Hemresan: Från Honolulu till New York

 

Vi hade åkt från Sydney till Honolulu i förra inlägget och inväntade där nästa anslutning.

Eftersom planet hade varit 2 timmar försenat blev väntan ”bara” 3,5 timmar.

Ama tycker att Hawaiian Airlines flygplan ser exotiska ut.

Honolulu flygplats i sig känns också lite exotisk.

Ett sånt där flygplan skulle vi åka med. Tänk att dom där kolosserna verkligen kan flyga? Att dom kommer sig upp i luften?? Och framförallt att dom stannar kvar där??? Såna tankar försöker Ama vifta bort när hon själv ska ut och flyga, fast det är väl oftast just då som dom vanligen poppar upp i skallen.

Vi lyfte på utsatt tid. Likaså bra att lämna Honolulu – det regnade ju.

Vi såg nån annan Hawaii-ö utslängd i havet. Fint!

Sen kom ett stort moln och gömde ön. Taskigt! Fast molnet var ganska fint det med.

När utsikten ändå var sabbad…

… så kunde vi passa på att sova lite till. Fast Ama busade och tjuvkikade. Hon vill ju helst inte missa nåt.

Efter ännu en lååång flygresa – även denna på 9,5 timmar – så landade vi här:

I New York, på JFK.

Där återfick vi vårt bagage. Vi hade ”invandrat” med både oss och bagaget i Honolulu, så den här resan till New York var alltså en inrikesresa i USA. Så gör dom alltid – första stället där man landar när man kommer utrikes ifrån, där måste man passera passkontroll och tull.

Vi var glada att bagaget var med oss, även om det inte är lika viktigt på hemresan så är det kul att ha liiite koll på grejerna i alla fall.

Anders fyllde på våra vattenflaskor…

… och sen kunde vi fira Avgångshall-å-vatten medan vi väntade på nästa flyg. Inte lika trevligt som avgångshall-å-vin, men det funkade det med.

Väntan här (som pågår nu i skrivandes stund) blir 10,5 timmar ifall planet går i tid. Sen blir det en långflygning igen. Denna gång över Atlanten till Madrid. 1,5 timmes väntan där innan planet till Alicante går från nåt obekant ställe på den enorma Barajasflygplatsen.

Den långa väntetiden i New York är vald med flit. Det är nämligen två olika bolag inblandade och skulle det bli nåt tok med förseningar så man missar så är det inte självklart att man blir ”omhändertagen” och ombokad utan kostnad.

Den korta tiden i Madrid spelar ingen roll. Missar vi så gör vi… Då får vi väl åka med nästa flight till Alicante. Hade varit en helt annan sak ifall det hade varit på utresan.

Nåja. Hem kommer man alltid, men ännu är det en bra bit kvar för oss.

Vi hörs!

Hemresan: Från Sydney till Honolulu

 

På Sydney flygplats checkade vi in till Honolulu med Hawaiian Airlines. Trångt i leden som vanligt.

Sen var det dags att lämna Sydney. Ett litet orosmoln var att planet var en timme försenat och vi hade en anslutning att passa.

När vi klivit ombord meddelade piloten att några människor inte fick åka med för att dom inte hade sina papper i ordning och därför skulle deras incheckade bagage också lämna planet. Då blev Ama lite nervös. Inte så lätt att hitta rätt bland alla väskor i ett sånt stort plan.

Vi såg hur dom letade efter väskorna, på bilden hade dom hittat två av fem.

Efter totalt ungefär två timmars försening kunde vi lyfta.

Vi kunde därefter sova rätt gott under hela flygningen eftersom vi hade betydligt mer än två timmar tillgodo i Honolulu.

Efter en lååång flygning flög vi in över Diamond Head…

… fick en fin vy över Waikiki Beach…

… och över den parkeringsplats vi hade när vi landade här förra gången (fast med båt). Vi låg vid kajen där till höger i bild, alltså.

Efter att ha flugit i 9,5 timmar från Sydney så landade vi ändå i Honolulu före vi startade och har på nåt konstigt vis fått tillbaks den där dagen dom snodde av oss för ett par veckor sen.

Märkligt det där…

Nu sitter vi och väntar på nästa anslutning.

Ha det gott!

Hemresan: Resan mot flygplatsen

 

Vi inledde hemresan med att checka ut från hotellet och lassa in packningen i bilen.

Vi började med att åka och titta på en fin utsikt…

… och med att inte gå på en bro.

I och för sig var det Anders inledning på dan, Ama stannande närmare bilen och skyllde på skoproblem att hon inte gick med. Det var både brant och grusigt på den vägen.

Men hon blev inte utan djur och natur för det. Precis bredvid bilen hittade hon den här kaxige rackaren:

En australiensisk variant av kråka, Ama tror att det var en flöjtkråka? En fin fågel i alla fall.

Sen såg hon även såna där bautavarianter av ormbunkar.

När Anders kom tillbaks från sin utsikt och bro så fick han ställa upp som ”tändsticksask”. Svårt att se den faktiska storleken annars.

Sen körde vi mot mer civiliserade trakter.

Just innan vi kom till flygplatsen tankade vi bilen och sen var det bara att lämna tillbaka den till biluthyraren och ta sig till fots tvärs över en gata till avgångshallen.

En vecka i vänstertrafik har gått alldeles förträffligt bra! Undrar hur det kommer att gå med högertrafik sen? Nåja. Det tar ”ett tag” innan vi är hemma igen så både Ama och Anders hinner nog glömma det där med ”vänster, vänster, vänster” innan dess.

Har ni förresten tänkt på hur alla verkar tjuvstarta med högtider nuförtiden? Ama har sett julpynt och grejs i många bloggar och affärer allaredan.

Ama vill inte vara sämre!

Därför tjuvstartade hon en tradition som går av stapeln vi denna tid på året:

Avgångshall-å-vin!

(Det fanns en skvätt vitt vin över i en dunk när vi packade ihop det sista på hotellet i morse och det är väldigt onödigt att låta sånt gå till spillo. Dessutom var vi tvungna att peta i oss det innan dom snodde det av oss i säkerhetskontrollen. Likaså bra att passa på att starta Hall-å-vin-firandet lite i förtid under dom förutsättningarna).

Nu är det strax dax att gå på flyget – vi hörs!

Ännu en härlig dag!

 

Igår lämnade vi Goulburn och åkte norröver.

Visst är det irriterande när långtradare ska köra om och inte riktigt orkar? Den där omkörningen tog säkert 10 minuter… Den högra som körde om (vänstertrafik, ni vet) kom nääästan förbi men sen tog krafterna slut i motlut så han sackade efter och fick börja om igen. Vi hade egentligen inte ett dugg bråttom, men det är likafullt väldigt irriterande.

Efter ungefär tre timmar på vägarna kom vi fram till vårt mål, Blue Mountains National Park och deras highlight – ”Three Sisters”.

Det första Anders fick göra var att fota ett flertal andra systrar och bröder. Han blir ofta ombedd att fota andra, han ser väl ut att veta vad han håller på med kan tro.

Sen såg vi systrarna. Dom tre stora klippformationerna, alltså. Den där mindre till höger kanske var deras hund eller nåt? Det framgick inte av informationen på plats.

Vi åkte till en annan utsiktsplats och fick se tjejerna på lite längre håll.

Och visst var det väl fantastiska vyer! Fast lite enahanda? Inte slår dom klipporna och formationerna som vi såg i Colorado och Utah? Hmm… Vi börjar kanske ha sett för mycket på för kort tid nu? Minns när vi åkte runt i fem veckor i USA 1988 och på sluttampen åkte till Niagarafallen. Då tyckte Anders att fallen såg lite ynkliga ut… Haha! Dom har varit betydligt mer imponerande dom gånger vi har varit där efter det och vi inte varit lika fullproppade med andra intryck.

Vi kunde också ha åkt ”södra halvklotets största kabinbana”. Men det gjorde vi inte.

På vägen tillbaks mot stan där vi skulle slå ned våra bopålar för natten stannade vi till vid ett picknickställe. Jobbigt med alla måsar som var där och tiggde.

Eller vänta nu? Måsar???

Nej, det var gultofskakaduor. Hur coolt som helst att se vilda såna i det fria!

Anders satte sig genast ned och morsade på dom…

… och fick snabbt några nya vänner.

Se vad gulliga dom var mot varandra!

Ja, mot varandra ja.

Den där rackaren var och pickade efter Amas tår. En envis liten jäkel. Tur att Ama hade skoväskan med sig så hon kunde sparka bort gojan utan att behöva smutsa ned fötterna. (Nejdå. Ama sparkade såklart inte till den, men hon motade den med väskan).

Det kan nog vara så att även om vi från andra sidan av halvklotet tycker att kakaduorna är exotiska, så är dom som ”vanliga duvor” för dom som har dom ikring sig hela tiden?

Sen försökte dom flyga iväg och gömma sig…

Men Ama hittade dom i alla fall.

Det må vara så att dom kanske är ”vanliga duvor” för somliga, men Ama älskar dom ändå! Även om dom försöker nafsa en i tårna.

Vi åkte in till stan, Katoomba (härligt namn igen!) och kollade runt i det kvarter som hade upplåtits till Streetart. Läckert!

Sen checkade vi in på vårt motell. Dom i receptionen upplyste oss om att det var byggt av en svensk för 90 år sen. Kanske av Amas farfars bror? Haha! Nejdå, inte en chans.

Ni kanske ser att vi har båda resväskorna med in på rummet? Den ena har legat i bagaget hela den dryga vecka som vi har rest runt i Australien.

Det var dags att packa om… Flyganpassa både resväskorna (vikten) och handbagaget (”bra att ha grejer” till hands). Jo. Nu är det slut på resan på riktigt.

Efter 75 dagar ute på äventyr är det nu dags att åka tillbaks till flygplatsen i Sydney, lämna igen bilen och hoppa på ett flyg som – i sinom tid och efter några byten – kommer att ta oss tillbaks till Spanien.

Det har varit – och kommer att bli – en lååång resa.

Tack för att ni har hängt med!

Från Eden till att försöka spåra rötterna

 

Men först ett husmorstips från Ama.

Ifall ni tröttnat på era diskborstar…

… ät upp dom!

Okej. Nu till det som rubriken handlar om.

Vi var i Eden och fick syn på nåt som vi tycker är jätteskoj!

Så vi tog en långpromenad till golfbanan.

Nej, vi spelar inte golf, utan det som var intressant var dom som höll till på golfbanan:

Ett helt gäng med vilda kängurus.

Dom är så härliga att titta på!

Dom studsar runt och lever livets glada dagar.

Golfspelarna då?

Tja…

Dom verkar inte bry sig så mycket, dom har mest koll på bollen. (I bästa fall…).

Ama måste säga det att om hon nu spelade golf (vilket hon inte gör) så skulle hon hellre ha kollat på kängurusarna än på bollen.

Dagen efter gav vi oss iväg från Eden för att försöka spåra rötterna.

Fina vägar på landsbygden.

Det var väldigt grönt på sina ställen…

… medan det såg mer uttorkat ut på andra håll.

Till slut var vi framme vid målet:

Den där anabolstinna bocken känner Ama igen från när vi var här för två år sen. (Den som inte har en röd tröja på sig).

Vi åkte upp till ett krigsminnesmärke…

… där man hade en fin utsikt över stan.

Sen åkte vi ned till stan och checkade in på ett av våra minsta boenden hittills på den här resan, men läget var centralt och bra för att kunna utföra efterforskningen angående rötterna.

Vi frågade på turistbyrån där dom brukar ha all information man behöver.

Men dom visste inte heller vad Amas farfars bror hade gjort för nåt som föranledde att han hade fått en gata uppkallad efter sig i Gouldburn, Australien. Amas flicknamn var Bergmark, inte utan en viss stolthet som hon står där och pekar igen. (Vill ni veta lite mer så har Ama skrivit om det HÄR, då när vi var i stan för två år sen).

Men dom kom med ett tips: Kolla med biblioteket.

Ett bra tips, men det hann vi inte med denna gång. Vi får väl komma tillbaks om två år igen och börja på bibblan.

Vad har vi hittat på alltmest annars då?

 

Ja vi har ju inte varit direkt inaktiva här i Australien.

Ett litet axplock så här långt:

Vi har kollat på en hel del fantastiska utsikter…

… och gått på långpromenader.

Ama smakade på ett träd.

Det var inte gott.

Vi tog in på några väldigt trevliga hotell/motell.

Kunde avnjuta lite småplock på verandan. Med betoning på ”små”.

Sen ordnade det till sig.

På ett av motellen fick Ama se den absolut bästa ”arga lapp” hon någonsin sett:

Du får INTE diska när du åker härifrån. Haha! Inte jättesvårt att efterleva den uppmaningen.

Jodå. Alla våra boenden var hur bra som helst, fast på ett av ställena blev det lite jobbigt.

Det där huset längst ned mot vattnet. Där hade dom party HELA natten! Ama som inte brukar ha svårt att sova (tvärtom!) vaknade flera gånger under natten och hörde deras glada tjut och skrän. Så glatt är det inte när man försöker sova…

På morgonen sa Ama till Anders att hon som hämnd funderade på att gå ner och skramla med grytlock eller nåt? Precis när hon tänkte sätta sin plan i verket så började dom grilla… HAHA! Efter en helnatt så började dom grilla klockan 08:22 på morgonen? Ama måste erkänna att hon faktiskt var rätt impad över att dom orkade.

Vi gick ut och kollade den fina naturen igen.

Kolla bara vilken skojig pappis! Kanske en lori av nåt slag?

Här såg det ut att vara en skarv och en sothöna som delade kvist?

Ett gäng ibisar som funderade över tillvaron.

Sist men inte minst:

En liten pippifågel som kunde gå på vatten.

Jodå. Vi hann se en hel del fina saker mellan kängurusarna och valarna också.

Vi har det sååå bra!

Skyltsöndag – båge

 

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Båge.

Det första Ama kom att tänka på var en strof ur en dikt av Verner von Heidenstam:

”Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge”.

Visst är det sant! Våga och vinn.

Okej, det ovanstående hade ni nog inte väntat er i den här tramsbloggen, men nu är det kulturella över och Ama tramsar vidare.

Alla bilder kommer även denna vecka från vår pågående resa, utom den allra sista som Ama inte kunde låta bli att reprisera denna vecka.

Då kör vi!

Det var precis det ”vi” gjorde när Ama upptäckte den här skylten på solskyddet i bilen, vi körde. Skyltens budskap var: ”Inte sätta en bakåtvänd barnbilstol på passagerarsidan i bilen för då kan barnet flyga iväg i en båge ur den bågformade stolen”. Det fanns ingen motsvarande skylt på förarsidan, men låter man ett sånt litet barn köra sittandes i en bakåtvänd barnstol, ja då är man illa ute ändå.

I Kiama såg vi en vacker triumfbåge som var ingång till ett fint krigsmonument.

På samma ställe fanns den här skylt-pålen. Den översta tyckte Ama påminde om såna där ”wiffi-bågar” som man kan se där det finns wiffi tillgängligt. Sen står det ju walk-IT också, och IT är ju klart relaterat till internet.

Dom hade även bågformade reklamskyltar som fladdrade käckt i vinden och som gjorde oss påminda om var vi befann oss nånstans.

Om man ville köra den snabbaste vägen skulle man ligga kvar på A1-an som gick rätt fram. Ännu vackrare vyer fick man fall man tog den bågformade vägen bredvid. Och visst har dom fräna namn i Australien! Det bara måste ni hålla med om.

Ibland kunde man köra i dubbelbågar. Det vågade vi oss inte på. Eller så skulle vi helt enkelt inte till Cambewarra Mountain?

Den här bilföraren hade fått till en ”vacker” båge på bakrutan. I ärlighetens namn hade Ama tvättat rutan, även fast den platsar bra in till veckans ord.

Det här var en läcker båge som vi hittade i Batmans Cave Batemans Bay. Till ingen nytta kanske, men man kunde i alla fall spegla sig i den. Längre fram på en lyktstolpe satt dom där pelikanerna redo och bara inväntade vår ankomst…

Här kunde man köpa nya glasögon och bågar. Det gjorde vi inte.

Dom där klassiska gula bågarna som bildar det där M-et dom känner väl alla igen. Den där Donken var dessutom bågformad i sig. Perfekt!

Här på K-Mart fanns det mängder med underkläder. Just på den här avdelningen fanns det säkerligen mängder med BH-bågar. Jodå. K-Mart fick duga i avsaknad av Walmart.

En banan är bågformad den med. Vi köpte frukt, men vi stal inte från barnen. Himla bra idé att ha gratisfrukt till barnen! Ama gissar det det ger dom tillräcklig med energi för att tjata som tusan om att få godis.

Nu på upploppet kommer Amas eminenta språkkunskaper in:

Strongbow. Det måste väl betyda Starkbåge?

Johodå!

Jämför bara med rainbow – regnbåge. Häpp!

Sen till den där sista bilden som Ama inte kan låta bli att reprisera till just denna Skyltsöndag med temat båge.

Den är från herrarnas toalett i Murcia:

Det kan inte vara lätt för grabbarna att slå en båge när dom blir utstirrade över glasögonbågarna på det där viset.

That’s all, folks!

Gomorron! Lyllo er alla som har fått sovmorgon idag…

Ett VÄLDIGT bra valresultat!

 

Det fick vi i Merimbula.

Dom där inringade grejerna är vad man ska kunna få se när man kollar på knölvalar.

Vi gav oss iväg på med en båt, och det första vi såg var… mörkfjädrade svanar i en ostronodling.

Efter att ha passerat det där lilla sundet så kom vi ut på större vatten och kunde börja kika.

Vi har varit på många valskådningsturer tidigare och det är alltid lika spännande.

Man blir alltid lika glad när man får syn på dom, havet kolosser.

Trevligt när dom vinkar åt en…

… och när dom stjärtar sig.

Även om det är kul att se allt det där så har Ama alltid velat se lite mera!

Och det fick hon nu…

Ge den här 15 sekunder långa filmen en chans:

 

Visst är det helt fantastiskt!

Det är just det vi alltid har velat se, när dom är mer aktiva! Dom höll oss sällskap i ett par timmar och verkade minst lika nyfikna på oss som vi var på dom. Många delfiner ställde upp i leken också.

Valarna blev mer och mer ystra.

Sen fick vi se nånting helt spektakulärt:

En mamma med sin kalv som gjorde ett dubbelt, synkroniserat breachhopp. När till och med personalen och hela besättningen står och hoppar av glädje, då förstår man att man har fått vara med om något helt unikt. Och så nära båten också! Ama ryser fortfarande när hon ser bilderna, fast av välbehag, såklart. En helt otroligt fenomenal upplevelse!

En av dom unga kalvarna slutade aldrig hoppa. Vi måste ha sett minst 40 hopp totalt! Vi var tvungna att lämna den hoppande kalven åt sitt öde och åka hem till hamnen igen.

Om det var en bra tur?

Jajjemensan! En fantastisk upplevelse som gjorde Ama helt lyrisk! (Den där flytvästen behövde vi bara ha på oss när vi passerade det smala sundet på bild tre. Himla bra, för den var fasligt obekväm).

När vi la till igen såg både personalen och skeppshunden till att det blev ordentligt gjort.

Alltså. En FANTASTISK utfärd där vi såg ALLT man kan förväntas se när man ska kolla på knölvalar, och lite till.

Här nedanför visar Ama några bilder som vi fick mejlade till oss från vår tur av dom som hanterade utfärderna, Merimbula Marina. Deras proffsfotografer Ron Webb och Wayne Reynolds tog dessa enastående bilder som Ama låter tala för sig själva:

Tänk att vi fick vara på plats och uppleva allt detta? Ama blir nästan tårögd igen – av ren och pur glädje.

Svårslaget valresultat det där…

Gomorron!

Ama – djurexperten

 

Efter att ha kollat på både fyrar, papegojor, måsar och valar så åkte vi vidare söderut.

Vi åkte in i Murramang National Park. Ama gillar djur och natur. Ja, det gör vi båda, faktiskt.

Det var en helt fantastisk grönska i den parken…

… och vägarna var jättefina dom med. Fast det fortsatte med den där eländiga vänstertrafiken.

Vi kom fram till målet där i parken:

En fin strand, fast det vi ville se var 180 grader åt andra hållet.

Vilda kängurus som skuttade runt bland campingstugorna. Hur häftigt som helst att se dom!

Här tror Ama att honan håller på att pyssla om sin bäbis i pungen. Eventuellt håller hon på att föda. Då slickar honan ett spår upp till spenen som bäbisen kan följa. Dom väger bara några gram vid födseln, inga sugkoppar behövs där, Susjos.

Dom verkade lika nyfikna på oss som vi var på dom.

Fast visst har dom onödigt stora fötter?

Sen fick vi se nåt tragiskt:

En av kängurusarna hade dött. Sååå tråkigt!

Men nej…

… den tog visst bara en liten siesta. Puh!

Vi blev tvungna att lämna dom fina käguruerna och åka mot vårt sovställe för natten.

Det hittade vi här:

Inte i Batmans Cave, utan i Batemans Bay. En hårfin skillnad.

Där checkade vi in på hotellet innan vi gick ut på stan.

Vi upptäckte att djurlivet i Australien är långt ifrån ofarligt!

Ni ser va?

Och hotet kom uppifrån:

Där satt det tre stycken pelikaner och bara väntade på sin tur…

Om ni undrar över rubriken (”Ama – djurexperten” ifall ni hade glömt) så kan ni titta på den här 18 sekunder långa filmen:

 

Jodå. Bara så att…

Men sen hittade Ama det här fotot när vi kom till hotellet:

Ni ser! Den fanns där, ankan.

Weehooo!!! Ama var sååå nöjd! Att sen den där ”ankan” har en alltför spetsig näbb för att vara en anka… Det är inget man behöver bekymra sig över. Inte ens om man är en djurexpert.

Vi lämnade Wollongong…

 

… och åkte vidare i vänstertrafiken.

Ibland var det så trångt på vägarna så bilarna fick åka ovanpå varandra.

Vi stannade till på ett ställe med ett mycket vackert namn. KiAMA. Klart man måste stanna där!

När vi hade parkerat tog vi en promenad.

Finn ett fel! Ja, självklart är det måsen som är katten bland hermelinerna. Ama sorterade genast bort den.

Den hämnades på direkten genom att inta en position ovanpå vår bil. Man kan ju bara ana vad han tänkte göra där? Anders schasade bort honom en bit till.

Visst är det coolt att se vilda rosenkakaduor strosa runt ungefär som man är van att se duvor annars.

Dom är ju bara sååå fina!

Vi gick vidare på vår promenad och hade fina utsikter.

Till slut kom vi fram till ännu en…

… fyr. Det kryllar av dom här på den australienska östkusten. Det var Anders som tog den där bilden.

Han var mäkta stolt att få den rak redan vid första knäppet.

Här sysselsatte sig Anders med valskådning från land.

Han lyckades till och med fånga en stjärt på bild. Snyggt jobbat! Den var väldigt långt ute den där valen.

Sen kollade vi på ett blåshål. Inte så jätteimponerande, det vi har hemma i Torrevieja är nästan lika stort. Men å andra sidan var havet väldigt lugnt den här dagen. Bättre att ha det oblåsigt än att se ett imponerande blåshål kan Ama tycka.

Vi språkade även med en herre i en skojig keps.

Efter ett tag i stan med det fina namnet (KiAMA, om ni minns?) så drog vi vidare söderöver.

Vi passerade bland annat Ulladulla.

Det får man ge australierna – dom har väldigt fräna namn på sina orter.