Förflyttningen igår…

 

… och ett par grejer att kolla in utefter vägen. Det kommer det här inlägget att handla om.

En av grejerna valde Anders ut, och Ama hittade ännu en intressant fyrkanteblutt i kartboken.

Men vi inleder med kvällen i Saint George.

Det här var utsikten från vår vårt rum:

Härligt med en pool utanför, men vad hade vi för nytta av den egentligen? Vi badar ju aldrig.

Men… Plötsligt händer det!

Visst badade vi. Fast vi värmde upp oss i bubbelpoolen innan vi vågade oss ned i den stora (uppvärmda) poolen. Två saker kan man lägga märke till där. Den gula trappen på dom två första bilderna ledde upp till vårt rum, inget dumt läge alls. Sen kan man även observera att Ama tycks ha tappat ett ben där på sista bilden.

Dagen efter (igår, alltså) så var det dags att lämna Saint George och då kommer vi till Anders val av stopp på vägen till nästa ställe:

En park just utanför stan. Ama gillade den redan när vi närmade oss. Kände sig mycket välkomnad kan man säga.

Det var en väldigt fin liten park som var oerhört välordnad.

Många skojiga ökenväxter fanns det…

… och dom var pedagogiskt uppmärkta också. Fast den där blev väl lite felklassad? Ama tror att det var en lavend… Eller nej. Det kanske det inte var.

Det fanns dinosauriespår även här. Det där avtrycket ovanför Anders hand visar att dom inte var fullt utvecklade. Tre fingrar? Till och med seriefigurer har fyra.

Det fanns även pedagogiska skyltar när det kom till dinosauriespår. Här jämförde Anders sina 44-or mot ett annan variant. Man kan säga att där hade det inte räckt till med den skostorleken.

Sen fanns det ickellipickelli-små spår också. Men här fattar till och med Ama att det var fusk. Tror inte att den gångvägen är sådär jättemånga miljoner gammal.

Anders satte sig ned och gungade i en hammock, gungeligung, gungeligung.

Men han sitter sällan stilla så länge…

Han spratt upp och…

… petade på växterna…

… klättrade där man inte fick klättra (kolla den inringade skylten)…

… och sprang upp och balanserade på en kant.

När sedan barnen blev inspirerade av hans beteende såg Ama det som bäst att vi åkte vidare.

Det var Anders val av stopp igår på väg mot vårt mål.

Ama hade hittat ännu en fyrkanteblutt, så vi gjorde en liten omväg för att kolla in detta:

Joshua Tree Forest. I bakgrunden ser man Beaver Dam Wash lägsta punkten i Utah, 664 meter! Jomen var väl det det mest spännande på hela dan? Jodå… Man kan ju bara jämföra antalet bilder i det här inlägget… Men Ama minns ändå den otroligt fina tur vi fick genom Joshua Tree National park 2014. Den kan ni se HÄR ifall ni missat.

Strax efter åkte vi in i Arizona och knappt en halvtimme senare åkte vi in i Nevada.

Okej. Anders mål var väl bäst. Men det mest spännande på hela dan hände just innan vi skulle lämna Utah. Såpass spännande att Ama inte ens vågade fotografera även om det verkligen kliade i fingrarna (om ni vill slippa en lång text, så hoppa till sista bilden).

Vi åkte in mot en liten by. Nedförsbacke och en hastighetsbegränsning inträffade. Vi sänkte såklart farten. Den sjönk ytterligare och vi sänkte igen. Sen kom det några konstiga skyltar… Man skulle minska ytterligare ”if school session is in progress”.

Hur ska man veta när det är? Så resonerade vi. Anders bromsade in ytterligare, trots att det inte fanns en enda människa (stor eller liten) i sikte.

Vi kom ut ur området och fick se nåt som vi bara har sett i TV-program av typen ”Cops” tidigare. Vi såg en blinkande polisbil i backspegeln som stoppade oss.

Vi hade kört 11 km/h för fort. Vi pratade med den mycket trevlige poliskonstapeln och förklarade att vi inte hade förstått skyltningen. Hade dom inte haft den där texten med ”school session in progress” hade vi självklar minskat hastigheten.

Såna där ”slow down when lights are flashing” fattar vi och lyder självklart.

Vi förklarade för den trevlige (men ändå lite skrämmande) polisen att vi var från Sverige och var vi hade varit och vart vi var på väg.

Han tittade på våra pass och hyrpapper på bilen och lät oss (efter att ha kollat våra papper i sin egen bil) komma undan med en muntlig varning. Sen sa han att vår överträdelse egentligen skulle ha kostat i storleksordningen 250 dollar.

Vi var väldigt nöjda med att ha pratat oss ur den situationen så vi kom undan med blotta förskräckelsen och tjänade dessutom en himla massa pengar!

Vad ska vi göra med alla dessa då?

Tja…

Vi kan ju alltid sätta alla dom slantarna på rött – vi är ju ändå i:

Las Vegas.

Gomorron!