Skyltsöndag – gammal

 

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Gammal.

Den här gången kommer alla bilder från veckan som gått och vår pågående resa i ”Spaniens stekpanna”. Andalusien, alltså. Ama har helt enkelt inte hunnit gå ut i arkivet och grotta, så om det blir lite knystat så skyller hon helt enkelt på tidsbrist.

Vi börjar på hemmaplan, dan innan vi åkte iväg:

Torrevieja. Fritt översatt betyder vår hemstads namn ”Gamla tornet”. Det platsar ju alldeles utmärkt in som både skylt och tema.

I Úbeda hittade vi det här gamla huset – något för den händige. Skylten upplyste om att det var till salu också. Kan ju inte bli bättre!

Den här affären var i en gammal stil.

Där skyltade dom med gamla böcker, men det kändes lite lurigt på nåt vis?

Dom hade också den här gamla vågen. Den känner Ama igen från sin barndom, gör ni?

I Baeza fanns det här läroverket. 150 år är rätt gammalt va?

Vi hittade även ett diskotek där, men Ama är för gammal för sånt.

Det 19:e seklet är 1800-talet det, så det var en gammal gata. Även Ama råkade komma med på bilden och det passar ju bra för även hon är gammal. Fast hon är ändå inte gammal som gatan.

Här var det en gammal dörr i Setenil. Den passade varken till garaget eller bilen. Parkeringsförbudet trotsade inte Anders där, trots att han börjar både köra och parkera som en hel spanjor.

Gammalt möter nytt. Klockan som skyltar med tiden var lyckligtvis spegelvänd. Det ser ut som den var 19:43, men den var istället 16:17. Vilken tur!

Varför då kanske ni undrar?

Jo, förstår ni:

På 100 Montaditos fick man två tinto de verano för 1,50 euro mellan 16:00 och 19:30. Hade spegelbilden inte varit en spegling…

… så hade kanske inte Ama varit lika glad där på det gamla favoritstället.

Ibland blir Ama fortfarande – efter alla dessa år – förvånad över vad Anders har letat upp på våra turer:

Amas gamla favoritgrej? Som han oftast vägrar?? Ett turisttåg???

Men nej. Det var inte det han hade letat upp egentligen.

Det var detta:

Ett gammalt dagbrott. Fast dit fick man inte gå fram, så det gjorde vi inte.

Eller?

Spännande fortsättning kommer i en blogg nära er. Hur kom vi dit och lydde vi den där skylten?

Ni kan knappt bärga er va?

Jösses så många frågor som uppkommer i den här bloggen nuförtiden.

Gomorron!

Gick vi på marknaden igår?

 

Tja… Man kan nog säga att vi inte hade nåt val:

Så här såg det nämligen ut när vi öppnade ytterdörren igår morse.

Anders gick ut med vårt bagage…

… och checkade sen ut på samma käcka vis som vi checkade in, fast tvärt om. Istället för att hitta den gömda nyckeln till boendet på köksbänken innanför det stängda men olåsta fönstret, så gömde han den där.

Nu kommer svaret på frågan i rubriken:

Ja, vi gick på marknaden igår. Vi köpte dock inget utan gick bara genom den för att komma till bilen.

Efter att ha hittat bilen på samma plats som vi lämnat den dan innan så åkte vi ut från Setenil de las Bodegas.

Ama kallar stället för ”Klippstaden”.

Man kan ju undra…

… varför i allsindar hon kallar den så?

Anders hade sett ut ett mellanlandningsställe igår.

Olvera. En vacker stad och här kan man ju också undra varför i allsindar han ville dit? Ni kan nog aldrig gissa varför? (Många frågor i detta inlägg…).

Okej, här kommer svaret:

Där fanns det nämligen ett Mercadona där vi kunde bunkra både mat och dryck.

Haha! Ni hade nog gissat att anledningen var en helt annan efter att ni sett förra bilden. Erkänn!

Efter att ha bunkrat – och inte kollat in borgen – så åkte vi vidare.

Vi passerade en himla massa skiftande natur.

Bland annat stora odlade fält med roliga alléer.

Sen susade vi genom Sevilla.

Eller susade och susade… Ett rödljus gick liksom inte att susa förbi bara sådär även fast Anders tycks ha anammat den spanska körstilen på sistone.

Efter det så hamnade Ama i en trafikstockning. Bokstavligen.

När vi hade åkt över den stora, pampiga bron utanför Sevilla lättade trafiken och efter ungefär tre timmars körning inklusive bunkringsstoppet kom vi fram till vårt mål:

Valverde del Camino. Stan är väl kanske inte Spaniens mest kända eller besökta, men ett trevligt ställe där vi stövlade runt och kollade på stan.

Nu är det strax frukostdax innan vi beger oss vidare på vår lilla tripp. Ingen rast och ingen ro…

Ha en fin dag!

Gomorron!

Anders har fått blodad tand

 

Ja, bildligt talat alltså, inte bokstavligen. Förklaringen kommer lite längre ned.

Igår morse hade tydligen alla hotellets gäster fattat att vi var där, för dom vågade sig inte ens ned till frukosten förrän vi hade käkat klart.

Till slut kände vi oss föranlåtna att släppa fram dom andra också…

… så vi checkade ut, lämnade hotellet och gick mot bilen på gropiga kullerstensgator.

Vi packade in bagaget samtidigt som vi konstaterade att dom där bredvid nog hade sparat in på hotellkostnaden. Förutom att gardinerna i bilen var ordentligt fördragna så stod skorna snyggt parkerade under bilen. Ama funderade en stund, men nej. Det var fel storlek på dojorna.

Ännu en gång lämnade vi Úbeda utefter den streckade linjen på kartan, fast nån hade visst suddat bort strecken under natten.

Efter 3,5 timmars körning kom vi fram till målet – Setenil de las Bodegas. Det var här som Anders visade sig ha fått blodad tand.

– Enkelriktat? HA! Vem bryr sig väl om det? Inte ens polisen dan innan.

Ooops! Möte nos mot nos igen på den enkelriktade vägen. I och för sig var det ingen polisbil, men regeln ”störst går först” finns ju också. Anders backade undan en bit och släppte fram den där vanen.

Sen fortsatte han framåt igen…

… körde rakt genom några restauranger…

… och parkerade mitt utanför vårt boende en liten bit bort.

Smart parkerat också – precis vid en utbuktning på gatan så han slapp åla sig ut via passagerarsätet. Perfekt ju!

Incheckningen var lite annorlunda. Efter att ha ringt boendets ägare fick vi veta att nyckeln var gömd på köksbänken just innanför fönstret som var olåst. Annorlunda som sagt, men huvudsaken är trots allt att man kommer in.

Anders hade som sagt var fått blodad tand och var väldigt stolt över att ännu en gång ha trotsat en trafikskylt.

Fast vissa skyltar kan man faktiskt inte negligera ostraffat.

Som denna. Stoppförbud på gatan utanför vårt boende på fredagar på grund av marknaden. Så vi blev så illa tvungna att flytta på vår bil eftersom det var torsdag igår.

Men det får Ama att återuppleva gamla minnen idag.

Det här är nämligen utsikten från vår balkong och som ni kan se, mina vänner:

Det är fredag idag! (Där vid utbuktningen under skynket stod vår bil igår. Tur att vi flyttade på den så vi har koll på var den befinner sig nu idag)

Vi ska nog passa på att gå en sväng på marknaden innan vi ger oss av mot nya mål. Hmm… Vid närmare eftertanke blir vi så illa tvungna ifall vi ska komma ut överhuvudtaget.

Gomorron!

Ama är en excellent kartläsare!

 

i förrgår hittade Ama nåt helt perfekt här i Úbeda:

Lilla Tåget! Se så rött och fint det var också – kunde ju inte bli bättre! Eller jo, det kunde det visst det. Ni ser papperet som Ama höll i sin vänstra hand va? Det var en karta.

På ena sidan kunde man se en översikt över Úbeda:

1: Lilla Tågets startpunkt.

2: Dess färdväg utefter den orangea streckade linjen.

3: Här lämnade tåget Úbeda och det var 8 km till Baeza.

Vände man på kartan så såg man översikten av Baeza:

4: Här kom tåget in i stan och som av en händelse var det 8 km från Úbeda.

5: Lilla tågets landningsplats mitt i smeten.

Vi hade tänkt besöka Baeza dan efter (igår alltså) – helt perfekt ju!

Vad tyckte Anders då?

Jo, han finner Lilla Tåget meningsfullt ifall det faktiskt tar en från punkt A till punkt B istället för att bara irra runt kors och tvärs. Där på bilden hade han till och med hittat startknappen till loket. Eller om det möjligen var stoppknappen?

Ama kunde redan visualisera sig själv sittandes där i det fina tåget!

Just då var turistinformationen stängd och tåget hade tydligen också siesta så vi gick iväg på en tur på stan för att invänta att vilotimmarna skulle vara över.

Lite senare såg vi Lilla Tåget susa förbi där vi satt och vi gick tillbaka till turistinfon för att ta reda på fakta om tider och pris.

Vi fick info om avgångstiderna från Úbeda och priset på  4 euro per person var väldigt överkomligt.

När sen Ama frågade om returtiderna från Baeza såg tjejerna ut som frågetecken. Till slut fattade dom hur Ama hade tolkat kartan och upplyste henne smått roat (okej, dom garvade…) om att det var två olika tåg. Ett för vardera stället. Dom streckade linjerna visade bara hur man skulle köra sin egen bil mellan dom två städerna.

Jojo. Så mycket för Amas excellenta kartläsning.

Så nära och ändå så långt ifrån.

Gårdagen inledde vi med en god frukost…

… och i vanlig ordning lyckades vi skrämma bort alla andra.

Sen, istället för lyckan att åka det fina röda Lilla Tåget…

… så tog vi den röda bilen…

… åkte ut ur stan efter den orangea streckade linjen…

… och följde den linjen ända in till hjärtat av Baeza. (Ama kaaan ha paintat linjerna, men det var där dom var enligt kartan).

Där såg vi bland annat hur en lärarinna försökte drilla barnen till ett snyggt led utanför katedralen. Det gick väl sådär.

Ama fick en fråga av ett annat gäng barn om hon möjligen visste vad fontänen på torget framför katedralen hette? Dom behövde veta det för ett skolarbetet dom höll på med.

– Det vet jag inte, men jag har en karta! sa Ama stolt.

Inte heller denna gång lyckades hon med kartläsningen, fontänen var inte utsatt. DUM karta!

Hmm… Undrar just varför Ama blev detroniserad som kartläsare av GPS-en?

Nåja. Efter några timmars rundvandring i Baeza körde vi hem till Úbeda igen.

Väl hemkomna igen så lyckades Anders med konststycket att köra mot enkelriktat där till vänster i bild. Vi hade nästan klarat oss uppför hela backen i fel färdriktning när vi plötsligt fann oss ståendes nos mot nos med en mötande bil. Den bilen råkade vara… en polisbil. Typiskt va? Polisen viftade med pekfingret åt oss och skakade på huvudet, Anders la snällt in backen där i backen och backade tills han kunde köra in den rätta vägen till höger. Till hans försvar kan sägas att vi hade suttit i baren där mellan vägarna kvällen innan och förundrats över att den tämligen smala vägen var dubbelriktad, vilket vi den hårda vägen insåg att den faktiskt inte var. Anders var inte den första som kört fel där kan man säga.

Nåja. Vi klarade oss undan med en liten fingervisning och en skakning på huvudet från polismannen. Trafikpolis-Ama hyperventilerade ett litet tag…

… men det gick rätt snabbt över. Det var ju onsdag och readag på 100 Montaditos.

Dessutom gott folk:

Taadaaa! Ama tog årets premiärdopp! Ja, ja. Ni tycker säkert att det är fusk att premiärdoppet skedde i hotellets pool, men vi är faktiskt väldigt långt från havet just nu.

Det kommer nog mer från både Úbeda och Baeza vad det lider, men nu är det dags att gå ner och skrämma bort alla från frukostrummet innan vi ger oss ut på vägarna igen.

Gomorron!

Genväg kan bli senväg…

 

Igår startade vi – som oftast – vår tripp här:

I garaget.

Vi upptäckte att vår ”standardrastplats” mellan Alhama de Murcia och Totana hade öppnat igen efter att ha varit stängd länge. Från att ha varit ett tämligen ödsligt ställe fanns det nu en bensinmack där. Det fanns till och med en Burger King, men vi avnjöt som vanligt vår medhavda frukost – en tunnbrödsrulle med stekt ägg och kaviar – innan vi åkte vidare.

Nuförtiden ser man väldigt ofta husbilar utefter vägen.

Ama är mycket förtjust i skyltar, men ibland är dom faktiskt inte till nån större hjälp.

Vi irrade iväg på vägar där vi aldrig kört förut.

Trodde vi ja!

För när vi stannade till för en bensträckare så kände Anders absolut igen den där papperskorgen. Det var där vi mötte vargen år 2010.

Jodå. Den där dammen har vi faktiskt passerat ett flertal gånger tidigare, men det är lätt att glömma när vi har irrat runt såpass mycket som vi har gjort här i Spanien genom åren.

Vi fortsatte vår färd och körde under den där akvedukten…

… och lämnade den sen bakom oss.

Vi såg en märklig port in till ett fält…

… och stannade till och beundrade utsikten på ett annat ställe. Fortfarande var vi lyckligt omedvetna om det där med att genväg kan bli senväg… Vi hade ställt in GPS-en på den snabbaste vägen till vårt mål och den gick över bergen.

Här började vi ana oråd… Men det gick att passera den där avspärrningen relativt enkelt.

Här tog det dock tvärstopp.

Att få GPS-en att föreslå en annan väg var typ helt omöjligt. Den ville verkligen att vi skulle köra där. Det ville inte vi.

Så det var bara att ta till den gamla, hederliga varianten:

Kartan.

Vi fick än en gång se både akvedukten, dammen och flera andra ”nysedda” vackra vyer för att komma tillbaks till ”gå”. Det fanns liksom inga andra genvägar där över bergen.

Efter sex timmar i bilen – två timmar efter utsatt tid – kom vi till slut fram till vårt mål:

Úbeda.

Där har vi sovit inatt och har inga som helst planer på att köra lika långt idag.

Men, men. Man vet aldrig vad som kan hända och det är ju lite av tjusningen med att resa. Genväg kan bli senväg vilket inte är så kul just när det inträffar, men när tiden får gå ett tag kan själva senvägen bli till ett trevligt minne.

Gomorron!

Ibiza igen…

 

Bilderna tycks aldrig ta slut?

Nåja, Ama tänkte visa några till i alla fall.

I San Antonio där vi bodde fanns det en fin strand, men det var ju det där med badkläder då. Dom var inte med…

… så vi tog en promenad längs med kajen nere i hamnen istället.

Det fanns allehanda båtutfärder och båtuthyrningar att välja mellan, men just här var Ama mest fascinerad över den där enhjulingen till skateboard som killen åkte fram på. Undrar om det är svårt att få kläm på hur man åker på en sån där?

Och apropå kläm:

Här höll Anders på att komma i kläm.

Vi strosade runt på restaurang- och bargatorna.

Visst är det viktigt att skydda sig mot solen och en hatt är ju bra för det ändamålet. Ama kunde dock tycka att det där var onödigt många hattar för en person.

Man blir hungrig av att promenera runt så mycket så vi satte oss ned på en av alla dom miljarders restauranger som fanns.

Rätt nummer 74 lät… rätt intressant. Men det måste nog ha varit en väldigt dyster kille som uppfann den.

Istället satsade Ama på ett säkrare kort, en välkänd spansk specialitet:

Hamburgare. Anders som hade tagit en sallad såg ut att ångra sig. Han fick dock se upp… Den där kniven som satt rakt genom hamburgaren kunde gott och väl hamna rakt genom nåt annat istället – bort med handen om du är rädd om den!

Efter maten vandrade vi vidare genom stan.

Såg vattensprut både här…

… och där.

Sen såg vi solen gå ned i Norge (i väster, alltså).

Nattlivet då, kanske ni undrar?

Jodå. Utöver att Trafikpolis-Ama fick den bästa underhållningen som tänkas kan…

… så såg vi att vattensprutet fick glada färger.

Sen satt vi länge och studerade trafikkaoset som rådde i återvändsgränden nedanför vår balkong.

Jodå, det var ett nattliv som hette duga!

Det var först när vi gick mot bilen för att åka mot färjan dan efter som Ama insåg att hon kanske missat något:

Attans också! Visst är det väl så att Ibiza är en party-ö, och då är det väl disko som gäller?

Ama måste nog åka tillbaks nån gång och undersöka den saken närmare.

Sådärja! Då var bilderna från Ibiza slut (?), men tro inte att ni kan andas ut för det:

Bara Ama fick den där motspjärniga väskan på rätt köl så ger vi oss av igen. Det finns mycket film kvar i kameran.

Fast nu när ni läser det här så är vi redan ♫ ♫♪♪ på väg, väg, väg, alltid på väg… ♫ ♫♪♪

Gomorron!

En liten utfärd på Ibiza

 

Här stod Ama i ottan och vinkade från balkongen på vårt blåa hotell efter vår första natt på Ibiza.

Vem vinkade hon åt?

Jo, åt Anders som hade varit ut på en morgonpromenad och samtidigt passat på att inhandla frukost på Spar. Bra för Ama eftersom det var så himla långt till närmsta restaurang. Istället för att ta hissen ned till det där stället som syns i bild så avnjöt vi vår frukost på balkongen.

Sen läste vi in oss på kartan…

… och åkte iväg över ön. Den var faktiskt mer grön än vad Ama hade förväntat sig.

Vi gjorde bland annat ett stopp i Santa Eulalia.

Där hade dom en väldigt trevlig strandpromenad.

Stranden var för övrigt rökfri. Tände man en cigg kom det tydligen genast en glad krabba och knipsade av den.

Vi hade tänkt ta ett dopp, men kom på att vi återigen hade glömt badkläderna…

… så vi satte oss på en typisk spansk bar och tog en fika istället. (Nåja, dom pratar i alla fall spanska i Mexiko).

Därifrån kunde vi studera det färgglada folklivet.

När vi fikat klart promenerade vi vidare utefter stranden.

Anders förundrade sig över beskärningen av träden. För mycket grönt kvar…

Han kunde också kontrollera att kompassen i telefonen visade rätt och det gjorde den. Eller så visade både telefonen och kompassen på marken fel? Svårt att avgöra för en guldfisk som Ama.

På väg mot bilen såg vi en helt fantastisk vinstock. Den började nere på gatan och bredde ut sig över en hel våning. En och samma stock gav upphov till allt det där gröna och det var små vindruvor på gång också. Himla snyggt!

Vi hamnade i en mycket oväntad trafikstockning på väg hem mot vårt hotell igen. En marknad som ställde till det, hela byn verkade vara proppfull med marknadsstånd. Men hem kom vi.

Och apropå hem så har vi gjort en hel del sen vi kom hem till Torrevieja också.

Bland annat hade vi en riktigt härlig midsommarmiddag i glada vänners lag:

Patrik, Dan, Carita, Ama, Anders, Nikki, Calle, Lotta, Uffe, Ami och Anders. Tack alla för en härlig midsommaraftonskväll!

Gomorron!

Skyltsöndag – sticka

 

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Sticka.

Ama blandar som vanligt bilder från veckan som gått med bilder från arkivet.

Såna där småkryp brukar kunna både bita och sticka, så det är bäst att ha kontroll på pesten.

Fast dom kan ju vara bra att ha också, dom stickande insekterna. Som bina som ger oss honung. Har man närkontakt med dom så kan det vara bra att ha en sån klädsel som damen på balkongen har för att slippa bli stucken. (Ja, Ama vet. En osedvanligt suddig bild, men den är tagen från bilen och när Ama skulle ta om den så kom det en stor dum långtradare ivägen).

Att tatuera sig lär sticka i skinnet. Inte för att Ama har testat (och kommer aldrig att göra det heller) men skylten till vänster talar sitt tydliga språk.

Om man ångrar dom där sticken i skinnet så kanske man kan uppsöka ett sånt här ställe?

Här sålde dom en himla massa stickvapen.

Genom att sticka in en peng i dom där mojängerna vid kedjorna så får man en kundvagn billigt.

Om man sticker in en stickkontakt på denna plats kan man ladda sin bil. Fast då måste man ju ha en elbil, förstås. Det har inte vi.

Såna där grejer som på nedre skylten är lömska. Dom kan sticka upp ur marken när man minst anar det.

Här är en skylt med en tändsticka…

… och här skyltar Ama med en potatissticka på kylen. Hade stora problem att hitta en sån när vi skaffade vår lägenhet i Torrevieja. Potatisstickan är inhandlad på en medeltidsfestival på Skokloster. I norden hade man tydligen kommit mycket längre redan på medeltiden än i det nutida Spanien när det kommer till potatiskokning.

Ama ska inte sticka under stol med att…

1. … vi körde under stolarna där.
2. … hon tycker att det är en något ovanlig väggdekoration.
3. … hon undrar hur tusan man ska kunna sitta på den undre av stolarna?

Det är himla bra att få en vägledning åt vilket håll man ska sticka när det händer läskigheter. Som där på bilden – är det inte Stalkern som är i farten igen? Bäst att sticka…

Fast ibland känns det som att flyktvägen inte är sådär jättetilltalande. Bäst att slippa sticka den vägen.

Till sist:

Här på akuten på Quirón har dom brukat sticka Ama i tid och otid. Men det är slut med dom dumheterna nu!

Gomorron!

Djurlivet på Ibiza…

 

… var både rikt och varierande – vi studerade det mycket ingående.

På balkongen där till höger stod en tupp.

Vi såg en mås på en stolpe…

… och en mås på ett staket.

Ooops! Det var visst en attackmås. Likaså bra att studera nåt annat än fåglar, kanske.

Vi går från fågel till fisk dårå.

Där var det mängder av fiskar. Förmodligen hade man sett dom bättre ifall man hoppat i, men tyvärr hade vi glömt att ta med badkläderna. Igen.

Okej. Efter fågel och fisk är det väl dags för mittemellan:

En bautastor ödla!

Det var fler än vi som var intresserade av djurlivet:

Fast den här damen som satt vid bordet bredvid i baren studerade det lite mer närgånget. Det är bättre zoom i kameran än i en telefon. Skönt, då slapp Ama resa sig upp. Hoppsan! Här blev det visst en avslöjande bild – ödlan kanske inte var sådär jättegigantisk trots allt.

Även vi fick mer närkontakt med djuren:

Anders klappade en väldigt mager hund…

… och Ama klämde en häst på näbben.

Från vår balkong fick vi se några mer oväntade djur:

Ett par gorillor.

Vi inte bara studerade djuren:

Vi åt dom också – det där var en väldigt god wokad biff. Att Ama rynkar på näsan beror inte alls på den wokade maten, men ni ser dom där orangea sakerna va?

Vad ska man göra med såna, egentligen?

Dom flesta har väl lärt sig från barnsben att man inte ska leka med maten, men morötter klassar inte Ama som mat, så det där har inte alls med dålig uppfostran att göra.

Ja, djurlivet på Ibiza var både rikt och varierande. Och gott.

Gomorron!

På Ibiza finns det verkligen nöjen för alla!

 

En Ama de casa är aldrig riktigt ledig och detsamma gäller en Trafikpolis-Ama. Inte ens på Ibiza kunde Ama slappna av helt och hållet.

Den där vita bilen hade parkerat synnerligen dumt och stod väldigt mycket ivägen. Ama hade intagit första parkett.

Bilen så pass illa till så att bärgningskillen fick en svettig stund.

Han kämpade på…

… och till slut verkade bilen vilja vara med på noterna.

Han var mycket noga med att bilen inte skulle komma till skada – här räddade han däcken med en bräda så dom inte skulle skavas mot kanten av bärgningsbilen.

Efter cirka en halvtimmes idogt arbete var bilen äntligen redo att forslas bort.

Från en kollega till en annan:

Snyggt jobbat!

Ja, på Ibiza finns det verkligen nöjen för alla! Trafikpolis-Ama var väldigt nöjd med den underhållningen.

Som sagt, en Ama de casa är aldrig riktigt ledig och detsamma gäller en Trafikpolis-Ama, men idag tänker hon göra ett undantag – det är ju midsommarafton för tusan!

Så Ama tänker inte jobba ett endaste dugg och avslutar det här inlägget med några arkivbilder från ett härligt midsommarfirande på Arholma 1993:

Vi hade ett typiskt midsommarväder men levde på hoppet om en fin midsommar ändå.

Hoppet infriades och det blev både…

… ett traditionellt midsommarbad…

… och klassisk midsommarmat.

Nu återstår det bara för Ama-bloggen att önska er alla en riktigt:

Hoppas ni får det toppenbra!

Gomorron!