Konsten att valla får

 

På farmen vi besökte på Nya Zeeland hade dom 300 får. Utspridda på stora, härliga ytor.

Man kom lite närmare dom med zoomen.

Men om man nu vill ha tag i ett får? Hur gör man då?

Det gäller helt enkelt att samla ihop flocken.

Enklast är att ta hjälp av en duktig vallhund, som i detta fall Cindy.

Med hjälp av visslingar från den duktige ”fåraherden” Jim såg hon till samla flocken.

Dom fina fåren var lugna…

… och Cindy drev dom bestämt åt det hållet som Jim bad henne om.

Tyvärr för Cindy (men kul för oss) så hade Jim även med sig Bob. En stor, 12-årig hund som var halvdöv och en aning senil. Dom där kommandona som han en gång kunnat var liksom inte lika självklara längre.

Här bestämde han sig för att det var dags att ”hjälpa till”. Han nosade sig fram till fåren…

… och – weehooo! – under glada och vilda skall skingrade han dom supersnabbt! Ama har märkt ut det ”får” som egentligen var hunden Bob in action.

Cindy gjorde sitt bästa för att samla ihop flocken igen, och lyckades väldigt bra med det.

Här kan ni se en kort film hur duktiga dom var, Cindy och Bob:

Duktiga, var och en på sitt vis.

Bob var i alla fall mycket nöjd och glad över sin insats.

Ville mer än gärna bli kliad på magen och delade gladeligen ut pussar.

Alla var dock inte fullt så glada att bli pussade. Ama var i alla fall glad att hon hann stänga munnen.

Det var helt underbart att se dessa hundar i arbete. Jim (som själv hade en farm med 4000 får) berättade att Bob inte fick vara med längre när det skulle vallas ”på riktigt”. Men på såna här uppvisningar fick han hjälpa till.

Båda hundarna såg ut att njuta oerhört mycket av det jobb dom utförde och det gjorde vi som tittade på också. Att se Cindys skicklighet imponerade, och Bobs sabotage ledde till många skratt.

Annons

Ut på landet i nya landet

 

Direkt vi klivit av båten i Auckland, Nya Zeeland så klev vi på en buss.

Rätt mycket trafik. Länge sen vi såg en sån stor och livlig stad.

Vi var glada att det var nån annan som körde. Vänstertrafik är inte alls så kul. Fast å andra sidan har Ama svårt för höger och vänster, så egentligen kan det kvitta.

Vi körde ut på landet i nya landet (förutom att vi aldrig varit där förut så hörs det ju på namnet att det är nytt).

Till slut körde vi in på en farm. Det var ett fantastiskt väder, det märks inte minst på speglingarna i fönstret där.

Men om ni tyckte att det speglades mycket där…

… så var det ingenting i jämförelse med hur det speglades i boningshuset på farmen.

Det var som sagt en underbar dag med fantastiskt väder och vidunderliga vyer.

Om Ama varit ett får, så skulle hon absolut vilja vara det på en farm med dom ytorna och den grönskan (nu är hon inget får, men möjligen en fårskalle ibland).

Vi hälsade på dom som bodde där på farmen.

Crusty. Det lilla lammet som var lite krasslig och fick speciell omvårdnad.

George. Den hungrigaste av alla dovhjortar som bodde på gården.

Sen hälsade Anders på lokalbefolkningen också.

Han erbjöd sig genast att hjälpa till med trädgårdsarbetet.

Fast att bara köra skottkärra? Inte alls det roligaste jobbet.

Dom hade nog fått förvarning om att han var på väg. Det var troligen därför som hade satt upp den där skylten utanför sekatörförvaringen.

Sen räddades hela trädgården av gonggongen:

”It’s wine a’clock”. Dom som är mindre ärliga brukar kalla det ”lunch”.