Igår lämnade vi Salt Lake City…

 

… och körde vidare.

Vi, som varit vana med lugn trafik i ödsliga områden fick genast känna på att det finns mer trafikerade områden, och vägen ut från Salt Lake City var betydligt mer stressig och hetsig än vad som syns på bilden och det fanns väldigt många vägar att välja på. Ama – den detroniserade kartläsaren – lutade sig tillbaks och lät GPS-en bestämma. Rätt bekvämt, faktiskt.

Efter ett tag lugnade det ned sig och vi följde ♫ ♫♪♪ The long and winding road ♫ ♫♪♪.

Ett typiskt tankställestopp utefter amerikanska motorvägar. Man kan ta sig en tankställare, tanka bilen och – som alla tre där på bilden gör – tvätta bilrutorna. Anders är i mitten (Ama dokumenterade i vanlig ordning). Bakgrunden ser ut som rena rama kulissen.

Vi åkte vidare och ”råkade” hamna vid sidan av motorvägen som går där till höger i bild.

Efter att ha åkt bredvid motorvägen ett tag…

… så åkte vi under den. Ama börjar känna sig lite som ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Hoppas ni tar lärdom av alla prepositioner.

Vi kom fram till Red Cliffs National Conservation Area. Ama funderade länge, men har fortfarande inte kommit på hur dom kom på det namnet?

Red Cliffs…

Nej. Det ringde inga klockor när vi körde vidare.

Anders hade – såklart! – hittat en trail där.

Ama – som har varit med i SOK (tyvärr inte Sveriges Olympiska Kommitté, utan i Skellefteå Orienterings Klubb) hittade spåret direkt och pekade ut riktningen med hela handen som värsta militären.

Tack vare hennes eminenta orienteringsförmåga hittade vi rätt direkt!

Det här var målet:

Ett gigantiskt fotspår efter en dinosaurie!

Eller var det så stort egentligen?

Nja…

Just detta hade enkelt fått plats i en sko av storlek 44. Ja, om dinosaurien hade köpt en sko med extra bredd, vill säga.

Sen såg Anders på en skylt att det fanns fler spår att kolla på.

– Komsi, komsi, gumman!

Men, men. Har man sett några stycken så räcker det.

So Ama said nooo… Hon vägrade gå längre.

Hon hade ju faktiskt sett såna fotspår redan 2009 i Spanien, i Sierra Espuña.

Dessutom var hon fundersam… Dinosaurier var väl rätt stora, va?

Ama misstänkte att det var dom där roadrunner-varianterna av småkalkoner som varit uppe och steppat där på berget.

Sen blev det en liten tragisk sång:

♫ ♫♪♪ Vi körde på en fågel och begravde den…

… nånstans vid en sjö ♫ ♫♪♪

Haha! Nej vi körde inte på nån fågel, men vi såg sjön och den var sehr schön.

Vi kom fram till vårt mål för gårdagen och inatt har vi bott här:

På ett motell med en – för en gångs skull – lite annorlunda möblering i Saint George, Utah.

Idag åker vi vidare igen – ni hakar väl på?

Gomorron!