Sulor

 

Vi lämnade den härliga fårfarmen en bit utanför Auckland på Nya Zeeland…

… och åkte ut mot havet igen.

Otroligt vackert där vid kusten.

Det fanns en gångväg ut till en liten plattform. Därifrån kunde man se klippor med en massa fåglar på.

Eller så kunde man titta in i kameran och flina upp sig ifall man nu hellre ville göra det.

Vågorna slog in mot den där höga, fristående klippan. Undrar hur lång tid det tar innan havet har ätit upp den helt?

Det var en faslig massa fåglar av modellen sulor som häckade där i området.

Ganska trångt om saligheten.

Det var så trångt, så vissa var tvungna att stå på varandra. (Eller så höll dom på med nåt annat, men den här bloggen är faktiskt barntillåten…)

♫ ♫♪♪ Litet bo jag sätta vill… ♫ ♫♪♪

Och alltid imponerar det där bobyggandet på någon. ”Puss på dig – så fint du har byggt!”. (Ama tycker det ser ut som nåt som Ernst hade kunnat knåpa ihop – fattas bara dom levande ljusen…)

Sen kan man både pussa och putsa på varandra.

Hittar man ingen att putsa på får man väl putsa på sig själv då.

Ja, det fanns verkligen många sulor där i kolonin.

En himla massa sulor…

… och en mås. Men den hade i alla fall snyggaste fötterna.

En härlig upplevelse att se alla dessa fåglar, och ljudet förstärkte verkligen det hela:

Ännu en fantastisk naturupplevelse på denna resa.

♫ ♫♪♪ Helgdagsrock åt far, och söndagskjol åt mor ♫ ♫♪♪

 

I förra inlägget lyckades hunden Cindy (trots ”hjälpen” från hundkompisen Bob) att valla får med den äran.

Här har Jim ett av fåren under full kontroll, trots att han inte ens håller i det.

Men? Vad hände? Vart tog fåret vägen?

Ama-bloggen är ju känd för att besvara alla frågor och inte lämna några lösa trådar, så här kommer svaren:

Det här var vad som hände. Fåret blev snitsigt klippt av Jim. Ungefär 2,5 minuter tog det att klippa fåret. Imponerade! Inte minst hur han lyckades hålla fåret – bestämt men varsamt – under kontroll så det inte sprattlade så att blodvite uppstod eller att det tog sig loss.

Och vart tog fåret då vägen?

Ja, här springer ett nakenfår iväg för att leta reda på polarna. Skönt att bli av med den pälsen ändå.

Apropå dom lösa trådarna:

Av dessa blir det säkert både helgdagsrock åt far, och söndagskjol åt mor, och två par strumpor åt lille, lille bror.

Konsten att valla får

 

På farmen vi besökte på Nya Zeeland hade dom 300 får. Utspridda på stora, härliga ytor.

Man kom lite närmare dom med zoomen.

Men om man nu vill ha tag i ett får? Hur gör man då?

Det gäller helt enkelt att samla ihop flocken.

Enklast är att ta hjälp av en duktig vallhund, som i detta fall Cindy.

Med hjälp av visslingar från den duktige ”fåraherden” Jim såg hon till samla flocken.

Dom fina fåren var lugna…

… och Cindy drev dom bestämt åt det hållet som Jim bad henne om.

Tyvärr för Cindy (men kul för oss) så hade Jim även med sig Bob. En stor, 12-årig hund som var halvdöv och en aning senil. Dom där kommandona som han en gång kunnat var liksom inte lika självklara längre.

Här bestämde han sig för att det var dags att ”hjälpa till”. Han nosade sig fram till fåren…

… och – weehooo! – under glada och vilda skall skingrade han dom supersnabbt! Ama har märkt ut det ”får” som egentligen var hunden Bob in action.

Cindy gjorde sitt bästa för att samla ihop flocken igen, och lyckades väldigt bra med det.

Här kan ni se en kort film hur duktiga dom var, Cindy och Bob:

Duktiga, var och en på sitt vis.

Bob var i alla fall mycket nöjd och glad över sin insats.

Ville mer än gärna bli kliad på magen och delade gladeligen ut pussar.

Alla var dock inte fullt så glada att bli pussade. Ama var i alla fall glad att hon hann stänga munnen.

Det var helt underbart att se dessa hundar i arbete. Jim (som själv hade en farm med 4000 får) berättade att Bob inte fick vara med längre när det skulle vallas ”på riktigt”. Men på såna här uppvisningar fick han hjälpa till.

Båda hundarna såg ut att njuta oerhört mycket av det jobb dom utförde och det gjorde vi som tittade på också. Att se Cindys skicklighet imponerade, och Bobs sabotage ledde till många skratt.

Ut på landet i nya landet

 

Direkt vi klivit av båten i Auckland, Nya Zeeland så klev vi på en buss.

Rätt mycket trafik. Länge sen vi såg en sån stor och livlig stad.

Vi var glada att det var nån annan som körde. Vänstertrafik är inte alls så kul. Fast å andra sidan har Ama svårt för höger och vänster, så egentligen kan det kvitta.

Vi körde ut på landet i nya landet (förutom att vi aldrig varit där förut så hörs det ju på namnet att det är nytt).

Till slut körde vi in på en farm. Det var ett fantastiskt väder, det märks inte minst på speglingarna i fönstret där.

Men om ni tyckte att det speglades mycket där…

… så var det ingenting i jämförelse med hur det speglades i boningshuset på farmen.

Det var som sagt en underbar dag med fantastiskt väder och vidunderliga vyer.

Om Ama varit ett får, så skulle hon absolut vilja vara det på en farm med dom ytorna och den grönskan (nu är hon inget får, men möjligen en fårskalle ibland).

Vi hälsade på dom som bodde där på farmen.

Crusty. Det lilla lammet som var lite krasslig och fick speciell omvårdnad.

George. Den hungrigaste av alla dovhjortar som bodde på gården.

Sen hälsade Anders på lokalbefolkningen också.

Han erbjöd sig genast att hjälpa till med trädgårdsarbetet.

Fast att bara köra skottkärra? Inte alls det roligaste jobbet.

Dom hade nog fått förvarning om att han var på väg. Det var troligen därför som hade satt upp den där skylten utanför sekatörförvaringen.

Sen räddades hela trädgården av gonggongen:

”It’s wine a’clock”. Dom som är mindre ärliga brukar kalla det ”lunch”.

Ett helt nytt land

 

I morse såg vi soluppgången igen. Bakom oss. Det är läckert när man ser solstrålarna stråla sådär ned genom molnen.

Ett par timmar senare strålade (nåja) Ama också. Land i sikte igen – weehoo!

Dom där små puttbåtarna är snabba. Dom tycks alltid vara före oss till alla ställen och kommer sen snällt ut och möter oss.

Den här gången prövade dom på en annan metod:

Dom gav oss draghjälp istället för att putta. Omväxling förnöjer.

Dom drog (och kanske puttade dom också?) in oss till vår parkering.

Väl förtöjda vid vår kaj fick vi hjälp av skyltarna i stan.

1. Det som sticker upp där i bakgrunden var tydligen ett torn. Tack för hjälpen, skylten. Det hade vi inte fattat annars.
2. Vi hade kommit till… Zürich? Det var lite mer oväntat.

Men när vi gick iland hade dom en korrigeringsskylt. Vi hade kommit till Auckland, Nya Zealand.

Så trevligt – ett helt nytt land! Ja, landet i sig har nog funnits ett tag, men vi har aldrig varit där förut.

Vad blev då Amas första intryck av det nya landet?

Jo detta:

Dom är helt klart fenor på att parkera! Sån värmer Trafikpolis-Amas hjärta. Fast det måste vara jobbigt för dom där i mitten att få ut sina bilar.

Det blev fler intryck av både stan och landet. Mer om det sen, ifall ni orkar.

Ha en finfin kväll!

Det där med att simma med hajar…

 

… det var tydligen en rätt hårresande historia.

Efter turen i den lilla båten återvände vi till vår något större båt.

Vi seglade iväg…

… lämnade Bora Bora bakom oss…

… och åkte in mot solnedgången.

Undrar var alla människor var nu då?

Aha! Dom hade säkert gått för att titta på nån av alla dom shower som visas på båten.

Men nej. Där på teatern fanns ingen. Förutom Stalkern, då.

Var kunde alla människor befinna sig?

Jo här. Ute på däck.

Varför då?

Jamen det var ju där gratisdrinkarna fanns. Vad firade vi? Kanske att vi skulle bli av med en dag? Nåja. Alla anledningar till att fira är bra.

Imorgon är det dags att gå iland igen.

Ingen rast och ingen ro…

Dagen som försvann

 

Vi har varit ute och guppat på haven rätt länge nu.

Sett många soluppgångar…

… och ännu fler solnedgångar. Egentligen har dom nog varit lika många som soluppgångarna, men nedgångarna är lättare att fånga på bild av nån anledning.

Det har under resans gång bjussats på ett helt gäng med sovmornar.

Ama är sååå tacksam för det, men till slut straffar det sig:

För nu har vi korsat datumlinjen, vilket gjorde att vi – hux flux! – förlorade en hel dag.

När vi gick och la oss igår kväll var det lördag, och efter att ha sovit en helt vanlig nattsömn vaknade vi upp på en måndagsmorgon.

Söndagen den 27:e augusti 2017 fick vi aldrig uppleva.

Datumlinjen är den där något förvirrade linjen som går rakt (nåja) ned genom Stilla Havet. Ama tog bilden på ett föredrag som Dr Tom höll och som skulle ge svaret på ”Vad är datumlinjen och varför finns den”. Han har hållit många föredrag här på båten om en massa intressanta ämnen, som exempelvis hur påskö-gubbarna tillverkades och förflyttades.

Tyvärr har han en väldigt monoton stämma, så Ama somnar alltid på föredragen, men ett par saker hann hon i alla fall uppfatta.

Att linjen inte är rak beror på att vissa länder vill ha samma datum även om dom råkar befinna sig där datumlinjen egentligen borde ha varit, och andra vill ha samma datum som dom länder som dom har mest handelsutbyte med.

Den icke-raka linjen orsakar också att det ett par timmar varje dag finns tre datum samtidigt här på vår jord.

Jodå.

Här är förklaringen till detta:

Komplicerat? Ja. Ama har funderat mycket på detta och ändå inte blivit särskilt mycket klokare. Sen tillkommer ju den där sommartiden också för att ytterligare krångla till allting. Dr Tom tyckte också att den var ett otyg.

Men man kan säga som så (om man bortser från sommartid): Före vi passerade datumlinjen låg vi 13 timmar efter er i Sverige. När vi åt frukost var ni redo för kvällsmaten samma dag. Nu ligger vi 11 timmar före er. Så när vi snart ska äta frukost så intar ni ert kvällsmål igår.

Vi har alltså måndag nu, medan ni fortfarande har söndag.

Trots den tappade söndagen kommer ändå Ama’s bidrag till Skyltsöndagen här:

Det är den här vi har litat på hela resan. Skeppstiden. Det känns tryggt att dom skyltar med skandinavisk maritim tid. Det är till syvende och sist kaptenen som bestämmer vad klockan är slagen här på båten.

Om Ama får säga det själv så är det inte illa att lyckas med en skyltsöndag trots att den dagen inte fanns för vår del.

♫ ♫♪♪ Under ytan… ♫ ♫♪♪

 

Förra inlägget avslutades ju med att Anders vinkade adjö för att studera livet under ytan utanför Bora Bora.

Här verkade han ha fått syn på nåt intressant och gav sig av.

Ama blev också nyfiken och dök i plurret.

Men nej, hon såg inget spännande.

Vart hon än tittade såg hon inte nåt intressant.

Ooops! Där var det visst nåt? Bäst att dra upp fötterna.

Efter det intog Ama säkerhetsposition med fossingarna. Lite rädd att bli biten eller stungen i tårna, kanske?

Stingrockorna låg där nere på botten och glodde på en.

Sen flög dom smidigt omkring i vattnet…

… och siktade in sig på sitt byte. Tämligen påflugna, kan man säga.

Ama vågade sig på att klappa på en stingrocka. Man fick inte klappa på hajarna, men det hade Ama inte den minsta tanke på att göra i vilket fall. I just det fallet var det rätt lätt att vara lydig. (Det var dock ingen som sagt till hajarna att dom inte fick simma så nära…)

Här kan ni se en liten film på en minut om livet under ytan:

Det var med en lätt skräckblandad förtjusning som Ama simmade runt där. Har sett filmen ”Hajen” och vet mycket väl hur det gick för den där krokodil-killen vid ett väldigt oturligt möte med en stingrocka.

Vad tyckte vi då?

Anders gillade det skarpt – tummen upp! En fantastisk upplevelse att simma runt med massor av hajar och stingrockor. Inte nåt man gör varje dag.

Ama gillade det också. Båda tummarna upp! Att hon sen ser ut att vara på väg att drunkna där på bilden beror på att hon inte gärna ville sätta ned fötterna. Fullt med stingrockor där nere på botten, liksom.

Som sagt, en otrolig upplevelse i en fantastiskt tjusig miljö.

Hajar ni vilket paradis?

 

Bora Bora, alltså.

 

Hur vackert som helst på och runt den ön.

Många läckra hyddor att bo i fanns det också.

Man såg hur vågorna bröt mot revet. Den där seglingsbåten fick allt köra en bra bit till för att hitta ingången till…

… det otroligt läckra, lugna och makalöst blåa vattnet.

Vackra koraller fanns det där på botten också.

Sixten: WOW! Mycket bättre än snö och is!

Fanns det några fiskar där i vattnet då?

Jomen kolla bara! Där var en stor rackare!

Hmm… Sorten verkade bekant på nåt vis?

Den där fenan som stack upp ovanför ytan tyckte sig Ama känna igen…

Sixten: Kolla vilka fräna grejer som ligger här!

Jamen då var det väl bara att hoppa i och snorkla då. Här vinkade Anders adjö innan han simmade iväg för att studera livet under ytan.

Blott blått…

 

Efter att vi hade hittat hem till båten på Tahiti så seglade vi iväg.

Morgonen efter hade vi hittat land igen. Förmodligen med hjälp av Ama och hennes radarantenn.

Vi körde genom en passage i ett stort rev som omgav en ö.

Där innanför var det blott blått. Helt fantastiska blåa färger! Minst femtio nyanser av blått.

Ja, det var lite grönt också. Ön. Eller öarna om man ska vara noga.

Om man ville kunde man bo i såna där mysiga (och superlyxiga) hyddor.

Men vi hade ju vår egen husbåt med oss och den parkerade vi där innanför revet.

Vi fick åka tender in till land igen. Inte så ofta vi får se vårt hem från den där vinkeln.

Hon ser större ut när man ser henne från sidan.

Vi tog en liten promenad på ön…

… och funderade på att hyra en liten bil. Det fanns faktiskt plats för två i bilen, fast man fick sitta i rad, bakom varandra. Ama vill helst sitta bredvid – hon hjälper till som allra bäst med körningen då.

Så vi bestämde oss för en båttur istället.

Ville gärna titta närmare på allt det där blåa. Visserligen vurmar Ama mycket för rött, men blått kan vara väldigt fint det med.

Var detta möjligen Boring Boring?

Nej, inte alls. Långt därifrån.

Det var Bora Bora. Som tur var så var det originalet också, skulle kanske ha varit lite trist att besöka en kopia.