Man ska inte utmana ödet…

31 juli 2019

 

… när man uttalar sig.

Som häromdan när Ditte kommenterade och Ama svarade. Ett utdrag ur den konversationen:

Ditte: ”Visst är det bra att ta tåget. Tyvärr kan man inte räkna med att göra det i Sverige. I alla fall inte sommartid och inte utan en massa byten.”

Ama: ”Känns som att tågen här ute på kontinenten är mer pålitliga. I alla fall dom gånger vi har åkt så har dom varit i tid och gått hela vägen fram utan att vi fått byta till ersättningsbussar.”

Jojo. Det var verkligen att utmana ödet att svara på det viset.

1

Igår morse vandrade vi iväg mot tågstationen i Bratislava. Anders brukar säga att enda gången som Ama ligger steget före är när vi är på väg mot nåt färdmedel som ska föra oss vidare på vår resa. Men han har fel – helt fel! Ama brukar även ta täten när det vankas mat.

Sen var det det där med att tågen här ute på kontinenten är i tid. Där var det Ama som hade fel – helt fel!

När vi kom till stationen skulle vårt tåg gå från spår 1 klockan 9.57. Så långt allt väl. Sen kom det upp en liten abrovink om att det skulle bli 5 minuter försenat. Det spelade ju inte så stor roll, allt var frid och fröjd.

Efter ett tag var förseningen 15 minuter och den där spårangivelsen tog dom bort. Sen blev det i tur och ordning större förseningar – 30, 50…

2

Här var det 50 minuters försening och Ama hoppades på att dom där nunnorna skulle få hjälp från ovan, men det fick dom inte.

Förseningsökningen fortsatte. 60, 70, 80, 120 minuter… Till slut backade förseningsvarningen…

3

… till ”bara 110” minuter. Weehooo! Typ…

4

Och ser man på – där kom tåget!

5

Ama var lycklig att äntligen komma iväg. Ett något ansträngt ”leende” lyckades hon ändå åstadkomma.

6

Efter ett par timmars tuffande så hittade vi ännu ett nytt land för vår del när vi passerade gränsen mellan Slovakien och Ungern.

Inte så tokigt va? Två ”nya” länder inom loppet av ett par dar.

Just efter att vi kommit in i Ungern stannade vi i en liten håla mitt ute i ingenstans.

7

Ama blev lite misstänksam när många passagerare lämnade tåget, gick över rälsen (får man verkligen göra så?) och verkade sikta på ett annat tåg.

8

Vare sig man nu fick gå över dom där spåren eller ej, så fann vi det bäst att haka på.

9

Alla knöade sig på det andra tåget som stod där…

10

… och det gjorde även vi. Stämningen var hyfsad god efter omständigheterna och den knapphändiga informationen på ett språk som ingen verkade förstå. Inga sura miner utan alla var vänliga och hjälpsamma när det kom till platser och bagageutrymme.

Lite senare verkade alla kliva av tåget igen. Vi såg att ett annat tåg var i annalkande och upplyste våra nyfunna vänner i tåget att det tåg som hade stått inne och som alla bytt till, det var nog bara ett väntrum.

11

Ut på perrongen igen, alltså.

12

Sen var det bara att försöka komma med det nya tåget som anlänt. Det var samma tåg som (enligt tidtabell) skulle ha gått två timmar efter det tåg vi åkte med. Även det var en anings försenat, men alla kom med. Fortfarande inga sura miner. Härligt när folk kan samsas även fast det blir lite jobbigt.

13

Vi kom på tåget och kunde slutföra vår resa och komma fram till vårt mål.

Okej. Även här på kontinenten kan det uppenbarligen uppstå tågförseningar, men vi slapp åtminstone utbytesbussar. Det kom ett utbyteståg istället.

Ja, som sagt. Man ska inte utmana ödet när man uttalar sig.

Väl framme så fick vi en sån där spännande incheckning igen:

14

Efter att ha följt ”skattkartan” som levererats per mejl så fann Anders till slut nycklarna till lägenheten. Dom var gömda mellan dörren och gallergrinden, allt enligt instruktionen.

Gomorr… Hursa? Var vi är nu? Ja om ni inte har listat ut det än så kan ni hitta ytterligare en (mycket dålig) ledtråd HÄR.

Gomorron!