Landkänning och igenkänning

 

Tidigt igår morse – efter fyra dygn till sjöss – såg vi land igen:

Där var Honolulu, på Hawaii.

Anders – på sitt surikat-vanliga vis – stod uppflugen så högt han kunde där till höger i bild och hjälpte kaptenen på traven att hitta rätt in mot land.

Nå. När man nu har kommit till Hawaii. Vad är det första man bör göra då?

Jamen det vet väl alla!

Man uppsöker såklart närmsta Walmart. Shoppingbehovet är stort efter så många dygn till havs.

Sen tog vi gratisbussen till strandområdet Waikiki.

(Ingenting här i världen är dock gratis, det vet väl alla? Vi var tvungna att mellanlanda på ett shoppingställe, se en film och gå en rundtur innan dom skjutsade oss vidare. Men gratis var det pengamässigt sett. Det där med att tid är pengar? Det är bara båg enligt Nobelprisaspiranten Ama).

Vi kom fram till minnenas allé, även om det snarare var en allé av surfingbrädor. Här gick vi många gånger när vi var i Honolulu i mars 2015.

Vi kom ned till Waikiki Beach. Erkänn att det röda parasollet lyser upp det hela bland allt det blåa!

Ama nästan-badade och fick en himla massa sand mellan tårna. Om ni förstorar bilden (klick, klick!) kan ni se precis huuur lycklig hon var över det.

Waikiki är en perfekt nybörjarstrand för surfare. Här låg ett helt gäng och väntade på den perfekta vågen…

… och där kom den!

Vill man inte surfa helt allena kan man göra det tillsammans också.

Vem tog dessa bilder då?

Jo:

Surikat-Anders, såklart.

Minnenas allé, som sagt.

Den här strandbaren var vi på flera gånger när vi var i Honolulu förra gången. Det var bland annat här som Ama dansade Hula-hula. (Klicka på länken på egen risk, ingen vacker syn…).

Men här trivdes Ama som fisken i vattnet. Bättre än hon gjorde i vattnet, faktiskt.

Sen hade hon fullt upp med att övertyga Anders om att dom där Hawaii-skjortorna kanske inte alls är lika fräna när man väl kommer hem igen. Fick det rådet redan 1988 ur en sån där liten Berlitz-resebok.

Det rådet stämmer nog fortfarande.

Gomorron!

PS: Nu har vi samma tid som er i Sverige och Spanien. När klockan är 8 här så är den det hos er också. Fast det skiljer 12 timmar. Vi ligger lite efter… Å andra sidan har vi fått en hel del sovmornar. Inte dumt alls!

Annons

Skyltsöndag – bär

 

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Bär.

Alla bilder kommer även denna vecka från vår pågående resa och Ama tycker att vi inleder med en sång:

♫ Gå upp och pröva dina vingar och känn hur underbart det är ♪♪
♪♪ Där ovan molnen Du dej svingar och fröjdas åt att vingarna bär ♫

Ama ser många vingar som bär på den där ”skylten”, inte minst hos den bleke stålmannen som är ute och flyger.

På väg mot LA stannade vi på Amas favvoaffär här i staterna – Walmart – och gjorde en sista nödshopping (läs: vi köpte vin) innan det var dags för kryssning nummer två på den här resan. Anders stuvade om från bärkassen till resväskan.

För att veta vart vägarna och filerna bär så är det bra att hålla koll på vägskyltarna ifall nu gps-en försöker luras.

När man sen är ute på sjön kan det vara bra att se till att man inte krockar med andra. När Ama växte upp hette det att man ”bär av” när man kommer på tok för nära. Det innebär att man parerar med armar och ben mot det man håller på att krocka med. Tveksamt om det hade funkat med den här typen av skuta, men det funkade med seglingsjollar i barndomen i alla fall.

När man sen har klarat av alla hinder, ja då…

… bär det av ut på böljan den blå. (Ama valde den här bilden för hon vet att Skyltsöndagsförvaltaren BP har en viss fäbless för både kranar och hamnområden).

Sen är det det där med vad som är bär och inte. Det är en hel vetenskap, faktiskt.

Som bilgodis hade vi både frukt och bär. Förvånansvärt är att på bilden där är det jordgubben som är en (falsk) frukt och apelsinen som är bäret.

Hallonen är stenfrukter precis som aprikoserna. Jordnötter är baljor.

Melonen är ett bär… Ingen ordning alls!

Bananen är också ett bär. Ni ser väl bananen där i publiken?

En mycket glad banan som satt bredvid en falsk frukt. En jordgubbe, alltså. Eller kanske det där var en jordgumma?

(Det där programmet kollade vi in i Long Beach. Internet funkade inte, vad ska man göra?)

Finns det inga bär som är vad dom verkar vara? Bär som faktiskt är bär, alltså.

Jajjemensan!

Blåbäret är ett bär och tydligen ett omtänksamt sådant också. Äntligen!

Blåbär får Ama av nån outgrundlig anledning att tänka på björnar. Kan ha med hennes ”musikaliska” bakgrund att göra. Mors lilla Olle…

Och då kommer vi osökt till:

Björnbär! Som vid en snabbkoll visar sig vara en stenfrukt. Suck…

Ama har alltid velat se en björn ute i naturen, fast på ett säkert vis.

I Sequoia National Park hade vi chansen. Spanade noga från bilen men dom enda björnar vi såg var dom på skyltarna. (Kopplingen till veckans ord är att på engelska uttalas björn nästan ”bääär”. Långsökt? Ja. Men tolkningen är fri).

I Long Beach kom vi närmare en björn i naturen än vad vi varit förut:

En tvättbjörn. Ingen skylt och inget bär – men visst var den söt!

Påminner Ama om att det snart är dags att tvätta igen. Slit och släp.

Gomorron!

Får vi nån mat ombord då?

 

Det kanske ni undrar? Om ni inte gör det så kan ni hoppa vidare nån annanstans, för nu kommer Ama att visa några exempel på måltiderna. (Dessutom kommer hon i slutet av inlägget att visa sitt fortsatta strävande mot Nobels ekonomipris).

Vi börjar med maten.

Frukost:

Den intar vi som oftast på den fräscha frukostbuffén. Här höll Anders på att plocka åt sig av dom varma grejerna där det utöver dom vanliga ”ägg och bacon” även finns en hel uppsjö med andra grejer att välja mellan.

Det finns även kalla nyttigheter i mängder…

… och mindre nyttiga – men jättegoda! – saker.

Buffén byts under dagen ut och där serveras även lunch och middag med olika rätter varje dag. Men det finns andra alternativ än buffén också som Ama kommer att visa exempel på här nedan.

Lunch:

Den kan man med fördel inmundiga vid poolen. Här har Anders valt en variant som vi kallar ”Flytande bröd”.

Vill man ha pålägg på brödet är det inga problem…

… då är det bara att hämta en eller flera pizzabitar i en av poolbarerna.

Sen kan man passa på att motionera bort maten:

Det gillar både fru Boll…

… och Grodan Boll himself. (Självklart väntade vi båda tills risken för kramp var över).

Middag:

Här var Amas trerättersval häromdan på en av finrestaurangerna. Inte dumt alls.

Risken att vi svälter ihjäl på den här kryssningen är inte direkt överhängande.

Sen kommer vi till det där med Amas strävan efter ekonomipriset. Det krävs en del förberedelser och det hade vi fixat redan hemma i Torrevieja.

Ama proudly presents:

Lilla tratten! Den är inhandlad för 50 eurocent på en av alla kinaaffärer vi har hemmavid.

Med hjälp av den kan man ta med sig glas med fint dricksvatten från en av dom många vattentappställen som finns ombord och hälla upp på medhavda flaskor.

Dom säljer såklart flaskvatten ombord också, men kolla bara:

2 dollar för en halvlitersflaska! Och vi dricker mängder av vatten. Jösses vad Ama har tjänat in pengar till hushållskassan genom att köpa den där lilla tratten som dessutom är i en jättefin röd färg.

Nobelpriset närmar sig med stormsteg.

Sen var det det där med semestervädret.

Hmm…

Det är nog bättre att titta ut i verkligheten än att förlita sig på väderleksrapporten.

Gomorron!

Showtime!

 

Det är ett digert program här på båten. Bland annat är det shower varje kväll.

Se hur fint Ama smälter in där mot inredningen på teatern.

Kul att dom har privatföreställningar, inga andra som stör runt ikring.

Men sen sabbade nån jäkel Amas hela upplägg på det här inlägget:

Var det tvunget att avslutas med sån där pyroteknik? Det var lite avslöjande, kan man säga. Fast å andra sidan är det trevligt med sällskap också.

Gomorron!

Det är ett hårt liv att vara bloggare

 

I förrgår kväll la vi ut från Long Beach med vår skuta.

Ama är väldigt fascinerad av såna där containerfartyg. Speciellt hur dom lassar och lossar allt så att fartyget fortfarande är i balans.

Vi lämnade Long Beach när kvällningen kom och hade sen en trevlig kväll på båten.

I går studsade Ama glatt ur sängen redan i gryningen och tittade på soluppgången.

Hon studerade den lääänge. (Nåja. Det hade i alla fall gått tre minuter mellan bilderna).

Vad kan man hitta på på en båt när man har en heldag till sjöss?

Tja…

Man kan till exempel njuta i solen vid poolen.

Fast igår var det inte särskilt soligt så vi hittade på annat (det förra var en arkivbild från Grönlandskryssningen). Det finns precis huuur mycket som helst att roa sig med på båten.

Man kan alltid försöka kolla in var folk gör på sina balkonger. Fast dom hittade inte på så mycket där då när vi tittade.

Helt plötsligt hade hela dagen gått och Ama studerade solnedgången istället för soluppgången.

Ja ni ser ju.

Det är ett hårt liv att vara bloggare.

Gomorron!

Slut på bilandet i USA för denna gång

 

Det har varit en rätt lång resa.

Först kryssade vi 16 dagar till Kanada och Grönland från New York tur och retur.

Sen flög vi till Denver.

Därifrån åkte vi via en massa nationalparker och annat i Colorado och Utah till Las Vegas, Nevada.

Efter tre dagars shower och gambling i Vegas (utan att vi själva spelade ett endaste dugg) så åkte vi in i Kalifornien och tittade på mer fantastiskt vacker natur. I förrgår kom vi slutligen fram till Long Beach, Los Angeles.

Där återlämnade vi bilen som varit vår kompis i tre veckor.

Det gäller att inte åka åt fel håll över såna där grejer.

Framåt kvällningen tittade vi runt i den fina marinan…

… och blev långa på Long Beach beach.

I Los Angeles tog alltså vårt bilande i USA tog slut för denna gång. Det har verkligen varit många härliga upplevelser och sååå himla kul att ni har hängt med oss på vår roadtrip! Men, men. Allting har en ände.

Så igår morse tog vi en taxi.

Den körde oss på vägar som delvis inte var helt färdigbyggda.

Till slut såg vi vårt mål:

En sån där liten båt.

Vi klev ombord…

… och intog vår hytt som faktiskt börjar kännas rätt välbekant vid det här laget.

Vi kollade in den fina bron som vi just kommit över.

Sen blev det dags för en välförtjänt lunch.

Ja, bilandet är över, nu är det dags för nästa etapp.

Ni hänger väl med ut på sjön igen?

Gomorron!

Man kan inte lyckas jämt

 

Igår morse gav vi oss av igen och kunde konstatera…

… att allt i USA inte är vackert.

Men tågen är pålitligt jättelånga.

Åker man mot något större städer så intensifieras trafiken, och tågen är fortfarande pålitligt jättelånga.

Ju närmare man kommer stora städer desto fler filer får man att välja mellan.

Man behöver inte vara ute i den storslagna naturen bland stora klippor och höga träd för att känna sig liten.

Sen när man kommer till såna där spagettivarianter av vägar…

… då är Ama glad över att vi nuförtiden har gps. Fast självklart måste man följa med i kartan och på skyltar också, för ibland är gps-en ute och cyklar.

När man närmar sig riktigt stora städer kan det bli lite körigt ibland, men det är bara att köra på.

För sen – helt plötsligt! – blir det lugna gatan igen.

Vi hittade fram till vårt hotell i Long Beach, Los Angeles.

Glada i hågen checkade vi in. Ännu gladare blev vi när Lisa i receptionen hade uppgraderat oss utan kostnad till ett av deras nyrenoverade rum.

Ama såg fram emot en uppgradering av den typen vi fick i New York 2016.

Hmm… Ama undrade lite hur dom icke-renoverade rummen såg ut?

Fanns ingen ismaskin heller, men det absolut värsta av allt – inget internet! Det fungerade inte alls, trots att vi självklart hade kollat det vid bokningen.

Isen ordnade sig när Lisas mamma bad att få återkomma och så småningom återkom med Amas Burger King-mugg full med is. Förmodligen hade hon gått ut och köpt en påse.

Men nu bor vi här i Long Beach, i ett litet rum utan internet.

Dessutom verkar hotellet innehålla kemikalier som är cancerframkallande?

Nåja. Man kan inte lyckas jämt, men här kan vi såklart inte stanna! Så idag drar vi vidare igen.

Gomorron!

PS: Till hotellets försvar ska sägas att personalen var väldigt trevliga. Inte deras fel att det strulade.

PPS:  Ama förberedde det här inlägget i word och fixade in det på ett ställe där det faktiskt fanns internet.

Bloggning mitt i maten hör faktiskt inte till Amas vanligheter, men ”nöden” har ingen lag.

Att kommentarerna är obesvarade hoppas jag ni har överseende med. Svaren kommer när vi landar på nästa ställe, om det nu finns internet där. Att picka på telefonen är inte Amas grej.

Ännu en magisk dag!

 

Fast lite otäck också.

Igår åkte vi hit:

Till Sequoia National Park. Som synes på skylten (om man har god syn) så är det rätt dyrt att åka in i Nationalparkerna. Just här kostade det 35 dollar per bil (oavsett antalet passagerare). Det har kostat mellan 20 och 35 dollar och med tanke på antalet parker vi har besökt på vår tripp i Colorado, Utah och Kalifornien så skulle vi ha varit typ ruinerade vid det här laget. Men vi köpte ett årskort som gäller i alla Nationalparker i USA för en kostnad av 80 dollar för oss båda och bilen, så vi kan besöka hur många som helst fram till och med september ut 2020. Jäpp! Ama fortsätter att jobba på Nobelpriset i ekonomi, har tjänat hur mycket pengar som helst så här långt!

Vi åkte efter fina och vackra vägar…

… med undersköna vyer.

Snygga klippformationer fanns det också.

Men, men. Ni vet väl alla vid det här laget vad som händer med Anders när han får syn på klippor?

Jajjemensan. Han ska ut och balansera på dom.

Det där ser väl inte så farligt ut kanske ni tycker?

Men vi backar ut en aning och ser precis var han står:

Jamen vad skulle han dit upp och göra?

Fast det verkade smitta av sig.

Här var det Ama som var i ”farten”. Se hur lycklig hon ser ut där hon smetar sig mot den delen av klippan som inte hade typ ett knähögt ”skydd” mot branten.

Trots att det just där fanns ett räcke så såg hon inte alltför glad ut. Tänkte bara: ”Vad tusan skulle jag hit upp och göra?”.

Vi såg träd också.

Jättestora träd.

Dom var gigantiska! Till och med Anders där till vänster om stammen kände sig rätt liten.

Det var vackert rödfärgade Sequoia-träd, även kallade mammutträd. Hur imponerande som helst!

Ama får ännu en gång be att få återkomma senare med mer från vårt besök i den fantastiska parken.

Efter en heldag i parken med många upplevelser så åkte vi hem mot motellet i Visalia igen. Kringelikrokiga vägar även utanför parken.

Och det måste man tillstå:

Naturen i USA är på sina ställen makalöst vacker även utanför Nationalparkerna.

Efter en dag med en massa röda träd så kände Ama ett akut behov av att matcha…

… så vi styrde kosan mot Red Lobster som låg tvärs över gatan från vårt motell.

Supergod mat och det där var en portion för en person. Vi delade. Vi har lärt oss vid det här laget.

Idag åker vi vidare igen.

Gomorron!

California

 

När vi åkte från Vegas visste Ama att vi snart skulle komma in i Kalifornien. Men, hon missade skylten! Fasen också.

I förrgår natt sov vi i ett motellrum som såg ut såhär:

Skillnaden mot alla andra var avsaknaden av heltäckningsmatta, trägolv istället. Inte dumt alls!

Igår morse fick vi en ganska otypisk, men ändå typisk, amerikansk frukost. FÖR mycket! Men väldigt gott. Ama orkade knappt hälften.

Vem kan väl motstå att testa? Ama var sugen, men vågade inte. Hon börjar bli en riktig sissy… Undrar fortfarande vad den skulle stänga av för nåt.

Vi åkte vidare.

Det är tur att det finns dom som lagar det som är trasigt.

Den här skylten var betydligt mer tydlig än den då när vi nästan fick 250 dollar i böter. Då fanns det inte ett barn i sikte. Ingen vuxen heller för den delen. Bara en polis. En polis som var väldigt snäll och lät oss slippa böter.

Det var väldigt fina vyer på vår väg.

Se där! Fina vyer. I alla fall bakom oss.

Vägarna blev lite… ska man säga krokiga?

Sen såg vi en herrans massa vinodlingar. I Kalifornien, USA? Konstigt. Vad ska dom göra med alla dessa vindruvor, tro?

Vi funderade på lite shopping. En liten grill vore väl trevligt?

Men vi badade istället.

Ooops! Som det kan gå…

Ha en fin dag allihopa!

Gomorron!

Skyltsöndag – dosa

 

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Dosa.

Ama har i ärlighetens namn haft mycket annat att tänka på och att kolla in nu i veckan, så det blir som det blir. Har ändå försökt att få ihop en skyltsöndag på temat nu dårå. Utifrån dom bilder som ändå har blivit tagna nu under vår resa.

Okej…

Här ser vi några dosor  med oidentifierat innehåll (bilden är bara sååå suddig!) men innehållet i dosorna är i alla fall gjort (och fotograferat) i Utah.

Snusdosor kan man köpa i tobaksaffärer. Här var den strategiskt placerad precis vid ett Fitness Center. Fast i USA finns det väl inga snusdosor att köpa, va?

Här ser vi en pillerdosa (inköpt i Helsingborg, minsann!) framför det ställe där Ama alltid har samma kläder.

Här är några dosor med Tic Tac-s. Känner ni hur tiden rinner iväg?

Okej. Dags att ta till lite synonymer.

Ask! En dosa är synonymt med en ask! Genast mycket lättare.

Dom här askarna med begagnade kortlekar… Dom har används – på riktigt! – på äkta casinon i Las Vegas. WOW liksom!!! (Ännu en gång måste man beundra amerikanernas sätt att göra affärer av ingenting).

Nu var Ama tvungen att ta till den gamle vännen – Google translate.

Sååå mycket lättare det blev! Knappar man in ”dosa” där, så blir översättningen på engelska/amerikanska ”box”.

Haha! Nu blev det ju lätt som en plätt! Ama kom genast att tänka på en hamburgerkedja och efter en himla massa letande till slut dök den upp.

Det gällde bara att sikta rätt.

Ama siktade och siktade och siktade. Sen hade hon en perfekt vinkel:

Kedjan heter faktiskt Jack in the Box. DUMMA stolpe!

Men sen rullade det bara på.

En Mailbox…

… en Box Office (fast Ama betvivlar lite på det där med att man får se MJ live)…

… och ännu en Box Office.

Där kunde man även köpa CD-boxar med Beatles musik.

Och – trumvirvel! – sist men inte minst:

En dosa med höronproppar vid en box-office!

Ja. Vi använde dom. Vi börjar bli gamla.

Gomorron!