åkte tillbaks mot hotellet igen. Ama fick lägga den där rånarkarriären på is.

Synd. Det hade kunnat bli ett spännande inlägg.