Från hav till hav

 

I förra inlägget påbörjade vi vår resa genom Panamakanalen.

Efter att ha lämnat Karibiska havet och passerat en trestegssluss hade vi hamnat i Gatún Lake.

Förra året när vi åkte i denna kanal stannade vår stora båt där, och vi fortsatte med buss och senare en mindre båt för att ta dom sista slussarna i kanalen ut till Stilla havet.

Den här gången fortsatte vårt kryssningsfartyg vidare över sjön och utefter kanalen.

Vi återsåg det ställe där vi hade hoppat på den mindre skutan ifjol. Dit till den lilla hamnen vid bautakranen hade vi tagit oss med buss förra året. Nu ”susade” vi förbi ute på vattnet.

Oj… En sån där låg bro igen. Vårt flaggspröt ser ut att kunna ta i där. Men det gjorde det inte. Inte den här gången heller. Känns som nån har kollat upp det där? Bortanför bron ser man att kanalen delar upp sig.

Till höger är den nya kanalen som öppnade ifjol. En trestegssluss. Där till vänster ser man den första av två slussar som är originalslussarna. En enkelsluss vid pilen, och en dubbel lite längre bort.

Nu hade vi passerat den första slussen. Den där båten i nya kanalen är kvar på en ”våning ovanför”. HA! Den skulle vi allt vinna över!

Vi kom fram till dubbelslussen. Två steg kvar ner till havsnivån bara. Lite trist att den ena av dom två parallella slussarna var upptagen av en båt på väg ned. Vi kunde kanske ta den andra? Det var ju en tävling på gång!

Nähädå. Den andra slussen var visserligen ledig, men tömd på vatten. Lite svårt att få in vår skuta där då. Men vi såg ändå att vi hade vinstchansen kvar. (Ama såg det som en extra bonus att få se hur en tom sluss ser ut – intressant!)

Fast dom verkade tycka om att ha oss i den där slussen…

När dom öppnade luckorna för att släppa in oss i steg två så började det skymma.

Som tur var så lyste månen upp vår tillvaro.

Väl ute från den sista slussen så skulle piloten (lotsen, alltså) släppas av båten och båtens fotografer som fotat oss vinkande passagerare från land, dom skulle ombord igen för att kunna ta nya, vackra bilder på oss passagerare.

I mörkret var det svårt att se huruvida det fanns nån båt kvar bland dom nya slussarna, men Ama antog att slaget var förlorat. Det såg rätt ödsligt ut där – vi hade förlorat kapptävlingen. Attans också!

Precis som ifjol fick vi se Amerikabron i mörker. Det var länge den enda torra, permanenta förbindelsen mellan Nord- och Sydamerika sen Panamakanalen delade landförbindelsen. Highway one går över den. Vägen som sträcker sig från Sydamerikas södra delar ända upp till Alaska. (Visst ser det ut som en startbana för flygplan där med lysena under bron? Funkar för fartyg med)

Vill man se hur den ser ut när det är ljust så kan Ama rekommendera att ta med en film hemifrån så man kan se på datorn:

Tadaaa! Där är den!

Filmen heter lämpligt nog ”Skräddaren i Panama” och är rätt bra faktiskt. Om man nu vill se Pierce Brosnan spela otrevlig för en gångs skull.

Nu har vi alltså tagit oss från hav till hav. Över Atlanten, via Karibiska havet och Panamakanalen för att ploppa ut i Stilla Havet.

Det blev nästan tidrekord för vår kanaltur. Rekordet sattes på 70-talet och löd på 2 timmar och 41 minuter. För oss tog det lite drygt 10 timmar. Ja, Ama så ju att det nästan var rekord…

Å andra sidan fick vi åka länge för pengarna. Vår transfer gick lös på 335.000. Dollar alltså. I runda slängar tre miljoner kronor.

Inte så konstigt kanske att kineserna är inne på att göra en till kanal i Nicaragua. Det är ju liksom mer än en båt som passerar per dag…

Gomorron!

Annons

Bröd-Ama

 

Igår morse såg vi detta:

Starten av Panamakanalen. Eller, ja… Vi hade sett den där ifall vi inte varit såna linslöss och tittat in i kameran istället.

Här såg vi den klart och tydligt. Gatún-slussen.

Oooo… Vår båt kändes på tok för stor – det kommer aldrig att gå!

Men det gick. Fast inte sådär snabbt som på bilden. Från första till sista bilden i den där giffen gick det 10 minuter.

Den där mojängen gick som på räls där på rälsen och var fäst vid vår båt med ett par snören. Eller möjligen kan det ha varit vajrar? Det senare låter mer sannolikt. Hursomhelst så kallas dom mulor, mojängerna.

Ni ser ett par mulor där på vardera sida om vår båt. Fanns ett gäng till som höll ordning på resten av skeppet också. Dom drog inte fartyget framåt, utan såg till att hålla båten mitt i slussen så att vi inte skrapade sidorna. (Ama har sett en reklamfilm om en superbra tejp som skulle kunna användas ifall mulorna hade misslyckats…)

För att få dom där snörena (vajrarna?) till båten så hade dom såna där tavlor att kasta eller skjuta pil mot för att öva upp sig.

Tydligen var dom inte särskilt träffsäkra, för dom hade övergett den metoden för en betydligt modernare variant:

Roddbåtar. Dom rodde helt enkelt fram till båten med snörena. Jodå. Väldigt modernt.

Vi tyckte att vår båt var stor…

… men det fanns även andra superstora fartyg…

… som knappt rymdes i slussarna.

Stora och konstiga fartyg.

Till slut körde vi ut från den sista porten i trippelslussen från Karibiska havet…

… och in till Gatún Lake i Panama. En bautastor människoskapad sjö, som bland annat dränkte 14 byar då Panamakanalen byggdes.

Det tar på krafterna att slussa. Så vi tyckte att det då var hög tid för lunch.

Dagen till ära hade konditorerna på båten fixat till en tjusig skapelse där man kan se att vår skuta låg hack i häl bakom ett containerfartyg där i slussarna. Det var jättegoda containrar, ifall ni undrar.

Och ni kanske även undrar över rubriken?

”Pan” på spanska, det betyder ”bröd”. Sådärja. Nu klarnade det säkert.

Ett vackert namn på det landet. I alla fall avslutningen.