Hemresan: Resan mot flygplatsen

 

Vi inledde hemresan med att checka ut från hotellet och lassa in packningen i bilen.

Vi började med att åka och titta på en fin utsikt…

… och med att inte gå på en bro.

I och för sig var det Anders inledning på dan, Ama stannande närmare bilen och skyllde på skoproblem att hon inte gick med. Det var både brant och grusigt på den vägen.

Men hon blev inte utan djur och natur för det. Precis bredvid bilen hittade hon den här kaxige rackaren:

En australiensisk variant av kråka, Ama tror att det var en flöjtkråka? En fin fågel i alla fall.

Sen såg hon även såna där bautavarianter av ormbunkar.

När Anders kom tillbaks från sin utsikt och bro så fick han ställa upp som ”tändsticksask”. Svårt att se den faktiska storleken annars.

Sen körde vi mot mer civiliserade trakter.

Just innan vi kom till flygplatsen tankade vi bilen och sen var det bara att lämna tillbaka den till biluthyraren och ta sig till fots tvärs över en gata till avgångshallen.

En vecka i vänstertrafik har gått alldeles förträffligt bra! Undrar hur det kommer att gå med högertrafik sen? Nåja. Det tar ”ett tag” innan vi är hemma igen så både Ama och Anders hinner nog glömma det där med ”vänster, vänster, vänster” innan dess.

Har ni förresten tänkt på hur alla verkar tjuvstarta med högtider nuförtiden? Ama har sett julpynt och grejs i många bloggar och affärer allaredan.

Ama vill inte vara sämre!

Därför tjuvstartade hon en tradition som går av stapeln vi denna tid på året:

Avgångshall-å-vin!

(Det fanns en skvätt vitt vin över i en dunk när vi packade ihop det sista på hotellet i morse och det är väldigt onödigt att låta sånt gå till spillo. Dessutom var vi tvungna att peta i oss det innan dom snodde det av oss i säkerhetskontrollen. Likaså bra att passa på att starta Hall-å-vin-firandet lite i förtid under dom förutsättningarna).

Nu är det strax dax att gå på flyget – vi hörs!

Ännu en härlig dag!

 

Igår lämnade vi Goulburn och åkte norröver.

Visst är det irriterande när långtradare ska köra om och inte riktigt orkar? Den där omkörningen tog säkert 10 minuter… Den högra som körde om (vänstertrafik, ni vet) kom nääästan förbi men sen tog krafterna slut i motlut så han sackade efter och fick börja om igen. Vi hade egentligen inte ett dugg bråttom, men det är likafullt väldigt irriterande.

Efter ungefär tre timmar på vägarna kom vi fram till vårt mål, Blue Mountains National Park och deras highlight – ”Three Sisters”.

Det första Anders fick göra var att fota ett flertal andra systrar och bröder. Han blir ofta ombedd att fota andra, han ser väl ut att veta vad han håller på med kan tro.

Sen såg vi systrarna. Dom tre stora klippformationerna, alltså. Den där mindre till höger kanske var deras hund eller nåt? Det framgick inte av informationen på plats.

Vi åkte till en annan utsiktsplats och fick se tjejerna på lite längre håll.

Och visst var det väl fantastiska vyer! Fast lite enahanda? Inte slår dom klipporna och formationerna som vi såg i Colorado och Utah? Hmm… Vi börjar kanske ha sett för mycket på för kort tid nu? Minns när vi åkte runt i fem veckor i USA 1988 och på sluttampen åkte till Niagarafallen. Då tyckte Anders att fallen såg lite ynkliga ut… Haha! Dom har varit betydligt mer imponerande dom gånger vi har varit där efter det och vi inte varit lika fullproppade med andra intryck.

Vi kunde också ha åkt ”södra halvklotets största kabinbana”. Men det gjorde vi inte.

På vägen tillbaks mot stan där vi skulle slå ned våra bopålar för natten stannade vi till vid ett picknickställe. Jobbigt med alla måsar som var där och tiggde.

Eller vänta nu? Måsar???

Nej, det var gultofskakaduor. Hur coolt som helst att se vilda såna i det fria!

Anders satte sig genast ned och morsade på dom…

… och fick snabbt några nya vänner.

Se vad gulliga dom var mot varandra!

Ja, mot varandra ja.

Den där rackaren var och pickade efter Amas tår. En envis liten jäkel. Tur att Ama hade skoväskan med sig så hon kunde sparka bort gojan utan att behöva smutsa ned fötterna. (Nejdå. Ama sparkade såklart inte till den, men hon motade den med väskan).

Det kan nog vara så att även om vi från andra sidan av halvklotet tycker att kakaduorna är exotiska, så är dom som ”vanliga duvor” för dom som har dom ikring sig hela tiden?

Sen försökte dom flyga iväg och gömma sig…

Men Ama hittade dom i alla fall.

Det må vara så att dom kanske är ”vanliga duvor” för somliga, men Ama älskar dom ändå! Även om dom försöker nafsa en i tårna.

Vi åkte in till stan, Katoomba (härligt namn igen!) och kollade runt i det kvarter som hade upplåtits till Streetart. Läckert!

Sen checkade vi in på vårt motell. Dom i receptionen upplyste oss om att det var byggt av en svensk för 90 år sen. Kanske av Amas farfars bror? Haha! Nejdå, inte en chans.

Ni kanske ser att vi har båda resväskorna med in på rummet? Den ena har legat i bagaget hela den dryga vecka som vi har rest runt i Australien.

Det var dags att packa om… Flyganpassa både resväskorna (vikten) och handbagaget (”bra att ha grejer” till hands). Jo. Nu är det slut på resan på riktigt.

Efter 75 dagar ute på äventyr är det nu dags att åka tillbaks till flygplatsen i Sydney, lämna igen bilen och hoppa på ett flyg som – i sinom tid och efter några byten – kommer att ta oss tillbaks till Spanien.

Det har varit – och kommer att bli – en lååång resa.

Tack för att ni har hängt med!