Varma vatten

 

Lamorna i förra inlägget såg vi uppe i Machu Picchu.

När vi tittat klart på dom så tog vi trappen ned. Den var ganska brant.

Där det var som mest besvärligt fanns det stegar. Tänk ändå att inkafolket uppfann stegar? Om ni frågar Ama så hade det varit bättre om dom hade uppfunnit rulltrappor eller – ännu bättre! – hissar.

Eller visstja, vi tog bussen. Den där skylten i bussen tyckte Ama var intressant. Var alla på bussen ”Mr”? Och framförallt var det konstigt att man var ”Turist och/eller Passagerare”. ”Atte” var nog busschauffören, kanske…

Nåja. Vi kom ned till Varma Vatten. Aguas Calientes, alltså. Machu Picchu-byn hette så på svenska (Ama’s översättning) och spanska. Det finns tydligen varma källor i närheten.

Byn har växt upp efter att inkaruinerna återupptäcktes och byn lever mest på jordbruk. Haha! Skoja’ ba’! Självklart är turismen huvudnäringen av nån anledning.

Vi gick en sväng på stan i väntan på att tåget skulle ta oss därifrån.

Vi kollade in en fotbollsmatch.

Undrade ifall det där vattensprutet skulle vara dekorativt, eller om det helt enkelt var en vanlig läcka?

Vi studerade djurlivet också:

Grodorna åt skräp. Praktiskt!

Det arbetades med att förbättra gatorna med relativt primitiva arbetsredskap.

Kvinnorna körde med den typiska, peruanska dresscoden.

Barnen lekte. Helt klart behövs inte dyra leksaker eller datorer – några vattenflaskor kan vara nog så skojiga.

Sen var det den där färgsprakande marknaden också. Som synes lekte inte alla barn, vissa fick jobba i marknadsstånden.

Ama lyckades hålla sig från att shoppa, även om det var många vackra saker som lockade.

Som den här till exempel:

Vilken fin och färgglad rånarluva! En sån skulle nog kunna komma väl till pass nån gång…

Men innan Ama hann slå till så gick tåget och vi åkte tillbaks mot hotellet igen. Ama fick lägga den där rånarkarriären på is.

Synd. Det hade kunnat bli ett spännande inlägg.

Annons