Vi fortsatte norröver i Utah

 

Igår var stenarna som vi hade sett och beundrat så mycket dom senaste dagarna inte fullt lika roliga.

Precis som i inledningen av namnet på stället vi lämnade, Panguich…

… så sa det pang, och vips hade vi fått ett stenskott. På en typ otrafikerad och asfalterad highway, snacka om otur! Nåja, det var ju ändå bättre än att träffas av en stor bautasten av typen ”Falling rock” som dom varnar för lite överallt.

Här var det vägmålning på gång. Kändes knasigt att köra om på insidan av fordonet, men det skulle man göra ifall man inte ville få gula fötter på bilen. Vi tyckte att det räckte med stenskottet, så vi körde som pilarna påbjöd.

Vi körde efter en naturskön väg med små byar som poppade upp lite här och där. Hela den där byn syns i bild, där träden slutade, ja då tog även byn slut.

Nåt som inte var litet var det här mormontemplet. Även det låg i en liten by, men det hindrade dom tydligen inte för att slå på stort när det kom till denna byggnad.

Efter ett par timmars körning stannade vi till för att besöka det här museet i Fairview som Anders hade snokat upp.

Varför ville han stanna där då? Ja, utöver att det är skönt att ta en bensträckare så hade han aldrig sett en mammut.

Det har han gjort nu, fast den var tämligen död. Den hade hittas i närområdet och var till 98 % komplett. När det gällde skelettet alltså, den saknade allt lite kött på benen.

Man lär sig många nya saker när man besöker museer.

Exempelvis lärde vi oss att dinosaurier hade större fötter än storlek 44. Ama delar sååå gärna med sig av denna nyvunna kunskap.

Vi åkte vidare norrut och såg att det hade regnat tidigare.

På morgonen hade vi sett på nyheterna att det hade varit ett riktigt oväder som passerat det område som vi nu åkte genom. Vid tretiden på natten hade det inträffat ett flertal jordskred som blockerat vägen. Redan tidigt på morgonen hade dom hunnit rensa undan bra – snyggt jobbat och tur för oss!

Sen kom en oroväckande stoppgumma…

…men det var ”bara” lite avslutande vägarbeten som gjorde att ena körfältet var stängt, vi kom snabbt förbi.

När vi var så gott som framme vid vårt mål för igår så såg himlen oroväckande ut. Ama gissade att det kanske skulle börja regna?

Och tänk:

Hon hade rätt – igen! Ibland gillar hon faktiskt inte riktigt att hon alltid har rätt. Man såg inte mycket trots att vindrutetorkarna gick på högvarv.

Men tokregnet varade inte så länge och vi tog oss till vårt motell helt enligt plan.

Vi avvaktade en timme på rummet innan vi gav oss ut på stan.

Då hade regnet upphört och vi kunde se att det nog ramlat ned i form av snö på bergstopparna. Det finaste på den där bilden är nog ändå Walmart-skylten. Amas favvoaffär, där köpte vi lite smågrejer att tugga på. Inte lätt, faktiskt. Det mesta i USA kommer i bautastora förpackningar.

En sak la vi märke till hela dagen. Amerikanerna hyllade och mindes alla offer för terrordåden den 11/9 2001.

Alla flaggor – stora som små – vajade på halv stång.

Ni kanske undrar var vi har landat nu då? (Om inte så rekommenderar Ama att ni blundar nu). 

Jo. Vi är i Provo. Fortfarande i Utah.

Gomorron!