Man ska inte utmana ödet…

 

… när man uttalar sig.

Som häromdan när Ditte kommenterade och Ama svarade. Ett utdrag ur den konversationen:

Ditte: ”Visst är det bra att ta tåget. Tyvärr kan man inte räkna med att göra det i Sverige. I alla fall inte sommartid och inte utan en massa byten.”

Ama: ”Känns som att tågen här ute på kontinenten är mer pålitliga. I alla fall dom gånger vi har åkt så har dom varit i tid och gått hela vägen fram utan att vi fått byta till ersättningsbussar.”

Jojo. Det var verkligen att utmana ödet att svara på det viset.

Igår morse vandrade vi iväg mot tågstationen i Bratislava. Anders brukar säga att enda gången som Ama ligger steget före är när vi är på väg mot nåt färdmedel som ska föra oss vidare på vår resa. Men han har fel – helt fel! Ama brukar även ta täten när det vankas mat.

Sen var det det där med att tågen här ute på kontinenten är i tid. Där var det Ama som hade fel – helt fel!

När vi kom till stationen skulle vårt tåg gå från spår 1 klockan 9.57. Så långt allt väl. Sen kom det upp en liten abrovink om att det skulle bli 5 minuter försenat. Det spelade ju inte så stor roll, allt var frid och fröjd.

Efter ett tag var förseningen 15 minuter och den där spårangivelsen tog dom bort. Sen blev det i tur och ordning större förseningar – 30, 50…

Här var det 50 minuters försening och Ama hoppades på att dom där nunnorna skulle få hjälp från ovan, men det fick dom inte.

Förseningsökningen fortsatte. 60, 70, 80, 120 minuter… Till slut backade förseningsvarningen…

… till ”bara 110” minuter. Weehooo! Typ…

Och ser man på – där kom tåget!

Ama var lycklig att äntligen komma iväg. Ett något ansträngt ”leende” lyckades hon ändå åstadkomma.

Efter ett par timmars tuffande så hittade vi ännu ett nytt land för vår del när vi passerade gränsen mellan Slovakien och Ungern.

Inte så tokigt va? Två ”nya” länder inom loppet av ett par dar.

Just efter att vi kommit in i Ungern stannade vi i en liten håla mitt ute i ingenstans.

Ama blev lite misstänksam när många passagerare lämnade tåget, gick över rälsen (får man verkligen göra så?) och verkade sikta på ett annat tåg.

Vare sig man nu fick gå över dom där spåren eller ej, så fann vi det bäst att haka på.

Alla knöade sig på det andra tåget som stod där…

… och det gjorde även vi. Stämningen var hyfsad god efter omständigheterna och den knapphändiga informationen på ett språk som ingen verkade förstå. Inga sura miner utan alla var vänliga och hjälpsamma när det kom till platser och bagageutrymme.

Lite senare verkade alla kliva av tåget igen. Vi såg att ett annat tåg var i annalkande och upplyste våra nyfunna vänner i tåget att det tåg som hade stått inne och som alla bytt till, det var nog bara ett väntrum.

Ut på perrongen igen, alltså.

Sen var det bara att försöka komma med det nya tåget som anlänt. Det var samma tåg som (enligt tidtabell) skulle ha gått två timmar efter det tåg vi åkte med. Även det var en anings försenat, men alla kom med. Fortfarande inga sura miner. Härligt när folk kan samsas även fast det blir lite jobbigt.

Vi kom på tåget och kunde slutföra vår resa och komma fram till vårt mål.

Okej. Även här på kontinenten kan det uppenbarligen uppstå tågförseningar, men vi slapp åtminstone utbytesbussar. Det kom ett utbyteståg istället.

Ja, som sagt. Man ska inte utmana ödet när man uttalar sig.

Väl framme så fick vi en sån där spännande incheckning igen:

Efter att ha följt ”skattkartan” som levererats per mejl så fann Anders till slut nycklarna till lägenheten. Dom var gömda mellan dörren och gallergrinden, allt enligt instruktionen.

Gomorr… Hursa? Var vi är nu? Ja om ni inte har listat ut det än så kan ni hitta ytterligare en (mycket dålig) ledtråd HÄR.

Gomorron!

♫ ♫♪♪ Moving on… ♫ ♫♪♪

 

Bratislava har varit en väldans trevlig stad att besöka.

En sak förbryllade dock Ama:

Hur kan ett vägarbete ta så lång tid att genomföra så det till och med finns utsatt på den upptryckta turistkartan?

Hmm… Kanske därför?

Ja, med största sannolikhet därför. ”Man at work”.

Det märkliga var att den här arbetande mannen inte alls fanns på samma ställe som det där ”permanenta vägarbetet”, men dom har väl inte hunnit uppdatera kartan med det nya vägarbetet än kan tro.

Vad gör då en man som inte är ”at work”?

Tja, även om ni undrar så har faktiskt Ama ingen som helst aning om vad just dom här männen pysslar med, men dom ser ut att ha trevligt.

Ama har ”några” fler bilder från Bratislava, men nu är det som rubriken antyder dags att röra på sig igen så dom får ni se vid nåt senare tillfälle.

Moving on, som sagt, men först frukost!

Frukostbuffén på det här hotellet var helt fantastisk, helt i klass med ett parador – mängder av godsaker!

Som synes så gick Ama helt och hållet på den nyttiga linjen igår.

Frukostmatsalen var väldigt läckert inredd också. Verkar förresten som om nån försökte påkalla Amas uppmärksamhet där borta vid fönstret?

Utöver frukost fanns det annat som tillreddes just på det där stället, så Ama tror att hon kanske ska gå på en annan linje denna morgon.

Istället för nybryggt kaffe…

… så kanske hon ska satsa på nybryggt öl?

Så nu blir det frukost (eller bira?) innan vi drar vidare på vår färd.

Gomorron!

Ett nytt land

 

I går morse gav vi oss iväg mot vår närmsta tåg- och tunnelbanestation som bara låg ett stenkast från vårt hotell i Wien. Att komma upp tidigt var alls inga problem, det pilen pekar på är en av spirorna i Stefansdomen och ni kan inte ana hur mycket den dingar och dongar och klingar och klongar – speciellt på en söndagsmorgon.

Vi tog ett tåg som glädjande nog matchade vår väska alldeles förträffligt. Kändes dessutom skönt att ha ordentlig koll på den så den kom med som den skulle.

Vi åkte bara några stationer och landade här:

På ”centralstationen” i Wien.

I vanlig ordning när Ama är med så var vi ute i goood tid, så info om vilket spår vårt nästa tåg skulle gå från hade inte kommit upp på tavlorna än. Men Ama höll noggrann koll. Ja, åtminstone på fotografen.

Här hade infon kommit och vi hittade vårt tåg.

Tyvärr inte lika matchande som det förra, och vi verkade dessutom ha tappat kollen på väskan? Nåja. Vi lyckades till slut hitta ett par lediga säten där vi kunde slå oss ned.

Vi tuffade på ett tag och sen kom vi till ett nytt land!

Ett helt nytt land för oss och ett inte alltför gammalt land sett till världshistorien heller – Slovakien.

Efter en dryg timmes tågresa var vi framme vid målet och promenerade den korta sträckan till vårt hotell. Och ser man på! Väskan kom med hela vägen.

Rummet var jättefint, kolla bland annat in dom läckra sänglamporna! Väskan släppte vi tydligen inte ur sikte. Man kan bli nojig för mindre.

Det fanns en gratis minibar på rummet och där plockade vi genast åt oss ett par öl som var supergoda.

Fast på rummet kunde vi inte stanna hela dan…

… det fanns ju bira ute på stan också.

Var har vi hamnat nu då?

Ja, om ni inte redan har räknat ut det så är vi här:

I Bratislava.

Att åka tåg har många fördelar. Inte bara den att man kan hålla koll på sitt bagage hela vägen.

Nejdå, se här bara:

Vi hade bara (?)… 13,3 kg koldioxid… nånting… Ama har ingen aning om vad det innebär, men eftersom vi åkte tåg var det säkert klimatsmart på nåt vis.

Jomen det känns ju bra! Kanske…

Nu ska vi likt nybyggare snart ut på stan och utforska vårt nya land. (Fast vi tjuvstartade en hel del redan igår).

Ha en fin start på veckan!

Gomorron!

Skyltsöndag – blomma

 

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Blomma.

Den här gången är faktiskt alla bilder pinfärska! Eller nja… Dom kommer i alla fall från veckan som just har varit, så här på semestern har inte Ama tid att gå ut och grotta i skyltarkivet.

Så vi börjar väl där veckan börjar (måndag alltså) och jobbar oss fram tills igår, lördag.

I måndags såg Ama dessa mycket märkliga blommor på Aldi. Ingen aning om vad det kan vara för sort även om dom skyltar med det. Men huvudsaken är väl att det är både skyltar och blommor på bilden?

I tisdags promenerade vi i La Mata. Där skyltade dom stolt med vad det var för blommor dom hade planterat på den lilla plätten. Tyvärr tycks dom ha glömt att vattna.

På onsdagen åkte vi till Zenia Boulevard och på vägen såg Ama den här blomsteraffären. Ingen vidare bild, men vi satt i bilen och då går det inte riktigt att få till vinkeln som man vill. Riktigt så ”spanskt” kör inte Anders. Inte ännu…

Ute på Zenia B hade dom färgglada skyltar med blommor. Det fanns även fiskar där som inte uppfyller temat, men Ama vågade inte riktigt rycka bort dom för att få till den perfekta bilden.

När vi kom hem gick vi ut för att äta en bit och då såg vi den där blomtatueringen på kvinnan i mitten. Tatuera sig, det skulle Ama aldrig våga göra – skulle ni, eller har ni rent av redan gjort det?

På torsdagen gick vi ned till kyrktorget vid vita kyrkan. Där har en av barerna dekorerat med blommor och blader ovanför skylten med menyn. Inte äkta blommor, men ändock blommor.

Mäklare kryllar det av i Torrevieja. En firma heter Azalea Properties och om Ama inte är helt felunderrättad så är azalea en blomma va? Bilden skvallrar lite om det i alla fall.

I fredags när vi gick mot busstationen där flygbussarna avgår så fick Ama syn på den här fint blommiga bilen igen. Egentligen skulle man kanske blurra regnumret, men då försvinner ju skyltdelen från den här bilden.

På kvällen när vi kommit fram till Wien såg Ama dom här fina blomförsedda hattarna och väskorna. Ångrar lite att hon inte köpte nån av dom där, dom kostade ju bara 3 pengar styck. Åtminstone kunde hon ha köpt en sån där nackkudde. Har många, men dom har en tendens att inte komma med på resorna. Kanske dags att börja skriva packlistor? Exempelvis nackkudde och badkläder kunde stå med på en sån.

Vid slottet Belvedere kunde man se både en alpträdgård och en Stalker. Det senare är en vanligare syn, i alla fall om ni frågar Ama.

Sist men inte minst och på allmän begäran (nåja, nåt enstaka önskemål har inkommit i alla fall):

Anders skyltar med den oerhört klädsamma outfiten vi fick i  ”nödnecessären” av Iberia när resväskan hade blivit akterseglad i Madrid. Igår morse fanns väskan – till vår stora lycka – i receptionen när vi gick för att äta frukost. Lägg märke till den fina kakelugnen vi har i vårt rum (kändes väldigt nödvändig när det var typ 35 grader ute) och framförallt den mycket passande blomtavlan. Ja, den passade bra till veckans tema åtminstone.

Efter två nätter i Wien är det dags att åka vidare idag. Ingen rast och ingen ro.

Gomorron!

PS: Som vanligt finns det en rejäl bildskörd, så det kommer säkerligen mer från Wien framöver.

Vad blev då valet?

 

Förra inlägget slutade med en liten klipphängare – vilken av resväskorna skulle vi välja, den stora, den lilla eller kanske rent av båda två?

Här kommer svaret direkt:

Det blev den stora och bara den. Förutom att det finns plats för shopping (osannolikt, men det kan inträffa) så ryms ju som synes till och med delar av Ama i den.

Vi traskade bort till busstationen och där gick vi in där man inte får gå in. Vi kände oss rebelliska och framför allt så syntes inte vakten till, han som schasar bort alla som går in den vägen.

Ama var lite orolig att det kanske skulle vara fullt på flygbussen…

… men vi hade tur och lyckades knö oss ned på ett par lediga säten.

Som vanligt var det väldigt mycket köer vid incheckningen, men den klarade vi också av.

Vi intog vår standardfrukost, vi delade på en näringsriktig meny från Burger King.

Sen blev det dags att gå ombord.

Inga framtjuvar…

… och inte så många baktjuvar heller.

Planet blev lite försenat vilket inte alls kändes bra. Vi hade bara 55 minuter på oss vid bytet till nästa flyg och det skulle ske på Amas favorit-hat-flygplats när det kommer till flygplansbyten:

Barajas i Madrid. Den flygplatsen är verkligen bautastor! Ibland står det minutangivelser på en 25 – 30 minuter på skyltarna som hänvisar till dom olika gaterna.

Men andra gånger har man tur!

När vi kom av flyget från Alicante så gick vårt nästa flyg från gate nummer K91 – bara tvärs över korridoren från där vi anlände. Puh!

Det planet var av en något större modell och efter ungefär 3 timmars flygning var vi framme vid vårt mål.

Vi hade landat i Wien.

Sen skulle det egentligen bara vara att gå och hämta upp den där resväskan vi hade bestämt oss för, men så blev det inte.

Redan när vi slog på mobilerna vid ankomsten till gaten ploppade det här sms-et upp:

Jahaja… Så resväskan hade inte åkt med oss. Sånt är aldrig kul.

Så vi gick direkt till Lost&Found. Bra service ändå att vi fick meddelande om det direkt så vi slapp stå och vänta vid bagagebandet först för att konstatera att vår väska inte var med. Vi fick veta att väskan hade blivit kvar i Madrid, men skulle få åka med ett flyg senare på kvällen. Fick även en länk där vi kunde följa statusen på väskans resa på väg tillbaks till oss. Vi lyckades tigga till oss en necessär också, det är den som Anders står och håller upp där på bilden.

Vi tog snabbtåget in till stan och checkade in på vårt hotell som låg en väldigt kort promenad från stationen.

Det första Ama gjorde när vi checkat in var att checka innehållet i den där necessären:

Fanns en hel del smått och gott. Det vi mest var ute efter var den där inringande tandborsten. Det som vi aldrig fått i ett sånt kit tidigare är det som ligger där underst.

Om nu inte väskan kommer fram som den ska…

… så har Anders i alla fall en väldans snygg outfit att promenera runt med här i Wien idag. Inget ont som inte har nåt gott med sig.

Gomorron!

PS: Nu på morgonen var statusen att väskan var framme här i Wien, var i ”good condition” och kommer att levereras så snart som möjligt. Lite synd nästan på den där fina outfiten… Anders påstår att han hellre tar på sig nåt av det som vi packat ned.

Uppdatering: När vi gick för att äta frukost vid 8-tiden fanns vår resväska i receptionen – skönt! Men som sagt… Synd på outfiten, hade kanske varit bättre om väskan kommit på eftermiddagen istället?

Fortsättningen på kinderäggsdagen

 

Efter att vi hade överraskat oss själva på kinderäggsdagen med att ta kycklingvingar på 100 Montaditos så fick det vara slut med överraskningar, tre på en dag får faktiskt räcka – åtminstone om man ska kunna kalla det för en kinderäggsdag.

Men dagen var långt ifrån slut.

Efter maten fortsatte vi ned på paseon för att ta den vägen hem.

Där såg vi att det arbetades för fullt.

Att påstå att det verkar pågå en helrenovering är ingen överdrift.

Var renoveras det så grundligt då?

Jo här:

På Café del Siglo, som varit stängt ett bra tag. Ska bli spännande att se vad det blir där nu då? Ama hoppas fortfarande att dom ska återuppstå, gillade det stället.

Senare på kvällen mötte vi upp med Jörgen och Susan på La Terrazza. Dom såg glada ut. Tro fasen det! Dom har ju fått mat på sina tallrikar. Hur tror ni Ama såg ut där bakom kameran?

Vi fortsatte hem till Jörgen och Susan, och där hände det en riktig hemskeolycka!

Ja ni ser själva va? Korkskruven gick sönder! Som tur var så hade korken redan kommit ur, så det ordnade sig på bästa vis.

Sen kom dom fram, dom som Ama har halvt längtat ihjäl sig efter:

Biskvierna!

Farligt goda var dom – helt fantastiska! 

Här ser vi den glade bagaren himself. Både Anders och Ama var djupt imponerade av hans bakningstalanger och ser redan fram mot nästa tillfälle att tugga i oss såna där.

Tack så jättemycket för en härlig och trevlig kväll och ett extra tack för att vi äntligen fick testa dom omtalade och högst välrenommerade bakverken!

Dagen efter (igår, torsdag alltså) så hände det inte så mycket och det måste väl åtgärdas på nåt vis?

Ama vet precis vad som kan pigga upp, men det var inte helt enkelt, det uppstod vissa problem:

Vilken resväska vi skulle vi välja?

Men det löste sig, nu står en av dom (eller kanske båda?) vid dörren och väntar på avfärd.

Gomorron!

En kinderäggsdag

 

Det blev det igår. Lite som ett kinderägg i alla fall – tre överraskningar på en och samma dag.

När Anders hade hämtat ut bilen ur garaget blev han väldigt överraskad av den där skadan han hade fått på handen. Han hade ingen aning om hur och när han hade ådragit sig den. Det enda han gjort var att stoppa in Carrefourpåsarna som legat på biltaket i bakluckan, ställt fram vatten som vi skulle ta upp när vi kom hem, och sen tagit ut bilen ur garaget. Ama hade under tiden gått med soporna så hon hade inga vittnesuppgifter att komma med. Som tur är så finns det diverse sjukvårdsgrejs i bilen som är tänkta till Ama, fast nu fick syster Anders plåstra om sig själv. Nåja, han kommer nog att överleva utan att ens behöva uppsöka sjukhuset.

Det var överraskning nummer 1. Åtminstone blev Anders överraskad av den mystiskt uppkomna skadan.

Vi åkte iväg utefter Ramirez-gatan. Det är verkligen knökfullt med bilar här nu, knappt en parkering finns att tillgå. Vi är verkligen glada över att ha vårt garage, även om skaderisken där nere verkar vara ganska stor.

Det är lite avslöjande när bilarna står parkerade åt fel håll… Men kör man runt så man kommer från rätt håll så är förmodligen platsen borta när man kommer tillbaks.

Vårt mål var detta:

Zenia Boulevard.

Badkläderna var tyvärr inte med denna gången heller. Synd. Barnen ser ut att ha så himla kul där i vattnet.

Vad var vi ute efter denna gång?

Ama antar att ni gissar på nån mojäng från affären där i bakgrunden med den röda skylten – MediaMarkt? Men nej. Där satte ingen av oss sin fot.

Det var överraskning nummer 2. Ett besök på Zenia B utan att ens gå in på MediaMarkt.

Det var detta som var målet. Ett akut skoproblem hade uppstått.

Ama hittade genast ett par varianter som skulle vara helt perfekta. Men Syster Anders said nooo. Dels ville han inte ha nåt benbrott att ta hand om, dessutom var det han som hade det akuta skoproblemet. På hans favvoskor hade sulan gått av på mitten.

Här hade han hittat precis samma modell som den som spruckit. Dom var inte så dyra och man får ju vad man betalar för, han ville ändå gärna ha likadana eftersom dom var väldigt bra. Ja, fram tills dom sprack då. Tyvärr fanns dom inte i rätt storlek.

Till slut hittade han några i rätt storlek och som kändes både lätta och bekväma. Dom slog han till på, hoppas att dom blir bra och att sulan håller bättre.

Lite senare gick vi ut för att ta en lätt lunch. Eftersom det var onsdag blev valet enkelt, readag på 100 Montaditos!

Vi tog kycklingvingar och ostbollar.

Kycklingvingar??? Det blev överraskning nummer 3. Såna har vi aldrig ätit där förut… Snacka om att vi var wild and crazy! Dom obligatoriska ostbollarna lyckades dock Ama tjata sig till.

Där ser man! Tre överraskningar på en och samma dag. Helt klart en kinderäggsdag.

Gomorron!

En tur och retur med dubbeltur!

 

Igår hade vi en sån himla tur. Efter att ha varit på Más Amigos gick vi ned till den närmsta busshållplatsen på vinst och förlust utan att först ha kollat vare sig tidtabellen eller appen.

Och preciiiis när vi kom fram till andra sidan av gatan mitt emot busshållplatsen så kom bussen! Eftersom det var ett övergångsställe där så blev bussen så illa tvungen att stanna för att släppa oss över gatan. HA! Mitt i prick kan man säga – bussen hann inte undan.

Här satt vi nöjda och glada på bussen. I och för sig går A-bussen en gång i kvarten nu i juli och augusti vilket kan förklara att Ama var så cool och inte kollade tidtabellen.

Vi klev av vid Cabo Cervera och där flaggade dom med grön flagg igår. Lite väl mycket vågor för att flagga grönt kunde vi tycka.

Men det var bara just där i kurvan som det var grönt ljus…

… på resten av La Mata-stranden var det gult (typ: var försiktig!).

Det var hyfsat mycket folk även på La Mata.

Många badade också. Här var två tjejer på väg ned med sin rosa flamingo att ha som flythjälp. Man kanske kan säga att dom gav flytthjälp till sin flythjälp?

Vi valde – som vanligt – att gå utefter den fina, sandfria strandpromenaden istället. Det var vi rätt ensamma om.

Delar av den fina, sandfria strandpromenaden var varken särskilt fin eller sandfri längre. Dags för åtgärd kan Ama tycka. Det gäller att se ned när man ser upp för att inte snubbla.

Vi satte oss ned på Zana för att käka. Intressant att dom på engelska hade översatt paella till ”massor av ris”. Lite avslöjande – det var nog inte så mycket sovel i den, kanske?

Vi valde bort ”dagens meny”. Inte på grund av översättningen utan att det helt enkelt brukar bli för mycket mat. För att undvika paltkoma så valde vi varsin rätt från den vanliga menyn istället.

Men det blir inte alltid som man tänkt sig…

Vi fick ”plenty of food” ändå kan man säga. Amas lilla, supergoda grillspettstallrik var rätt väl tilltagen. Anders kebabrulle var inte så liten den heller. Helt klart paltkomavarning.

Efter maten traskade vi runt lite mer.

Vi hittade ett vindpinat träd…

… och ett par badvakter på rymmen.

Vi studerade havet en stund, det slutar aldrig att fascinera. Det blåste friska vindar som var långt ifrån kalla, men som ända svalkade en aning. (I påsen som Anders håller i där på bilden ligger förresten hela kebabrullen, vi delade på grilltallriken och tog med kebaben hem. Ett mycket klokt beslut, vi var båda proppmätta ändå).

Det blåste som sagt rejält…

… och det gick hårt åt parasollerna. Undrar om den som slängt det sönderblåsta parasollet vet om att det finns fräna melonparasoller till extrapris på Lidl just nu?

Vi traskade runt lite till. Den bästa bussen som tar närmsta vägen hem för vår del är A2-bussen från La Mata, men den går bara var 70:e minut nu på sommaren och det var länge kvar tills nästa buss skulle gå. Så vi siktade på A-bussen som gick 14:16.

Men kolla här:

Klockan 14:14 (weehooo!!!) hade vi stämplat in med våra busskort – på A2-bussen! Ama hade i vanlig ordning läst fel i tidtabellen, den gick 14:15 från La Mata och inte 14:50. Är verkligen helt hopplös på att läsa tidtabeller, men ibland kan ”fel” bli helt rätt.

Så det blev en tur och retur med dubbeltur igår. Träffade av båda bussarna med bara en minuts total väntetid innan dom gick.

Hmm… Ama borde nog ha köpt en lott också när hon hade sånt flyt igår. Jodå, man kan ha flyt utan att bada.

Gomorron!

Hur tänker folk?

 

Såhär års är det badvakter på många av stränderna, som här nere på Playa del Cura. Bra så!

Men det är en skillnad från tidigare år:

Vakterna har inga höga stolar att sitta på utan dom vankar fram och tillbaks utmed vattenbrynet.

I söndags hade dom flaggat med röd flagg, vilket innebär badförbud. Men ni ser va? Alla dom där prickarna ute i vattnet…

Hur tänker folk? Den där flaggan hänger badvakterna inte upp för att den har en vacker färg, nej, den hänger där är för att det är farligt att bada. Det kanske inte ser ut att gå så höga vågor, men det kan vara starka strömmar också. Dom som inte respekterar flaggningen riskerar inte bara sina egna liv, utan även badvakternas (och andra som kan tänkas ingripa vid ett nödfall).

Ja, hur tänker folk…

– Men där är ju badvakterna, sa Ama till Anders. Varför säger dom inte till folk?

Ja, varför inte… Här kan man kanske fundera hur Ama tänker? Inte alls lätt att säga till alla dom där. (Pilen pekar på badvakterna).

Det var badförbud vid alla stränder utefter paseon. Till höger vajade den röda flaggan och till vänster var badvakten ute på den korta piren och försökte hålla koll.

Som synes var folk inte bara och plaskade i kanten.

Sen kan man ju undra…

… ifall man har med sig en mojäng som flyter – gäller badförbudet då? Ama vet faktiskt inte.

Ama tycker det är dålig respekt att inte lyda den röda flaggan. Vad tycker ni?

Gomorron!

PS: Tips till kommunen/polisen: Här finns det – utöver liv att rädda – pengar att hämta. Det är nämligen höga böter om man ignorerar den röda badflaggan.

Veckan som gick

 

Eftersom bloggen var ute på en semestertripp hela förra veckan så kommer här ett (hyfsat) snabbt sammandrag från veckan som gick.

Måndag 15/7:

Då var vi på Zenia Boulevard en sväng. Ama hade som vanligt glömt badkläderna.

På vägen hem fick hon ändå en dusch. Skönt! Ja, att fönstren var stängda, alltså.

Tisdag 16/7:

Vid halv niotiden på kvällen hade solen lugnat sig såpass att vi kunde käka ute på terrassen. En röra med tomat/ägg/tonfisk (och lite mer grejs) satt fint. När vi skulle bära ut dom där skålarna från köket var Anders precis på väg att sätta en varsin gaffel i bunkarna varvid Ama vrålade NEEEEEJ!!!

– Vad är det? frågade en något skärrad Anders.

– Jag har redan tagit ut gafflar, svarade Ama.

Haha! Så kan det bli när man saknar diskmaskin. Inget slös i onödan med sånt som måste diskas.

Vid tiotiden avfyrades en stort fyrverkeri. Varför? Ingen aning, men spanjorer gillar när det smäller och skjuts raketer.

Onsdag 17/7:

Ama överraskade Anders, sig själv och även personalen på Tía Verde med att ta en skagenmacka istället för den vanliga haloumin med persiljestuvad potatis och lingonsylt. Mackan var jättegod, men nästa gång blir det nog haloumin igen. Ama har trots allt bevisat att hon kan variera sig.

I gränslandet mellan andra och tredje sittningen (vid sextiden) såg det ut såhär nere på Playa del Cura. Ama tycker att det där melonparasollet är superfint.

Vissa hade högtflygande planer…

… medan andra satt lite lägre ned och spelade kort. Rutinerade damer det där, stenarna på bordet la dom på korten så att blåsten inte skulle sabba spelet.

Torsdag 18/7:

Vi käkade lunch med Marie på El Sabor vid Playa de los Locos. Himla trevligt att ses igen! Den indiska maten som vi valt var jättegod och såpass mycket att det räckte till dan efter också – doggybag är inte dumt det.

Efter maten vandrade vi runt udden bort mot Playa del Cura. Kunde konstatera att dom hade öppnat hela vägen runt nu och inte ett enda staket fanns kvar.

Marie passade på att gymnastisera lite.

Till slut – efter flera månader – är det alltså helt öppet rund udden och det blev väldigt mycket bättre. Ama hoppas dock att dom inte är riktigt klara än trots allt. Lite mer grönt och/eller utsmyckningar skulle inte skada, det är ganska sterilt utefter promenaden.

Fredag 19/7:

Då hände inte så mycket mer än att vi till vår glädje kunde konstatera att dom verkar vara på gång med en omstart av Café del Siglo, dom höll på att riva ut där inne. Kul! Har saknat det stället. Det kan ju också vara nån annat på gång där såklart, Ama hoppas dock innerligt att det inte blir ytterligare en mäklare. Många ställen som har öppnat där andra slagit igen har just varit mäklare. Skulle vara trist med en sån på det fina läget nere på paseon.

Lördag 20/7:

Jörgen och Susan kom förbi hos oss – så himla skoj att ses igen!

Lite senare promenerade vi iväg till den georgiska restaurangen Matias nära busstationen för flyg- och långfärdsbussarna.

Vi hade det väldigt trevligt!

Jomen det syns ju långa vägar…

– Ni ser verkligen kära ut… sa Ama lite ironiskt.

Då bedyrade dom att det var dom visst det!

Maten var verkligen suveränt god och vi blev mätta, nöjda och glada allihopa.

Söndagen 21/7:

Då var det som vanligt readag på 100 Montaditos, men det här inlägget är redan på tok för långt. Vill ni se bilder så kan ni söka på ”Montaditos” här i bloggen.

Ja, det var veckan som passerat i sammandrag och den var hur bra som helst. Hur var er vecka?

Nu kan vi lägga den till handlingarna och starta en ny – ha en härlig måndag!

Gomorron!