Penguin Place

 

Vi hade åkt från Port Chalmers på Nya Zeeland (ligger inte Chalmers i Göteborg?) med buss via Dunedin till Penguin Place. En räddningsstation för världens mest utrotningshotade pingvin, den gulögda.

Dom var rätt stora, så dom borde inte vara så svårhittade. (Okej, den största pingisen där till höger var en relik som dom hade hittat i närheten).

Efter föreläsningen om hur dom försökte rädda och bevara dom gulögda pingvinerna så fick vi åka buss en bit till. Får finns det verkligen överallt på Nya Zeeland, en härlig syn! Och viken där längre bort såg inte så dum ut den heller. Det var runt ikring den viken som dom skulle hålla till, pingvinerna.

Efter att bussen hade släppt av oss fick vi en härligt grönskande prommis utmed viken.

Anders avvek från stigen och fotade.

Det var verkligen en storartad vy, och vi började kolla efter dom där fåglarna som inte kan flyga annat än under vatten.

Här såg vi annat djurliv. Minst fyra stycken låg mycket väl kamouflerade bland stenarna. Ser ni dom?

Okej. Lite zoom kanske kan hjälpa:

Sjölejonhannar. Ett helt gäng hade sitt grabbtillhåll där bland klipporna.

– Va´ glor ni på???

Visstja. Det var pingviner vi letade efter.

Här var en. Men den var i trä.

Här var en annan. Den enda Nya Zeeländska peng vi hade var just den med motivet av den utrotningshotade pingvinen. Den överlevde tyvärr inte, för den gick åt till en flaska vatten. Växeln vi fick gick till en donation åt räddningscentret. Kändes bra efter att ha ”dödat” den pingispengen.

Men till slut så!

En gulögd pingvinhona som låg på ägg!

Nej, vi såg inte så många pingviner, dom flesta (av dom få) var ute och jagade mat. Betydligt fler pingviner såg vi på Falklandsöarna i december 2016. Så vill ni se pingisar så kan ni kolla HÄR.

Trots allt så var det en fin utfärd i en fantastiskt vacker miljö och dessutom i ett fantastiskt vackert väder.

Nöjda och glada åkte vi tillbaks till båten.

Där hämtade vi ned småplock från buffén och avnjöt den på balkongen…

… medan vi studerade det oerhört intressanta arbetet i hamnen. Många roliga kranbilar hjälpte till med att frakta containrar fram till den stora kranen på första bilden som i sin tur lassade containerfartyget. Alltså… Bättre underhållning går knappast att få!

Sen lämnade vi hamnen i Port Chalmers.

Åkte förbi en station där dom månade om dom albatrosser som häckade där.

Ama zoomade in kolonin:

Coolt! Men hon såg sen vid en närmare kontroll att det där nog var skarvar eller nåt. Nåja, man kan inte lyckas jämt, och det finns faktiskt en koloni med albatrosser där på halvön.

Fyren var åtminstone läcker och dessutom var det en fyr även vid en närmare anblick.

Sen skulle vi åka in och studera det vackra området i Fiordland nationalpark, men det gick inte på grund av vädret och Kapten Sissy. (I ärlighetens namn skulle vi nog inte sett nåt även om vi åkt in där, det var både stora vågor och hiskeligt låga moln).

Istället satte vi fart mot nästa mål.

Gomorron!

Nytt stopp

 

Efter att ha lämnat fårfarmen och Akaroa bakom oss så tuffade vi runt ute på havet en natt igen.

På morgonen efter gjorde skutan en bredsladd…

… och la till bredvid det där containerfartyget.

Vi gick ut och kollade uppe på däck.

På ena sidan såg vi containrar som väntade på att bli lassade…

… och på andra sidan låg det en himla massa timmer. Kanske inte så konstigt att kullarna där i bakgrunden ser lite kala ut?

Vi skulle iland för att åka på ännu en tur.

Inte helt lätt när personalen hade nån övning av nåt slag, men till slut lyckades vi ta oss förbi utan att vare sig störa övningen eller trassla in oss i slangarna.

Vi klev av i Port Chalmers – ”gateway to Dunedin” som skyltarna upplyste oss om.

Därefter hittade vi vår buss och gav oss av.

Det känns liiite knepigt med vänstertrafik…

… men när det inte kommer några möten så är det ganska okej ändå.

Det märktes att våren var på gång. Härligt med skir vårgrönska så här i hösttider.

Det var allt ett väldigt litet tågstall där? Men tåget kom i alla fall ut som det skulle.

Själva tågstationen i Dunedin var desto pampigare.

Det får man ge golfare – dom är väldigt kreativa. Men det där vattenhålet kan inte vara lätt att undvika. Undrar vem som samlar upp golfbollarna?

Vi fortsatte vår färd. Här var det visst vägarbete på gång?

Den här klippan gick under namnet Pineapple Rock. Mer befogad och begriplig namnsättning än Camel Rock på Amerikanska Samoa.

Vi fortsatte runt en böj och fick då se…

… vår skuta? Den låg där tvärs över viken. Snacka om omväg för oss, vi hade åkt i nästan en timme med bussen. En bro skulle kanske inte ha varit fel?

Nåja. Vi svängde av upp mot berget…

… och fick då en fin utsikt.

Dessutom hade vi kommit fram till målet:

Penguin Place.

Ama gillar pingisar! Undrar bara om vi hittade några såna….

Gomorron!