… och anledningen till att vi åkt buss, flyg, buss, tåg och buss igen på svindlande vägar, det var absolut detta:
Machu Picchu.
När vi stod där mitt bland dom magnifika inkaruinerna så var det helt klart värt hela resan. En otrolig känsla att faktiskt befinna sig där på det fantastiska ställe som vi bara sett på bild förut, och drömt om så länge.
Det var så man nästan fick nypa sig i armen!
Att det var så pass välbevarat som det ändå var när det återupptäcktes berodde till stor del på en strategisk inkahövding där i Ollantaytambo som vi hade besökt på vägen (inte hövdingen då, utan själva stället). Han såg till att den inkastaden brändes, och förstörde sen inkaleden som ledde till Machu Picchu. Detta gjorde att spanjorerna aldrig hittade dit, och kunde således aldrig förstöra det. Det får man verkligen tacka för idag!
Dom måste ha varit stora på den tiden, inkaindianerna. Vilka höga trappsteg!
Ruinerna är omsorgsfullt renoverade…
… och ligger verkligen fantastiskt vackert till där bland bergen.
Det var inte alls nån trängsel med turister. Det är begränsat hur stort antal människor som får besöka ruinerna per dag.
Ama kände sig ändå iakttagen där emellanåt. Kanske var Stalkern i närheten?
Det var rätt branta trappor att gå i på sina ställen.
Men som tur var så hade dom satt upp avspärrningsstaket lite här och där, så att folk inte skulle gå för nära kanten. Eller var det möjligen snubbeltråd?
Det känns verkligen som en ynnest att ha fått besöka dessa otroliga ruiner och känna historiens vingslag vina runt öronen. Vi hade dessutom väldigt tur med vädret, soligt och fint.
Precis som lyktstolpen blev pricken över i-et till byns namn, så blev besöket i Machu Picchu pricken över i-et på vår tur i Inkaland.
Eftersom det nu är den dag som det är, så dedikerar Ama den sista bilden till BP’s Skyltsöndag.
Gomorron!
Publicerat av Ama de casa 
Ama de casa 