Den spännande fortsättningen

 

”Hur kom vi dit och lydde vi den där skylten?”. Så löd en dubbelfråga som dök upp i slutet av förra inlägget, och här nedan kommer svaren.

Det började med att Ama var ovanligt tidigt i baren i förrgår:

Redan vid halvnio-tiden stod hon där och väntade på servering. Frukost på gång alltså, vad trodde ni?

Sen har vi svaret på första delen av frågan: Hur kom vi dit?

Vi tog bilen, naturligtvis. Dumt att lämna den när den ändå var med på resan.

Man ser många spännande saker när man är ute på vägarna.

Här såg vi till exempel ett hög(spännings)hus för storkar.

Vi blev förföljda av polisen också. Inte så konstigt egentligen med tanke på hur Anders har kört och parkerat på sistone, ryktet har väl spridit sig kan tro. Vi klarade oss undan även denna gång. Tack och lov.

Vi stannade till i Minas de Riotinto och där tog vi en promenad. I slutet av den där backen kom vi fram till skylten som sa att man inte fick passera där, för det var både ett privat område och dessutom farligt.

Så gjorde vi det då? Här kommer svaret på andra delen av frågan som uppkom i slutet av förra inlägget – lydde vi skylten?

Svar: Nej. Alla av oss var inte helt lydiga. Anders fotade den här läckra vyn från en kulle. Ama nöjde sig med att kolla på bilderna som han tog.

Vi körde vidare i området och fick se ännu en skojig rondelldekoration.

Stannade till och studerade den del av dagbrottet som fortfarande var i drift.

Anders var impad av en grävmackapär och var såklart tvungen upp på den enda höjd som fanns just där.

Vi fortsatte vår färd inom Riotinto.

Ama var inte helt förtjust i att vi skulle köra över den där bron. Den såg vek ut.

Hon gillade inte heller vägarna som fanns efter vi passerat bron…

… men utsikten var fin. Riotinto, förresten… Den där floden där nere såg mer gul ut? Var den verkligen röd?

Svar: Ja, det var den. Här kunde vi ha badat, men floden lär ha ett pH-värde runt 2, så vi lät bli.

Nåt som Anders däremot inte kunde låta bli var givetvis detta:

Finns det en kant så måste han ut på den.

Efter att ha tittat oss omkring i gruvområdet och omgivningarna så fortsatte vi vår färd.

Medan vi lyssnade på Tony Irvings sommarprat så lämnade vi Andalusien och körde in i Extremadura, en av Amas favoritregioner här i Spanien.

Vi landade i Badajoz där vi har bott i två nätter, men nu är det dags att åka vidare igen.

Idag är det inte bara en ny vecka och en ny måndag, det är en helt ny månad. Ha en bra start på andra halvan av 2019!

Gomorron!