Att fira befrielsen från dolda fel…

27 oktober 2016

 

… det gick inte riktigt som vi tänkt oss.

Det var fullsatt på Sunset Beach, där vi hade tänkt fira det hela. Men då får man lov att improvisera.

1

Så vi gick till Alinghi istället. Ett säkert kort, och Ama ser rätt nöjd ut ändå.

Hon har på sig en av dom nyaste tröjorna hon äger…

5

… och ändå var precis samma tröja på nåt konstigt vis med på den där bilden som har 10 år på nacken. Dagen då vi lämnade vårt hus i Sollentuna. Hmm… Kanske dags att förnya garderoben?

2

Vi åt gott, som alltid på Alinghi. Trerättersmenyn kostar 7,90 exklusive dryck, och det är den absolut värd.

3

Ama var tvungen att byta plats till varmrätten. Solen kröp fram bakom parasollen och då blev det blev på tok för varmt. Men, men. Man är väl flexibel och rörlig av sig?

Sen hade vi hunnit nästan ända fram till vår gata och hade bara upploppet kvar hem när vi stötte på några hurtfriska rackare som lurade oss.

5

Och vips befann vi oss längst ute på piren tillsammans med Patrik och Ami. Nåja. Det var skönt att skaka ner all den där maten med en promenad i trevligt sällskap. Och dessutom blev en knorrande Ama utlovad en belöning i form av ett glas vin på Luna efteråt. Vilket hon också fick, men då var hon tydligen så slut så hon inte ens orkade ta en bild…

Nej, vårt firande blev inte riktigt som vi hade tänkt oss, men det blev superbra ändå. Och vet ni vad det bästa är? Jo, Ama har nu ett besök på Sunset Beach innestående. Så himla gott det ska bli!

Fast det får bli en annan dag. Nu går det inte ned en smula till ikväll.

Inte än på ett tag i alla fall.

 

 


En dag att fira!

27 oktober 2016

 

1

I det här huset i Sollentuna bodde vi i 21 år. Trivdes jättebra, men det var dags att göra nåt annat i livet.

2

Så vi gav bort våra möbler…

3

… och slängde det som ingen ville ha. Som här, Rosa Åsa. Soffan som inhandlades redan 1981 till vår första lägenhet. Hon hade fått stå på undantag i källaren många år, Rosa Åsa, men nu var hon definitivt körd.

4

Den 26:e oktober bäddade vi ”sängen” enligt principen ”man tager vad man haver”.

5

Dagen efter – den 27:e oktober 2006 – lämnade vi huset för sista gången. Dom där gardinerna (som Ama hade sytt själv) dom ville dom nya ägarna ha, så vi slarvade inte med urplockningen av alla grejer.

Idag har det alltså gått precis 10 år sen vi överlämnade huset till andra människor. En dag att fira! Ni kanske undrar varför? Jo, idag går alltså vårt ansvar för ”dolda fel” i huset i graven.

Tio år… Var någon annanstans får man den typen av garanti som köpare? Och just för dolda fel, också. Fel som inte syns och som ingen vetat om? Helt sanslöst.

Men nu är vi alltså fria från det. Inte för att vi egentligen har oroat oss, men Ama gillar att hitta anledningar att fira.

Gomorron!

PS: Första bilden är tagen från grannarnas övervåning. Vi har visst alltid terroriserat våra grannar.