Ett avsked och en uppgradering

 

I morse lämnade vi Trenton.

Till att börja med körde vi på dom mindre vägarna. Men vi ledsnade efter ungefär en miljon rödljus som såg som sin främsta uppgift att skapa köer. Dessutom var det inte särskilt fint efter dom där vägarna heller.

Så vi körde ut på den något större vägen.

Men då måste man betala för sig, såklart. Fast det var inte speciellt dyrt ändå. Vi hade kört länge efter den vägen och fick betala 2,90 dollar. Klart prisvärt.

Sen körde vi över en bro som vi knappt rymdes på. Det kostade 15 dollar. Rena stölden!

Vinkade adjö till staten New Jersey och sa hejsan till staten New York.

För 8 dollar till fick vi åka tunnel.

Och på andra sidan av den där tunneln…

… sa vi hejsan till staden New York.

Där var det dags att ta farväl till en kär vän:

Bilen. Den har varit med oss i nästan sex veckor och tagit oss från Las Vegas till New York via lite kringelikrokar hit och dit. 846 mil blev det totalt från start till målgång. Lite sorgligt att ta farväl… Fast Ama tyckte mest synd om dom där bakom i biltvätten. Fjärilsmoset på bilens näbb blir nog inte så lätt att få väck.

Vi checkade in på vårt hotell, ett stenkast från Wall Street mitt i finanskvarteren på södra Manhattan. Dom sa nåt om att dom hade uppgraderat oss?

Och det kan man nog påstå att dom hade gjort. Ganska gott om svängrum.

Och det måste man ju tillstå att det är bättre att bli uppgraderad än nedgraderad.

Problemet är bara att Ama har lite beslutsångest om var hon ska sitta. Det var lättare att välja på dom motell där det bara fanns en säng att tillgå.

Men det är ett i-landsproblem som Ama kan stå ut med.

Ett fantastiskt konstmuseum!

Det besökte vi igår, i Trenton.

Ama har nog aldrig känt sig så välkomnad till en konstutställning i hela sitt liv. Och alla dom där figurerna, dom är skulpturer. Fantastiskt gjorda!

Här var det:

På Seward Johnson Center for the Arts. Lägg märke till det lilla dansande paret där till höger i bild.

Det var här dom hade det där skojiga rummet där man tyvärr inte fick bo. Eller förresten, kanske likaså bra det, sängen var i smalaste laget.

Kolla vad tuff Anders var! Han vågade posera där med Mona Lisa, trots att polisen stod precis bredvid. Fast det är lätt att vara tuff när polisen är en skulptur.

Ama gjorde också en tavla.

Anders var mest intresserad av katten, trots den nakna damen?

Men museet var inte bara inomhus. Långt därifrån!

Samma skulptur som på bilden här ovan…

… den fanns i megaformat ute i parken. Och parken… Den var också helt gigantisk med mängder av konstverk. Lite förvirrande dock, för hela parken var lite av en enda stor labyrint. Vi fick en karta, men den gjorde inte saken lättare trots att Ama har varit med i SOK (tyvärr inte Sveriges Olympiska Kommitté, utan förkortningen står för Skellefteå Orienterings Klubb).

När man gick runt så stötte man hela tiden på den här typen av skulpturer. Mycket naturtrogna! Det kändes verkligen som: Ooops! Här vill vi inte störa…

En helt underbar park att gå runt i, men Ama får be om att återkomma med mer från detta museum en annan gång. För just nu känner hon sig så här:

GAAAAHH!!!

DUMMA INTERNET!!!

Och detta trots att Anders verkligen har gjort allt för att hitta det ställe i rummet där mottagningen fungerar som bäst.

Och det är här:

När manicken står preciiis där och i det läget, då fungerar det som bäst. Och ”bäst” är att överdriva.

Nåja. Kul att man kan få nytta av en strykbräda nån gång emellanåt i alla fall.

Gomorron!

Vi åkte norrut idag

 

Men först gällde det att hitta ut från hotellet. Även om Caesars i Atlantic City inte är i närheten av sin gigantiska storebror Caesars Palace i Las Vegas, så var det tillräckligt stort för att skapa förvirring för guldfisken Ama.

Till slut kom vi iväg.

Småvägar igen, och det här är ju sånt man inte vill se – road closed. Som tur var bara halva vägen stängd, så när det blev grönt kom vi vidare.

Sen gav vi oss ut på motorvägen, man måste ju komma fram nån gång.

Vi hittade en scenic overlook där vi stannade till. Dom kan vara bra, och dom kan vara dåliga. En del gånger har vi bara tittat rakt in i några förvuxna buskar, men det är skönt att stanna och sträcka på benen.

Den här gången låg det tjusiga tydligen på andra sidan motorvägen, och övergången i sig var intressant. Det hängde massor med ”förlovningshänglås” där. Märkligt ställe att välja? En del var tydligen säkra på sin kärlek och valde den mer stabila modellen som det nere till vänster. Dom bredvid var lite mer osäkra och valde kombinationslås…

Väl över på andra sidan stod vi i New Jersey och tittade på Pennsylvania där på andra sidan. Gränsen gick mitt i floden. Rättvist!

Lite fågelskådning blev det också. En Blue Jay. Ama kände igen den eftersom det är symbolen och namnet på Torontos lag i baseball. HA! Där blev ni allt lite förvånade va? Den kopplingen såg ni inte komma… Tyvärr var den lite blyg och gömde sig en aning.

Sen blev det väldans spännande. En svartvit folksnappare… En polis alltså, som stoppade en bil, och till sist även fängslade och förde bort föraren.

Vi åkte vidare.

Gick i en spinkig allé…

… kollade på några märkliga lavendlar som såg ut som rostiga duschmunstycken…

… och checkade slutligen in på vårt motell. Hoppsan! Blev visst lite fel, det där var ett annat skitcoolt ställe. Mer om det nån annan gång. Möjligen imorgon ifall Anders får ordning på den totalt urusla internetanslutningen vi har…

… här. På det motell där vi checkade in på riktigt, i Trenton. Intressant balansakt dom har ordnat med kuddarna där.

Hör ni inget från Ama på ett tag har hon brutit ihop av frustration över internetet.