En vacker tågresa

 

I förra inlägget hoppade vi på ett tåg och fick lite gott att äta.

Det fanns mycket att titta (och peka) på efter vägen.

Vi tuffade – mycket långsamt – fram utefter en flod.

Snöklädda toppar syntes efter vägen, och konstigt nog såg det ut att vara en taklucka i himlen?

Genom en taklucka i tåget såg vi också dom där snöiga topparna. Märkligt… Taklucka både inne och ute?

Här fanns det inga sladdhärvor alls i elstolparna. Sladdallergikern kände en viss frid, medan Ama undrade om det kanske inte skulle vara bra med en liiiten härva i alla fall? Vad hade stolpen annars för funktion?

Floden forsade fram mellan dom höga bergen.

Den är en av dom floder som så småningom sammanstrålar med flera andra och bildar Amazonfloden. Fint namn på den förresten. Vacker inledning…

I kurvorna såg vi att resten av vagnarna också var med på resan.

En del hade tydligen inte råd att köpa tågbiljetter, så dom fick gå.

Till slut nådde vi slutstationen på resan…

… och där kunde man ägna sig åt shopping på en gigantisk och färgglad marknad.

Men det hade inte vi tid med.

För vi var tvungna att byta tåget till en buss igen och ge oss av på en mycket smal, slingrig och skumpig väg.

Men såna där riktigt skumpiga vägar är inte bara av ondo:

Stegmätaren får eget liv och genererar en massa steg av sig själv. Inget ont som inte har nåt gott med sig – en klyscha som verkligen stämmer ibland.

Vi slingrade oss hööögt upp över floden, och fick en riktigt magnifik utsikt. Om man nu vågade titta ut genom fönstret där på den branta, smala vägen.

Gomorron!

Annons

En tur i Inkaland

 

Morgonen efter vi hade checkat in på vårt lilla hotellrum en bit utanför Cusco så tog vi bussen och åkte längre in i Inkaland.

I den lilla byn som var vårt första mål var gatorna inte så breda, men den där körde vi inte in på. Tack och lov.

Fast byns huvudgata var inte så bred den heller.

Vi hade hamnat i Ollantaytambo.

Uppe i ottan som vi var, så hade inte ens marknaden vaknat ordentligt…

… och solen hade inte nått ner hela vägen i Inkalämningarna där.

Besökarna hade tydligen inte heller vaknat. Utom Ama då, som alltid är pigg och alert oavsett tid på dygnet.

Fina lämningar från en svunnen tid…

… i väldigt vackra omgivningar.

Sen såg vi på klockan att det var dags att dra vidare. Det där är faktiskt ett väldigt gammalt solur. För säkerhets skull kollade vi våra egna klockor också – eftersom det var ett solur så var det väldigt tveksamt ifall den tog hänsyn till sommartid eller ej.

När vi gav oss av hade några fler vaknat – bland annat i trafiken. Lite småtrångt där på huvudgatan.

Men det var inga problem för vår del, för vi skulle inte åka på dom vägarna. Nej vi siktade på porten där längst bort i bild. Där låg järnvägsstationen.

Anders tänkte tydligen åka i loket? Kanske till och med köra själv?

Sen kom han på bättre tankar och siktade på en vanlig järnvägsvagn.

Ama blev glad. Ja, inte över Anders val av vagn, utan snarare över detta:

Det skulle bli mat på vägen. Härligt!

Den fina lunchboxen innehöll många godsaker.

Om ni vill får ni gärna hänga med på resan – den fortsätter i nästa inlägg.