En inte helt lyckad dag igår…

 

… men inte alls dum ändå.

Först ska Ama berätta var vi bodde i förrgår natt. Det HÄR inlägget avslutades med en liten klipphängare: ”Sen åkte vi in i Nevada och efter det så checkade vi in på vårt hotell i…” och en bild med gränsövergången mellan Utah och Nevada. Tittar man noga på den bilden så ser man att vi faktiskt var på väg att lämna Nevada och åka in i Utah igen. Vi var bara en kort sväng in i Nevada på matjakt (och möjligen för att lura Hebbe lite grann).

Här checkade vi in. I ett riktigt sunkrum i Wendover, Utah. Det kanske ser ut som vilket annat motellrum som helst, men heltäckningsmattan var läbbig, det fanns inga papperskorgar och det fanns bara ett glas i ett rum som egentligen är avsett för upp till fyra personer. Ishinken hade ingen plastpåse… Ja det var många saker som fattades. Fast sängarna var renbäddade och sköna och det var ändå huvudsaken. Vi skulle bara sova där en natt.

(Så nu, skid- och båtgänget, nu vet även vi hur det är att bo i ett sunkrum… Fast vårt var nog en aning mer lyxigt än det som Carina och Christer brukar få).

Morgonen efter (igår alltså) så lämnade vi Utah igen och åkte in i Nevada. Kolla på markeringarna i gatan och fundera lite…

Anledningen var denna:

Vår favoritfrukost på McDonalds. Den första på den här resan – satt som en smäck!

Sen återvände vi till Utah och skulle gå på ett museum som Anders hade sett ut. En flygplats som hade stor betydelse under andra världskriget.

Men det var inte så lätt att komma in där. Den ena dörren hade en väldigt hög tröskel…

… och även huvudentrén var svårforcerad. Trots att vi var där en halvtimme efter att dom öppnat (enligt skyltarna på dörren) så var det låst. Det enda vi hörde var hur nån dammsög där inne, förmodligen var det därför dom inte hörde hur vi knackade på.

Vårt första misslyckande igår var ett faktum.

Så vi åkte österut igen, längre och längre från Nevada utefter den 7 mil långa raksträckan vi kommit ifrån.

Ama fick äntligen se en sån där lastbil som man kan spegla sig i.

Och se på tusan – en dubbelspegling! Man ser både vår bil i speglingen i lastbilen och Ama herself i speglingen i bilrutan. Bilden skulle ha passat förträffligt till morgonens Skyltsöndag hos BP i kombination med temat ”spegel”, men tyvärr finns det inte den minsta lilla skylt med på bilden.

Lastbilarna kan vara väldans långa här i USA…

… och ibland känner man sig rätt jagad av dom.

Vi närmade oss vårt mål lite tidigare än förväntat, så då kollade Ama i sin kartbok med fyrkantebluttarna och hittade genast nåt intressant:

I utkanten av stan vi var på väg till låg världens största öppna gruva! Klart den måste kollas in.

Eller?

Så här såg det ut när vi var nästan framme på den enda väg som ledde dit.

Vårt andra misslyckande igår var ett faktum.

Dom där fyrkantebluttarna är inte riktigt att lita på, speciellt inte när kartboken börjar vara lite till åren kommen. Men Ama är ju också det, så hon kommer nog att fortsätta att kolla in dom där grejerna när andan faller på.

Vi styrde kosan in mot den stad som var vårt mål för gårdagen…

… och kunde konstatera att våra misslyckanden inte var så allvarliga trots allt. Fast det där verkade ”bara” handla om materiella skador, men trist ändå såklart.

Vi kom till hotellet för tidigt ändå. Men vi kunde lämna bilen på hotellets parkering och promenera iväg för att käka ”lite”. Portionerna här i USA är verkligen gigantiska! Vi glömmer bort det med jämna mellanrum.

När vi käkat upp så mycket vi bara orkade så gick vi tillbaks och checkade in.

Här bodde vi inatt under överinsyn av Humphrey Bogart. Ett betydligt bättre och trevligare rum än dagen innan. Men det fanns allt ett par otrevligheter där ändå. Ama har pekat ut dom i bilden.

Ja, nu är vi i Salt Lake City. Klart vi skulle dit – precis som många gissade på – men vi ville gärna se bilarna i Bonneville också nu när vi hade chansen.

Ha en fortsatt fin söndag och en bra start på nästa vecka!

Skyltsöndag – spegel

 

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Spegel.

Ama tänkte låta denna skyltsöndag spegla vår resa så här långt med några återblickar.

Vi började med att flyga till New York:

Där hyllade man Christopher Columbus med en staty, samtidigt som molnen speglade sig i husen bakom.

I Sydney, Kanada (!), undrade Ama över bryggeriets val av namn samtidigt som hon speglade sig i skyltfönstret.

När vi seglade därifrån så var det vårt kryssningsskepp som speglade sig i fönstren.

På båtens Casino speglade sig själva spelbordet i sig självt på nåt vis.

Här är Amas absoluta favoritspel på casinon, ”Vattenfall” brukar dom kallas. Har vunnit en hel del pengar på det genom åren. Fast bara smågrus… Den här gången offrade Ama en hel quarter och vann! Ingenting… Nej, spel på casino lockar inte oss alls. (Utom Amas kärlek till dom där vattenfallsspelen då…). Många speglar fanns det där ändå, och skyltar också.

I Green River fanns en vacker spegling i backspegeln. ”Skylten” på spegeln säger att grejerna där bak är närmare än man tror. Kanske är det sant?

I Escalante var det en festival på gång, Det som Ama ändå tycker är typiskt amerikanskt är att dom sätter upp skyltar som säger att man inte får ta med skjutvapen in.

Ama hade faktiskt en egen festival där i Green River. En vattenfestival. Samtidigt som hon skyltade med sin ”Junior Ranger-grad” så speglade hon ryggen i hissen.

Den här fräckt målade bilen med en California-skylt speglade naturen fint. Både med lacken och i rutorna.

Här i Red Canyon speglade vi oss i dörren till turistinformationen. Vill ni vet mer så kan ni ju alltid fråga ugglan där i bakgrunden.

Den här frukostmenyn speglar amerikanernas frukostvanor rätt bra. En stek eller en kotlett till frukost? Nja…

Vi tog en mer modest frukost. Fast på tok för stor i alla fall. Ser ni Ama där i spegeln förresten?

När vi kom till Provo fick Ama se sin favoritspegling i bilfönstret! Walmart…

I den stan besökte vi även ett udda konstmuseum där folk fick måla själva. Det här – enligt den lilla skylten till höger – är ett scenario ur Snövit. ”Spegel, spegel på väggen där…”.

Sen vårt senaste stopp, i Bonneville:

Den där inringade grejen är en spegel för att han som puttar på den gula bilen ska se att han har rätt kontakt.

Sen ser ni väl hur solen speglar sig i tuppen? Han kuckelikuar samtidigt som han tuggar på en gubbe? (Förstora om ni undrar…). Och precis som tuppen alltid gör så önskar Ama alla er där ute:

Gomorron!