Hänt i veckan

 

Förra fredagen kom vi hem från vår lilla tredagarstripp till Puertollano, Guadalupe och Valdepeñas.

Under tiden som bloggen har fortsatt att vara ute på vift på dom ställena så har det hänt en del här på hemmaplan också. Här kommer en snabb resumé över vad som hänt i veckan.

Lördagen den 25/5:

När vi gick på en promenad såg Ama anledningen till varför hon aldrig skulle vilja köra (eller åka) långtradare här i stan. Inte alls så lätt att komma fram med ett sånt där stort åbäke. Trångt!

Lite senare sprang vi på Göran, Lena och Marcus. Vi satte oss ned och var kyrkliga ett tag.

Johodå! Det var vi visst:

Vi satt nämligen precis intill vita kyrkan.

Söndagen den 26/5:

Sista söndagen varje månad är det alltid en bilträff i Pilar de la Horadada.

Fast det har nästan blivit mer av en loppisträff…

… eller en kompisträff. Vi träffade till exempel Carolin och Fredrik på exakt samma ställe som månaden innan. Eller så kanske det var bordet bredvid.

Men om det nu är bilträff så måste man nästan träffa lite bilar också. Fast den där folkacaben hade vi åkt onödigt långt för att träffa – den bor nämligen i garaget hos Ami och Patrik i huset mitt emot vårt.

Eftersom det nu var söndag och readag på 100 Montaditos så gick vi dit med Patrik och Ami när vi kommit hem från bilträffen. Av bilden att döma hade vi väldans skojigt… Haha!

Måndagen den 27/5:

Då tog vi en promenad till La Mata. Eller vi promenerade snarare i La Mata, vi tog bussen till Cabo Cervera och gick därifrån utefter den fina strandpromenaden.

Tisdagen den 28/5:

Då var det dags att bita ihop!

Eller snarare tvärt om. Då var det dags för Ama att besöka tandhygienisten på Tandläkeriet. Hade hellre gått till stället som har sin skylt till vänster om dörren, men allt gick bra trots allt. Inga hål! Alla överlevde och det gjorde även Ama (tandhygienisten heter Alla).

Detta firades med att vi gick bort till ”musiken”. Varje tisdag och fredag spelas det livemusik vid restaurangerna en bit bortanför Playa Naúfragos. Ja. Det blåste. Så hårresande hade inte besöket hos tandis varit.

Onsdagen den 29/5:

Då var vi ett helt gäng som träffades och käkade lunch på Olympus, en tämligen ny restaurang i bortre änden av Acequión. Patrik, Dan, Christel, Per, Anders, Maggan och Ami. Gott och väldigt trevligt!

Torsdagen den 30/5:

Det var nästan den bästa dagen av dom alla. Efter en kontroll hos farbror doktorn…

… så kunde syster Anders slänga Amas sjukhusmapp. Efter nästan ett år med fem operationer och ett oräkneligt antal sjukhusbesök så är hon nu friskförklarad! Inte en enda tid finns inbokad på sjukan och dom enda sjukhus Ama kan tänka sig besöka är gamla anrika sådana som är ombyggda till paradorer.

Doktorn sa att Ama nu kunde leva ett ”vida normal”, ett normalt liv, alltså. Han tyckte dock att det kunde vara bra att göra ännu en kontroll om tre månader eller så. Vi får väl se hur det blir med det – nu är i alla fall Ama fri såsom fågeln! Underbart!!!

Nere vid piren kunde vi sen se att Feria de Mayo hade dragit igång (nuförtiden kallas den Feria de Sevillanas, men alla vet ändå att det är majfesten). Även om den hade dragit igång så var det inte värst mycket drag på torsdagseftermiddagen, men det blir mer livat framåt kvällen och till helgen.

Ja, det var en snabb resumé om ”Hänt i veckan” härifrån Torrevieja.

Imorgon: Valdepeñas.

Haha! Ni trodde att det hade tjatats klart om den trippen nu va? Men så lätt kommer ni inte undan.

Gomorron!

PS: Anders slängde inte sjukhusmappen, den kan vara bra att ha kvar som historik. Tycker han ja! Ama funderar på att köra den i pappersförstöraren…

På paradoret i Guadalupe…

 

… kunde vi inte sitta och häcka hela dan. Cavaglaset var ju tomt.

Så vi trasslade oss ut via den vackra trädgården…

… och fortsatte ned till torget där vi beundrade Santa María de Guadalupes kungliga kloster, som sen 1993 har världsarvsstatus minsann.

Bland annat såg vi det här.

Vad var det då, månntro?

Jo, det var utsmyckningen på den där lilla dörren som stod öppen.

Eftersom dörren ändå stod öppen så gick vi in en sväng i klosterkyrkan och satte oss och kontemplerade en stund.

Fast bara en liten stund, för precis utanför fanns detta:

En himla massa trevliga restauranger på torget.

Sen vet inte Ama riktigt vad som hände… Inte en enda bild blev tagen vid lunchen som vi avnjöt på en av restaurangerna. Märkligt… Den var i alla fall inte i närheten av att vara lika stadig som den vi åt i Puertollano.

Mätta, belåtna och utan att ha drabbats av paltkoma begav vi oss ut på vandring i stan.

En backe igen… Fast nedför går lättare än uppför.

Där nerifrån kunde vi studera klostret från ett lite annorlunda perspektiv.

Anders övergick helt plötsligt från att vara en sekatörmarodör till att bli trädkramare. Ama hade inte hjärta att berätta för honom att det var på tok för sent för det där trädet. Ingen kram i världen hade kunnat rädda det.

Haha! Han som fällde trädet tyckte nog att det blev en snygg rondellskulptur. Eller så iddes han helt enkelt inte ta tag i det där med att få väck stubben och roten.

Efter att ha upptäckt att ”what goes up must come down” (fast tvärt om – vi fick alltså knata uppför den där backen som var så lätt att gå nedför) så gick tillbaks till vårt fina parador.

Då hade vi köpt med oss lite småplock att äta till middag. Den här gången glömde inte Anders bort det där med att fota maten, Ama tycktes dock ha glömt bort den gyllene bloggregeln ”inte äta före alla bilder är tagna”.

Sen satt vi där och tittade på den fina solnedgången över stan…

… och såg hur myspysbelysningen tändes på paradoret.

Nej, på paradoret i Guadalupe kunde vi inte sitta och häcka hela dan, men större delen av kvällen kunde vi göra det. Bor man så vackert till så är det ett bra alternativ att utnyttja det länge istället för att traska runt på stan.

Brukar ni köpa med er mat och avnjuta den på hotellet ibland? Det är faktiskt inte alls så dumt.

Gomorron!

Paradoret i Guadalupe

 

Morgonen efter vi hade gjort en massa saker i Puertollano åkte vi vidare till paradoret i Guadalupe.

Paradores är en statlig hotellkedja som grundades 1928 och hotellen finns spridda lite här och där runt om i Spanien. Det inringade är det i Guadalupe och det var det trettonde i ordningen som vi bott på (om Ama nu har räknat rätt).

Vi checkade in. På bilden bjussar Ama på wiffikoden igen ifall ni vill tjuvsurfa gratis om ni har vägarna förbi. Tror att det är samma på samtliga paradorer.

Om man nu inte ville skicka elektronisk post så gick det utmärkt att skicka vanlig snigelpost också. Eller lejonpost?

Paradorerna är vanligtvis inhysta i gamla, anrika och vackra byggnader som kloster, borgar(!) och slott. Just detta var ursprungligen ett gammalt sjukhus från 1400-talet. Se där ja. Ama hamnade visst på sjukhus igen, fast den här gången hade hon inget emot det.

Det fanns en vacker och lummig innergård där man kunde sitta och njuta med nåt ät- och/eller drickbart. Inget ont om Quirón, men riktigt den här miljön är det inte där.

Att hitta till vårt sjukhusrum var inte det enklaste. Först en hiss, en massa korridorer, en hiss till och ytterligare kringelikrokvägar, men till slut så:

Heureka! Där var vårt rum.

Jomen det fick väl duga.

– Kom ut och kolla utsikten, sa Anders.

Ja, den var ju helt bedårande! Magisk…

Så vi satte oss där ute. Öppnade en cava, beundrade omgivningarna och lyssnade till fåglarna som pippade i träden.

Konstaterade att vår balkong var betydligt större än vissa andra.

Kollade in dom häftiga storkarna som förmodligen hade ännu bättre utsikt än vi.

Tittade också på en stork som hoppflaxade på ett skojigt vis på ett annat av tornen. Fegisen vågade inte riktigt flyga som det såg ut. Han prövade mest sina vingar och klev med sina långa spinkiga ben mellan stenpelarna.

Till slut tog han mod till sig och flög sin kos. Därmed tog den underhållningen slut.

Ungefär samtidigt tog även innehållet i glasen slut, så då var det likaså bra att ge sig ut och kolla på stan.

Kan tänkas att det kommer en fortsättning…

Gomorron!

Vad kan man göra i Puertollano?

 

Tja… Man kan:

• Fota en himla massa med raka armar.

• Fota en himla massa med böjda armar och bakåtlutad kropp (panoreringsfotografering höjdledes).

• Klättra upp i ena änden av en gräshoppa.

• Komma ut i andra änden.

• Fundera på att göra det en gång till fast åt andra hållet.

• Spela wastebasketball.

• Hitta en backe som man prompt måste gå uppför fastän den vackra parken nere i stan var alldeles platt.

• Kontrollera självdragsventilationen.

• Studera bostäderna och parkeringarna lite från håll.

• Undra över om det är så smart att placera en brunn så högt upp?

• Backa ut lite och konstatera att brunnen bara är en dekoration, samtidigt som man dricker ur den chict rosa vattenflaskan.

• Titta efter vad klockan är slagen.

• Käka en jättegod risotto till lunch.

• Därefter inse att pizzan som var huvudrätt efter risotton inte alls var så liten som man hoppats på. Efterrätten blev en espresso.

Ja, det var ett litet axplock av det man kan göra i Puertollano.

Gomorron!

Härliga färger i Puertollano!

 

När vi körde in i Puertollano körde vi förbi denna lilla rondelldekoration:

Vi gissade på att det kanske var en gammal gruvhiss?

Efter att vi hade checkat in på hotellet så gick vi ut på stan.

I hotellkorridoren mötte vi ett par som kändes väldigt bekanta.

Vi gick förbi ännu en fin rondell med skojiga figurer…

… och kom fram till en helt fantastisk park som sträckte sig lååångt genom stan.

Anders kontrollerade badtemperaturen.

Men nej. Det blev inget bad, inte heller i den där andra fontänen. Det bara kryllade av fontäner i parken, men vi badade inte i en enda. Fegt, egentligen.

Allén gav en härlig skugga att vandra i.

Superfina och färgglada planteringar.

Grönt är skönt och rött är sött vackraste färgen.

Anders saknade sin sekatör, och fick nöja sig med att klappa på växterna. Växterna var inte ledsna för det.

Sen hittade Ama en riktigt exotisk växt!

En hängbjörk! Eller ja, det var väl egentligen bara en vanlig björk, det var Ama som hängde. Björkar ser vi i alla fall inte särskilt ofta här i Spanien, så visst var den exotisk.

Härliga färger i Puertollano!

Men det är inte bara växter som kan vara färgglada:

Även tråkiga murar kan piggas upp med lite färg.

Men det är nåt väldigt lurt med den bilden, för egentligen såg muren ut såhär:

Den var alldeles rak.

Sensmoral: Man ska inte tro på allt vad ser, inte ens om man ser det på Amabloggen.

Så. Då har ni fått dagens lärdom. Hursa? Åh. Det var så lite så.

Gomorron!

Skyltsöndag – flagga

 

Så var det dags för Skyltsöndag med BP igen och ännu en gång blir det en kombi med Sannas Weekly Photochallenge där veckans tema är Flagga.

Oj, oj, oj. Ni anar inte hur många flaggor det finns i bildarkivet från en himla massa länder. Ama känner att hon måste begränsa sig något här. Eller något? En rejäl begränsning är helt nödvändig.

Få tänka nu… Ja! Ama begränsar sig till hemlandet! Så får det bli.

Här är den spanska flaggan i aktern på en båt i Cartagena (ooops! Ska bilderna från den turen aldrig ta slut nån gång?). Cool bagagelucka där också.

Men vänta lite nu… Sådär ser väl inte den spanska flaggan ut? Det är nåt fel där i mitten av den.

Såhär ser den spanska flaggan ut. Det är alltså den till höger, den andra – med stjärnan – det är Texas flagga.

Men Ama kan minsann fixa en stjärna till den spanska också:

Johodå, det kunde hon visst göra.

Men nu börjar det dra iväg med bilder så Ama begränsar urvalet ytterligare – vi kollar in flaggor som Ama fyndade på vår senaste tripp.

Den här killen med både spanska flaggan och en (sannolik) sjörövarflagga tog det där med att åka på en roadtrip till en helt annan nivå. Beundransvärt! Trots att det var omkörningsförbud där så susade vi om honom, men attans vilken kämpe!

På vårt första stopp i Puertollano flaggade dom med både Castilla La Manchas, Spaniens och EU-flaggan utanför marknaden.

När sen Ama kollade på bilderna från Guadalupe så hittade hon inte en enda bild där det fanns en flagga med. Mycket märkligt, för bilderna därifrån är inte få (vilket ni nog kommer att bli varse framöver).

Men hon vill ändå höja en varningsflagga till själva staden. Ser ni varför?

Ama zoomar:

Helt livsfarligt för stadens parker att det tillåts att man skyltar med en sekatör när det kommer en sekatörmarodör på visit. Absolut på sin plats att höja en varningsflagga här! Nu räddades dom av gonggongen den här gången. Av siestan, alltså.

På vårt tredje stopp i Valdepeñas gjorde dom det synnerligen enkelt för Ama med tanke på veckans ord. På vår grannbalkong fladdrade EU, Spanien och Castilla La Mancha ystert i vinden.

På kyrkan vid Plaza España hängde det väldigt avlånga, spanska flaggor. Kanske är det snarare banderoller det där? Spelar roll – det får duga med banderoll. Tack och lov är det tillåtet med väldigt fria tolkningar i båda utmaningarna. Ooo… Nu ser Ama att det fladdrar några äkta flaggor i bakgrunden där på Casa Consistorial också. Tack för det!

Nu till det andra hemlandet – Sverige:

På hemvägen passerade vi här. Ja, vi passerade, bilden är från ett tidigare tillfälle. Finns det nåt svenskare än IKEA när man är utrikes? Ama drabbas alltid av nostalgisk hemkänsla när hon ser dom där flaggorna.

Sen finns ju svenska flaggan representerad där inne också. Men huruvida en kanelbulle räknas som typisk svensk frukost, det vete tusan. Ama brukar dock passa på att tro på detta och välja en sån när vi frukosterar där.

Vid senare måltider blir det köttbullar och då brukar det sitta en svensk flagga nedstucken i maten. Den ska man inte äta. Även detta är en arkivbild, vi passerade som sagt var IKEA denna gången.

Ama avslutar detta inlägg med en av dom gulligaste bilarna som finns här hemma i Torrevieja:

Visst är den fin! Här är det inte ens en fri tolkning, det finns både skyltar och flaggor i mängder.

Den sista bilden skulle egentligen ha räckt, men det är för sent att tänka på det nu när inlägget redan är gjort. Det där med att begränsa sig är inte Amas starkaste sida…

Gomorron!

Borta bra, men hemma är inte så tokigt det heller

 

Igår morse slog vi till på en hotellfrukost i Valdepeñas, 3,85 euro var det onekligen värt. Hotel Central i den stan kan verkligen rekommenderas. Centralt (ja, namnet ljuger inte), trevligt och en väldigt tillmötesgående personal.

Sen gav vi oss ut på vägarna igen. Pilarna indikerar kanske att vi var på väg åt fel håll?

Men vi hade åtminstone valt en väg som var mindre dammig än den som gick vid sidan av.

Ama – som alltid hänger med på kartan – gillade den där symbolen på GPS-en. Såg ut som vi var på väg mot ett parador med inomhusparkering? Anders förklarade att vi var på väg mot en rondell där man skulle svänga av skarpt åt höger. Suck. Ama gillar paradorer mer än rondeller.

Alltid när vi åker längre sträckor så har vi med oss ”den fräna” (den orangea blåtandhögtalaren, alltså) så vi kan lyssna på dokumentärer och annat under resans gång. Det får tiden att gå fortare.

Sen finns det ju mycket att kolla in utmed vägen också:

Som den här strutsliknande ”skogen” till exempel.

Den gjorde att Ama osökt kom att tänka på kvällen innan, i Valdepeñas:

Jösses vilken elak struts! Hade tydligen käkat upp skallen på ett av barnen där.

Undrar just om det var den här kvinnans barn? Även om det såg ut som hon hade ett nytt på gång så såg hon väldigt oroad ut.

Phu! Där var ju dom andra barnen. Skönt!

En sak som man verkligen kan säga om dom här turerna inåt landet som vi har gjort och kommer att fortsätta att göra, det är att man får öva rejält på det spanska språket. Den första vi träffade på som tilltalade oss på engelska på den här tredagarsturen, det var en städerska på ett av hotellen som sa ”good morning”. Den andra (och sista) som sa nåt på engelska var en av dom där fyra gulliga tjejerna. Hon sa ”Do you speak english?”. Hon ville öva lite på det hon lärt sig i skolan.

Ama hade frågat föräldrarna som satt där borta i glassbaren om det var OK att fota tjejerna, visade sen bilden och dom tyckte den var fin och gav tummen upp. Trots det ser tanterna som gick förbi där något förskräckta ut.

Fotograf till den ovanstående bilden var Stalkern som kanske tyckte att Ama var lite påflugen?

Men vad var han då? Att läsa över axeln på folk, är det OK eller?

Nåja.

Nu har vi kommit hem till våra hoods igen, och det är bara att hålla med rubriken: Borta bra, men hemma är inte så tokigt det heller.

Ha en finfin lördag!

Gomorron!

Vi förflyttade oss igen

 

Igår checkade vi ut från det fina paradoret i Guadalupe.

Vi körde ut genom stan. Ama var lite undrande över den där varningen att man inte fick vara högre än 2,5 meter, men inget sa något om bredden? Ama känner sig nästan mer bred än hög nuförtiden…

Och apropå hög:

Vi körde förbi en sjuhelsickes hög gångbro. Det finns många vandringsleder i Extremadura och den här bron kan man gå över ifall man går på Via Verde från Guadelupe. Nu körde vi under istället.

Ett fantastiskt byggnadsverk!

Men det lämnade vi bakom oss.

Stannade till vid en sjö (damm?) och avnjöt vår medhavda frukost. Paradorer må vara fantastiska på alla de vis, men att äta frukost för 17 euro per person är väl magstarkt. Speciellt som Ama inte är sådär jättehungrig på mornarna.

Vi lämnade Extremadura och körde in i Castilla La Mancha.

Susade förbi områden där det var vinodlingar så långt ögat nådde…

… och kom till slut fram till vårt hotell där vi har bott inatt. Ett mycket trevligt sådant.

Men en sak som förbryllar Ama är denna:

Om man nu har så höga valv på huset, varför måste det då vara så himla trångt att köra ned i garaget?

Sen blev det ännu värre!

Hur ska man på ett enkelt sätt kunna välja plats när typ alla är lediga?

Nåja. Vi lyckades till slut i alla fall…

… och rummet var väldigt trevligt.

Var har vi hamnat nu då?

Jo här:

Ojsan. Det blev visst inte så jättetydligt det där.

Ama tar om det, var har vi hamnat nu då?

Jo här:

I Valdepeñas.

Ett himla trevligt ställe som ni nog får se mer av framöver, men nu är det dags att styra kosan hemåt igen.

Gomorron!

♫ ♫♪♪ On the road again ♫ ♫♪♪

 

Igår morse inledde vi som vanligt med frukost.

Ama kände sig lite låg, men det berodde enbart på soffan där, ingenting annat.

Efter frukosten gav vi oss iväg på en liten lokal utflykt i Puertollanos. När Anders hade parkerat bilen och Ama öppnade dörren för att kliva ur sa hon lite tyst:

– Ooops…

Anders frågade vad det var och Ama svarade:

– Ingenting!

Anders gick runt bilen och kollade:

Hoppsan… Som det kan bli.

Men både bilen och huset klarade sig hyfsat så vi fortsatte på vår lokala utflykt.

Medan Ama fotade några vackra ogräs…

… så sprang Anders upp på berget och fotade den där jeppen.

Vem det var?

Jo, det var han Jeppe på berget som vi såg från vårt hotellfönster i förra inlägget. Tydligen är den där skulpturen (statyn?) en hyllning till gruvarbetarna i stan (byn?). På bilden här ovan kan man både se Jeppe, hotellet där vi bodde och dessutom står Ama där och vinkar nånstans. Ser ni henne?

Sen var det dags att hitta roaden igen – ♫ ♫♪♪ On the road again ♫ ♫♪♪.

Ama slutar aldrig att förundras över hur många knepiga namn dom har på ställena här runt om i Spanien.

Vi blev guidade av GPS-en på många lantliga vägar. Vackert och trevligt!

Jäpp. Nog var vi på landet alltid.

Vi körde in i en av Amas absoluta favoritregioner här i Spanien – Extremadura.

Synnerligen vackert även där.

Till slut kom vi fram till vårt mål för dagen – Guadelupe.

Där tog Stalkern täten när vi gick mot vårt boende. Nej, inte den där pampigaste byggnaden med torn och tinnar, utan till den där vita byggnaden till vänster i bild.

Ama bara älskar paradorer! Så på ett sånt har vi bott inatt. Lär få återkomma med bilder från båda våra stopp och inte minst från det fina paradoret i Guadalupe.

Men nu är det dags att dra vidare – ingen rast och ingen ro, men himla mysigt att vara ♫ ♫♪♪ On the road again ♫ ♫♪♪.

Gomorron!

Gårdagens fortsatta färd

 

Som sagt i förra inlägget så gav vi oss av med bilen vid sjutiden på morgonen igår.

Vid niosnåret stannade vi till och inmundigade vår medhavda frukost.

Som synes så började det bli ett hål i molntäcket där ovanför Lapporten.

Vi körde vidare mot finvädret. Man kan se i backspegeln att vi lämnade molnen bakom oss. Fast det kanske inte syns så tydligt?

Då får man ta till andra knep för att tydliggöra det hela:

Inga moln framför oss, men i långtradarens spegling kan man se molnen bakom oss.

När man kör om en sån långtradare kan man passa på att spegla sig själv också.

Här visar Ama hur ”skicklig” hon är på att fotografera. Meningen med det här fotot var att visa hur jättefint väder vi hade preciiis klockan 11:11, men solen reflekterade så mycket i klockan så att siffrorna inte syntes? Det var först när Ama framkallade fotot som hon såg att det var den avstängda radion som hon fotat, klockan som sitter under radion kom inte ens med i bild. HAHA!

När vi kom fram till vårt mål – Puertollano – så var det såna där klassiska Simpsons-moln på himlen.

Vi checkade in på hotellet. Den här bilden tog Ama mest för att komma ihåg lösenordet till wiffit. Med tanke på vad det är (nuevowifi) så gissar Ama att wiffit är nytt, alternativ så är lösenordet gammalt. Om ni nu har vägarna förbi Puertollano nån gång så kan ni tjuvsurfa utanför Hotel Cabañas.

Rummet var stort, rent och målat i klatschiga färger.

Utiskten var mot järnvägen och vi kunde ganska lättat konstatera att dagens tåg är väldigt tystgående.

Ända tills…

… det här tåget dundrade förbi. En hiskeligt massa tanks som tydligen inte kunde åka för egen maskin.

Uppe till höger på berget kan man se en gubbe, Ama zoomade:

Kan det möjligen vara Jeppe på berget?

Men på hotellrummet kunde vi ju inte sitta hela dan…

… så vi gick ut och hälsade artigt på invånarna.

Snart är det dags att åka vidare, men först frukost.

Gomorron!