Att slå rekord

 

I New York gick vi väldigt mycket.

Långa gator och mängder av grejer att kolla in.

Men trots det så räckte det inte riktigt till. Fattades lite steg för att nå upp till det personliga rekordet i antalet steg på en dag (med telefonen som stegmätare).

Men det vore väl som sjutton om inte…

Tur att korridoren utanför vår hytt är väl tilltagen. Ungefär 300 Ama-steg. Så hon gick hela den…

… och sen tillbaka (ville liksom bo i den egna hytten…)

Räckte fortfarande inte.

På varv två var Ama sugen på att sno den där grejen. Det var väl bara att rycka ur kontakten, brumma iväg och skaka telefonen under tiden som korridoren avverkades?

Men nej. Ama fuskar aldrig. Och efter två varv i den långa korridoren:

Taaadaaa!!! Rekordet var slaget. Kanske inte med så mycket, men ändock – det var slaget!

Det lustiga är att det tidigare rekordet var taget i Dover av alla ställen. En pytteliten stad. Men att runda borgen för att kolla på dom vita klipporna gjorde sitt. Hmm… Kan vara enda gången Ama haft nytta av en borg? Nåja. Nån gång ska ju vara den första.

Gomorron!

Annons

Konst i Key West

 

Vi hittade ett ställe där dom hade ställt ut konst-iga skallar. Säkert en massa berömdheter från stan.

Men sen – Ama blev överlycklig!

Visst måste det väl vara… En glutt på skylten och visst var det som Ama misstänkte – hennes favoritskulptör, Seward Johnson!

Vi har sett honom på flera ställen, och att hans verk även fanns i Key West var verkligen en positiv överraskning.

Anders gick fram och gjorde high five med den där grabben.

Medan Ama kollade in det där pussande paret fick Anders tydligen syn på nåt annat och gick ditåt med bestämda steg.

Ja, ja. Han blev väl hungrig igen.

Man måste bara älska Sewards verk – vissa är verkligen nästan verkliga! Ooops… Dom där var nog mer än bara nästan verkliga…

Sen blev Ama lite nervös och skyndade sig bort därifrån…

… för visst var det väl Stalkern som stod där och spanade?

På andra sidan huset fanns den här klassikern. Vi har sett den på Seward Johnson Center for the Arts i Trenton, i San Diego och förebilden till skulpturen på ett vackert fotografi hemma hos Ruth i Virginia. En underbart fångat ögonblick.

Nöjda och belåtna kom vi tillbaks till båten och började lägga ut. Före det där andra kryssningsskeppet som trängde sig före oss när vi kom in till hamnen. HA!

Ama kunde fortfarande inte förstå varför man inte fick fotografera den där intetsägande, militära piren?

Kan fotoförbudet ha berott på den där ”spännande” kuren? Jo. Så var det nog.