Vänster, vänster, vänster…

 

Det var ett mantra vi körde med hela tiden under vår första dag med bil i Australien. Det brukar underlätta körningen när man drabbas av vänstertrafik.

Sen får man hjälp av vägskyltarna emellanåt också.

En del fordon kände Ama en viss samhörighet med efter den 28 dagar långa kryssningen.

Vi körde av på en lite mindre väg. Fint! Men där fanns inga påminnelseskyltar. Förmodligen för att det var omkörningsförbud mest hela tiden? Då tyckte dom av nån anledning inte att det behövdes nån påminnelse att det var bäst att hålla sig till vänster.

Vi stannade och tog en bensträckare på en vacker plats. Egentligen skulle vi ha behövt betala 12 australienska dollar för att komma fram dit, men parkvakten såg nog Amas intention till att erövra ekonomipriset och bjöd på den avgiften.

Vi åkte vidare och hamnade åter igen på en något mindre naturskön väg:

Lite konstigt ändå att dom där två bilarna är av samma märke? VW Golf, båda två. Undrar just vilken av dom som är av en något nyare modell? En sån som den gula har Ama haft en gång i tiden, fast den var ”Miamiblå”. Illblå skulle ha varit en rättare benämning.

Ut i naturen igen. Ni ser dom där röda bollarna på högra sidan va? (Vänster, vänster, vänster… Ama vill inte tappa kollen på körningen).

Vi tog ännu en bensträckare och kunde då studera bollarna lite mer ingående:

Dom var fräna!

Och ganska höga.

Det fanns även andra läckra rödingar i en mer åtkomlig höjd…

… sen fanns det ett gäng märkliga blå-lila blommor som Ama inte alls fattade vad det var för en växt. Men dom luktade gott!

Stället där vi hade stannat hade även en vidunderlig utsikt utefter kusten.

Vi åkte vidare, och till slut…

… hittade vi avfarten till vårt första stopp. Wollongong. Undrar just om den där säkerhetsrampen var till för ovana vänstertrafikanter?

Vi checkade in på vårt väldigt trevliga hotell. En liten lägenhet där det till och med fanns en diskmaskin! Ama såg till att dra ned så mycket disk hon bara kunde under kvällen.

Sen kommer en liten klipphängare uppe ifrån klippan där vi studerade utsikten tidigare under dan:

Två fyrar så nära varandra ute på udden? Undrar just om vi kom nära dom båda… Spänningen är oooliiiidlig!

Eller inte. Kanske likaså bra att skippa det avsnittet i bloggen.

Upploppet på kryssningen och en nystart

 

Upploppet på vår kryssning blev inte alls så dumt.

Vi slappade vid poolen.

Åt en sista finmiddag som vi ”kryddade” med Amas skumpa som hon (okej, vi) vann på självaste födelsedagen.

Sen blev det dans och gratisdrinkar på ett ”Farwell Party”. Den där killen i blå kavaj var en av dom helt fantastiska teckentolkarna som fanns ombord. Här sjöng han oerhört engagerat med i låtarna på teckenspråk. Det har varit en fröjd att se honom och hans kollega in action. Dom har bland annat varit rätt utsatta av komikerna på showerna, fast på ett väldigt bra och roligt vis för alla.

Tidigt, tidigt igår morse fick vi från vår balkong se den väldigt bekanta skylinen i Sydney. Visst var det gulligt att den där bogserbåten hade ett koppel och ledde oss in rätt?

En vattensprutbåt blev helt galen och sprutade vatten hejvilt medan den snurrade runt, runt. Det var tydligen en hälsning och gratulation till vår båt som angjorde Sydneys hamn för första gången.

Vi svängde in mot vår parkering precis mitt emot det fantastiska operahuset som väl alla känner igen.

Men visst är det typiskt!

Killar verkar inte kunna låta bli att peta på allting hela tiden…

Sen gick solen upp.

En finare förgrund till soluppgången är svårt att tänka sig. Åtminstone i en stadsmiljö.

Det blev dags att packa det sista. Resväskorna hade vi redan ställt ut kvällen innan, men vissa saker behöver man ha hela resan ut.

Som sladdar och laddare och sånt, såklart.

Här verkade Anders ha fått en rejäl fnurra på tråden. Ett tag trodde Ama att vi skulle bli tvungna att ta med den där telefonen också, men det ordnade sig.

När dom sista grejerna var packade och klara så lämnade vi hytten, tackade vår fantastiske hyttsteward Rodelio och gick upp på däck för att se oss omkring.

Så här såg det ut åt motsatt håll från vår hytt…

… och akteröver såg vi Harbour Bridge.

Efter en mycket smidig (snabb, alltså) ilandstigning så kände vi oss välkomnade. Man kan verkligen se vilken perfekt och central parkeringsplats vi hade fått. Men det hade vi inte så mycket för, i bakgrunden (bakom skylten) ser man bussarna som skulle ta oss till flygplatsen.

Från bussen såg vi vår båt Ruby Princess för sista gången.

Bussresan gick också väldigt smidigt och det var just ingen kö i incheckningen på flygplatsen.

Vi hämtade upp vår bil. En rätt fin bil, en Toyota Camry. men den hade fel färg och vad värre var så satt ratten på fel sida.

Vi körde iväg från flygplatsen med orden ”Vänster, vänster, vänster” i åtanke. Och det hade inget med politik att göra – det bästa är faktiskt att vara på rätt sida av vägen. Efter att lämnat Princess Cruises bakom oss efter 28 dagar till sjöss så kändes det helt rätt att åka på Princes Motorway. Den här gången blev vi – till Amas stora förtjusning – tvungna att använda tejp för att få fast gps-en. Påsklämman från IKEA fungerade inte alls. Med tejp kommer man långt här i livet.

Jodå. Kryssningen är över, men vi har gjort en nystart och ännu en gång bytt från båt till bil. Ni hänger väl med på det australienska fastlandet också? Att det är vänstertrafik är inget ni behöver oroa er över, det räcker med att Ama gör det.