Mer spänning än vad man egentligen vill ha…

 

… det fick vi igår.

Det började redan i förrgår kväll. Då hade vi packat våra två väskor och ställt ut dom i korridoren så att personalen på båten kunde se till att dom kom iland.

Tidigt igår morse seglade vi (utan segel) in under samma bro som vi seglat ut under 16 dagar tidigare. (Bilden togs klockan 05:38 och det anser Ama vara väldans tidigt. Och ja – det var Ama herself som fotograferade. Applåder, tack!).

Vädret var inte alls lika fint som när vi åkte iväg, men både tanten med facklan och New Yorks skyline fanns kvar.

Ama var ännu en gång djupt impad över hur kaptenen kunde backa in till kajen med vår bautabåt och fickparkera väldigt snyggt. Hon var dessutom förundrad över den där stegen som gick upp på taket – vad skulle dom dit upp och göra?

Sen kom spänningsmoment nummer 1. Vi hade ett flyg att passa och hade därför bokat en tidig transfer från båten direkt till flygplatsen.

Vi hade ”express checkout” med en tidig avgång, men det där med ”express” var en sanning med modifikation. Det dröjde… Det dröjde ännu mer och ännu lite till. Det enda meddelandet vi fick var att ”there were some issues” med att få iland bagaget. GAAAHH!!!

Ama fick nästan magknip – hon vill vara ute i goood tid!

Till slut – mer än en timme försenade – meddelade dom att vår grupps bagage var iland och vi kunde kliva av båten för att leta upp våra väskor som var smart utplacerade utefter dom bagagetaggar vi fått beroende på avgångstid från färjeterminalen.

Då uppträdde spänningsmoment nummer 2:

En väska hittade vi omgående. Den andra fanns inte att uppbringa trots att vi letade bland ALLA bagagegrupper. Magknipet tilltog.

Till slut hittade vi den andra väskan och Amas magknip minskade igen.

Vi hoppade på bussen. Trots att det inte var en taxi så var ändå Ama supersnäll mot busschauffören och glad att vi fortfarande hade bra tid på oss. Det kanske skulle komma att gå, trots allt?

Sen såg Ama flygplatsen och flygtornet. Magknipet försvann helt!

– Nu kan ju inget gå fel, sa Ama, vi är ju bara typ 100 meter bort från terminalen – i värsta fall kan vi gå!

Nu kunde inget gå fel som sagt, eller kunde det göra det?

Jodå. Det kunde det. Spänningsmoment nummer 3 kom direkt efter att Ama hade sagt dom utmanande orden. Vi skulle egentligen vara nere på det där stället där den blåa bussen i mitten av bilden befann sig, men vi var tyvärr uppe på en bro ovanför. Enkelriktat och en stor byggmaskin ivägen. Och vi fick INTE gå av och promenera dom sista 100 metrarna…

Hur mycket spänning kan man klara av på en och samma morgon?

Nåja. Även detta löste sig med hjälp av en himla massa poliser och en ”superviser” som med myndig stämma kunde säga åt byggmanicken att flytta på sig. Vi hann fram till vår gate innan flyget hade gett sig av.

Så till slut efter många om och men så kunde vi borda flygplanet…

… och vi lämnade New York. Den där bron man ser i bakgrunden kanske är den vi seglade under på morgonen? Vad vet väl en guldfisk som Ama om det?

När vi landade på destinationen hade båda resväskorna vänligheten att komma på en gång. Anders har sin rygga under kontroll också, men hur var det med Amas röda handbagage?

Phu! Där var ju även det röda handbagaget. Väl matchat i den röda bussen.

Sen fick vi trängas lite igen för att få ut vår hyrbil. Men det gjorde inget, vi hade både oss själva och bagaget under full kontroll och var framme vid vårt mål.

Var har vi hamnat nu då?

Fortsättn… Nej, okej, Ama berättar på en enda gång:

We’re in Denver, Colorado. (Ama börjar få lite svårt med svenskan och har blivit ganska internationell efter bara 16 dagar med engelska hela tiden. Nästan värre än Dolph, men han tog endast 14 dagar på sig att glömma sitt modersmål, så han behåller sitt rekord).

Som plåster på såren för allt krångel så bjussade ”dom” oss på två extra bonustimmar, så nu ligger vi 8 timmar efter Sverige och får således en ganska fin sovmorgon.

Gomorron!